Recension av Rosanna Fellmans poesidebut Strömsöborna.

Lekfullheten och variationerna av diktjag är något Rosanna Fellman hämtar med sig i sin debut Strömsöborna (2019). Skildringen av de olika strömsöborna, som alla på ett sätt eller annat lever med problem i sina liv, går i motsats till TV-programmet där allt går som på vals. Diktjagen känner sig ofta utanför och fel, om inte i sina ögon så i samhällets. 

Det dialektala och tvåspråkiga är något som ger upphov till en finlandssvensk verklighet för många.  Författaren är inte varit rädd för att beskriva och utnyttja ett språk som visar att svenska rum oftast inte är verkligheten, inte ens i någons inre värld, vilket kan kännas bekant för många svenskspråkiga på tvåspråkiga orter. 

Diktjagens problem och dåliga självbild är dominerande och en stark känsla av ångest följer med en under hela bokens gång. Den dominerande känslan av obehag, då saker går snett eller då verkligheten är långt ifrån drömlik, kan ofta (trots ångesten och äcklet) upplevas komiskt. Den ofta skruvade och sarkastiska humorn som präglar Fellmans poesi gör samhällskritiken allt starkare, men även mera mottaglig.

Dikten Stadium visar på den melankoliska men också sarkastiska humorn som dominerar hos Fellman. Diktjaget är medvetet om sitt problem, alkoholen i detta fall, men har total brist på intresse för att försöka förändra på sin situation.

“Sägs att folk som har ett beroende byter ut det mot ett annat

när de ska komma ut ur stadiet

Rockstjärnor som nuförtiden är bästa kaveri med Jesus

Hellre ligger jag i mina egna spyttor”

(Utdrag ur dikten ”Stadium”)

Att Fellman är estradpoet är något som inte går att undvika att notera i hennes lyrik. Den återkommande formen av prosaisk lyrik stärker ofta ångestkänslan, speciellt i kombination med de ofta förekommande upprepningarna. Författaren använder även mycket visualitet för att skapa känslor av brådska och tryckande känslor. Hon arbetar mycket med det outsagda, som ofta visar på diktjagets oförmåga att erkänna verkligheten.

“I Sverige är det olagligt

I Finland är det lagligt

men inte lika vanligt

I Danmark är det olagligt men mera vanligt

Det finns platser med det jag eftertraktar

På lediga dagar besöker jag platser”

(Utdrag ur diktsviten ”Bessie”)

Fellmans lyrik domineras av ett konstant utanförskap, även de som är ”normala” har ångest över att inte passa in. Och den konstanta rädslan för att andra ska identifiera och peka ut ens utanförskap är något som hänger över alla diktjagen. 

I Strömsöborna får man en inblick i en kanske mera realistisk skildring av samhället, en kritik mot det perfekta och alltid egenkära jaget. Utanförskapet är något som många är bekanta med, men Fellmans dikter visar hur olika fast samtidigt lika det kan upplevas. Eftersom författaren själv har upplevt utanförskap både på grund av mobbning, sin autismdiagnos och annat kan man konstatera att Fellmans tag på ensamhet och utanförskap känns verkliga. Men den ofta vridna humorn är det som sätter pricken över i:et för mig. 

 

Lämna ett svar