En villervalla av post-ord. Dock väldigt lärorik för alla intresserade av filosofi, litteratur och politik. Ronja Pontán recenserar en av höstens mera invecklade essäer.

Med tanke på titeln av Nora Hämäläinens essä Är Trump postmodern? skulle man kunna anta att mycket av verket handlar om Donald Trumps uttalanden och politik. Speciellt eftersom underrubriken lyder En essä om sanning och populism. Men det tar inte länge innan man inser att det högst antagligen inte kommer komma handla så mycket om Trump själv. Förvisso handlar mycket av verket nog om sanning och populism, men utan något som helst sammanhang med Trump. 

Att inleda med det definitionsmässiga känns naturligt, men Hämäläinen övergår väldigt snabbt till att diskutera hur post-ord behandlas i samhället; att ord som post-truth och postmodernism har blivit slagord i politiska diskussioner. Även om jag själv som litteraturstuderande kommer från en bakgrund med någon sorts idé om de flesta filosoferna och termerna författaren behandlar, kände jag mig ofta ändå väldigt “Vilse bland post-orden”, vilket är titeln på det första kapitlet.

Otydliga debatter förklaras

När Hämäläinen sedan övergår till djupare analyser och diskussioner kring debatter man inte själv är bekant med, och filosofer vars teorier man har hört men inte riktigt kommer ihåg, känns det ofta som om mycket av det Hämäläinen för fram går över mitt huvud. Nog kan jag ändå konstatera att det här är den första gången jag har stött på någon verkligen intressant läsning om dessa personer och mer ingående om postmodernismens problematik. Jag medger att jag tidvis delar den stereotypa bilden av postmodernistisk kritik och forskning som något sluddrigt och oläsligt, men Hämäläinen kommer med ett självklart svar som många ofta glömmer: “Bästa boten mot obegripligheten kan ibland vara att gå en universitetskurs eller att läsa ett bra introduktionsverk.”

Även om delar av författarens talan inte fastnar så kan jag säga att det känns skönt att verkligen förstå vad någon talar om när det kommer till definitionsproblematik och ofta otydliga debatter. Varför otydlighet och polarisering har blivit en del av dagens politik är något Hämäläinen diskuterar: Postmodernism och de pedagogiska ideal som medföljer – att eleven själv ska kunna applicera och arbeta med information – har blivit till något av en debatt om förnuft och fakta kontra åsikt.

Den postmoderna pedagogiken

För många har det vetenskapliga blivit allt mera abstrakt och onåbart då den postmoderna uppfattningen om pedagogik har tagit sig ner till grundskolorna, men Hämäläinen menar att det i sig inte är ett problem. Det kan ändå uppstå ett problem om man inte lär ut korrekt källkritik, hur man granskar källor för trovärdighet. Det mest bekanta exemplet för de flesta när det kommer till trovärdighet är säkert Wikipedia, den största encyklopedin i världen, som av vissa anses opålitlig på grund av sin open source-princip.

Problematiken i dagens debatt om objektivitet kontra subjektivitet är att det oftast är frågan om missuppfattningar och en form av ”hon sa, han sa”-retorik. Hämäläinen diskuterar denna problematik väldigt ingående med exempel både ur det politiska och akademiska fältet, där trovärdiga forskare har lyckats publicera bluffartiklar i vetenskapliga tidsskrifter. Ett helt kapitel sätts på att diskutera just det, och även om det är intressant känns det något borttappat i en essä som förväntas handla om politik. Hämäläinen diskuterar ingående Alan Sokal (en matematisk fysiker från NYU) när det kommer till den akademiska fronten och bluffartiklar.

Var är Trump?

Sokal lyckades nämligen publicera en bluffartikel, men han menar själv att det inte är frågan om kritik mot det vetenskapliga. Istället var hans bluff ett politiskt ställningstagande och kritik mot den “franska teorin”, vilken just är den som anses otydlig och full av nonsens. Det här leder i sin tur till diskussioner kring det subjektivas frånvarande roll inom vetenskapen. 

Det enda som snurrade i mitt huvud under hela läsningen var att försöka förstå relationen till Trump. Något hittar man nog i diskussionen kring objektiv kontra subjektiv som ofta präglar presidentens utsagor, bland annat då det kommer till hans twittrande. Men jag känner mig inte mycket klokare kring högerpopulismens postmodernism eller icke-postmodernism. Jag upplever nog att essän är väldigt lärorik för alla intresserade av filosofi, litteratur och politik. Men Trump och hans politik är inte något man får konkreta svar på så titeln känns något som sensationsjournalistik – fast i bokform. 

ÄR TRUMP POSTMODERN? 

  • Utgiven av Förlaget 2019.
  • Författare: Nora Hämäläinen.
  • Sidantal: 197.
  • Omslag: Johanna Bruun.

Lämna ett svar