Rosanna Fellman. Foto: Elis Karell.

Att skriva dikter är för Rosanna Fellman inte bara att uttrycka sig själv, utan också ett sätt att försöka förstå andra och samhället.

Men så vägrar jag göra, så vägrar vi göra,
vi vägrar kliva in i medlidandets dungeon
Jag dricker lonkero istället och låtsas som att jag vet hur man ska göra
Låtsas veta hur man ska göra livet

Så skriver Rosanna Fellman, 23, i sin debutbok Strömsöborna, som nyligen har getts ut på Förlaget.

Raderna är från dikten Medlidande ur den avslutande diktsviten Störd. I diktsviten, som Rosanna vann Arvid Mörne-tävlingen med i fjol, behandlar hon bland annat sin autism och vad som överhuvudtaget betraktas som normalt i samhället, ämnen som hon också talar om i sitt sommarprat.

I Strömsöborna blir det självbiografiska ändå bara en liten del av helheten.

– Ganska många recensenter verkar blanda ihop mig som person med det jag skriver i boken, vilket jag inte är så förtjust i.

Som för många andra finlandssvenska författare var Arvid Mörne-vinsten en viktig del av Rosannas börjande författarkarriär. Förlag tog genast kontakt, och det tog inte länge innan det slogs fast att hon skulle debutera på hösten 2019.

Rosanna skrev redan Störd ungefär ett år innan Arvid Mörne-vinsten, och kring samma tid började hon också börjat skriva på det som skulle bli bokens övriga kapitel. Dittills hade hon skrivit mest självbiografiskt. Tanken om att boken skulle bestå av flera olika röster istället för ett enda diktjag föddes nästan av misstag.

– Det var inget medvetet val, jag började bara skriva och när jag hade skrivit kanske fem personer insåg jag att det fanns ett mönster, och att det kunde utvecklas till något större.

Resultatet blev ovanligt omfattande för en poesidebut. Strömsöborna består av 23 diktsviter med olika diktjag, olika röster, utspridda på 326 sidor. ”Stökigt och kaotiskt och ofta hejdlöst lekfullt”, sammanfattar en läsare bokens innehåll på Goodreads.

– Förlaget var kanske lite skeptiskt då jag sa att boken inte på långa vägar är färdig, efter att redan ha skickat in 150 sidor. Men jag försökte förklara min idé – det är en skildring av ett samhälle. Om jag bara skulle ha fem eller tio personer skulle det bli för specifikt, för utpekande. Jag ville ha mera bredd och djup, och därför behövs också de mera lågmälda, mindre extrema diktsviterna.

Bland de olika diktjagen finns bland annat en bitter högerextremist, en nedgången alkoholist, personer som utsatts för våld och trakasserier samt en kund på en djurbordell. Människor som inte passar in i de modeller som erbjuds eller lever upp till de krav som ställs på dem. Ångest, ensamhet och alienation.

Sedan finns det också de som på ytan ser ut att leva mera ”normala” liv, men inte går det som i Strömsö för dem heller. Fabriksarbetaren, postiljonen, ekonomen…

– På grund av min autism har jag ibland lite svårt att förstå hur andra tänker, men jag har också alltid varit fascinerad av människor som är väldigt annorlunda än jag själv. Så att skriva boken blev samtidigt ett projekt för att försöka förstå andra människor. Jag gjorde massor av research, och träffade och talade med människor som lever i en helt annan värld än jag själv.

Första gången på scen som 17

Trots att hon nu är utgiven i bokform, kallar Rosanna sig fortfarande också för estradpoet. Det syns också i Strömsöborna – bland annat Störd skrev hon ursprungligen för scen.

– Men det finns en stor skillnad mellan bokpoesi och estradpoesi. För att mina dikter ska fungera i bokform har jag fått skriva om dem så många gånger att det inte är sant.

Första gången Rosanna steg upp på scenen för att läsa dikter var på musikkaféet After Eight i Jakobstad, där hon är född och uppvuxen. Hon var 17 år och hade redan skrivit dikter i många år, men innan det var planen aldrig att uppträda med dem.

– Jag gick en utbildning som kallas kulturmontör på After Eight, i samarbete med Optima, och de uppmuntrade mig att göra något mera av mitt skrivande. En kväll hade de bjudit in utgivna poeter för att läsa ur sina böcker, och så föreslog de att jag också skulle uppträda.

Utan uppmuntringen och stödet skulle hon kanske aldrig ha blivit estradpoet, men efter att ha prövat på det insåg hon att det var vad hon ville göra. Att börja med det i en liten stad var inget hinder.

– Folk tyckte nog att jag var jätteunderlig, men det tyckte de i och för sig också före det.

När hon nu ser bakåt på den första gången konstaterar hon att varken dikterna eller själva uppträdandet antagligen var särskilt bra, men efter det har hon fått mycket övning. De senaste åren har Rosanna varit en vanlig syn på olika poesievenemang, open mics och poetry slams i Åbo, hennes nuvarande hemstad, dit hon flyttade för att studera litteraturvetenskap då hon var 19.

Speciellt efter Arvid Mörne-vinsten och nu i och med debutboken har förfrågningar att komma någonstans och uppträda blivit allt flera. Bland annat på bokmässorna i Åbo och Helsingfors i oktober kommer hon både att läsa upp dikter och delta i paneldiskussioner.

– Jag har alltid tyckt att jag är dåligt på att tala med folk, men på scen behöver jag inte tänka på det. Jag får ha min egen show, mitt eget universum, vilket är en orsak att jag tycker så mycket om det. Ingen kan avbryta mig eller säga vad jag ska göra.

Nästa steg: något helt annat

Stora delar av Strömsöborna kommer Rosanna aldrig att uppträda med. På scenen blir rösten oundvikligen hennes egen, hon blir en del av dikten, fast den ursprungligen skulle vara skriven för någon fiktiv karaktär. Vilket inte fungerar så bra om dikten handlar om någon som har sex med en hund.

Istället skriver hon annat material för scen och improviserar mycket. För ett 15 minuter långt uppträdande förbereder hon sig med några dikter som hon memorerar, sedan fyller hon i och anpassar enligt publiken.

– Om jag till exempel uppträder för en pensionärsförening i Jeppis kan jag inte dra de mest radikala dikterna…

Samhälls- och normkritiken är ändå en central del i Rosannas poesi, vilket syns redan i titeln och inramningen i Strömsöborna. Det har också recensionerna, som har kommit ut två dagar innan jag träffar henne i Helsingfors, tagit fasta på. ”Rosanna Fellman spränger idyllen” rubricerar Vasabladet sin recension.

– Jag skrattade lite när jag läste det, inte är det ju som att ja sitter och tänker att ”nu ska jag nog ruska om”. Vissa mera politiska aspekter i boken är såklart medvetna val, men för det mesta är det inget jag uttryckligen tänker på då jag skriver.

– Men i allmänhet är jag nöjd med mottagandet, jag hade väntat mig värre!

Läs Studentbladets recension här.

Rosanna började i höst på sitt femte år på Åbo Akademi. I och med bokdebuten kommer sannolikt diverse uppträdanden, diskussioner och intervjuer att hålla henne upptagen under hösten, men efter det ska hon fortsätta med sin pro gradu.

– Om jag inte skulle ha skrivit Strömsöborna skulle jag säkert ha börjat på mitt sista år nu. Jag har alltid varit ganska duktig i skolan, men skulle inte rekommendera att skriva en bok och studera samtidigt. Systemet vi har nu med begränsade stödmånader och tidsbegränsningar för studielånsavdrag gör det nästan omöjligt att göra något annat medan man studerar.

Nästa litterära projekt är redan i planeringsskede. Rosanna skriver varje dag och samlar inspiration genom att läsa varje dag – nyheter, medier, fack- och skönlitteratur.

Vad exakt det kommer att bli är inte säkert.

– Nu är jag ganska trött på att skriva bok, och skulle gärna skriva något för scen, en pjäs kanske. Men jag har många projekt på gång – faktiskt ett som oförväntat nog är mera självbiografiskt och i klassiskt diktformat, vilket jag själv blev jätteförvånad av.

Om skribenten
Redaktör på Studentbladet @eliskarell
Publicerad
oktober 1, 2019

Lämna ett svar