Thomas Wallgren är professor i filosofi vid Helsingfors universitet. Foto: Elis Karell.

Aktivisten, politikern och filosofiprofessorn Thomas Wallgren är hoppfullt inställd till dagens klimatrörelse, men ser också mycket arbete som ännu måste göras.

I början av 1970-talet, då Thomas Wallgren var i högstadieåldern, kände han en bottenlös förtvivlan för världens tillstånd. Det hade nyligen blivit vanligt att tala om miljöfrågor och klimatförändring, ett nytt orosmoment som gjorde sällskap till de alltid aktuella frågorna om krig och fattigdom.

– Känslan var som starkast då, men finns fortfarande och kan när som helst överraska en. En nattsvart insikt som kan drabba en i köket, på jobbet eller mitt i natten. Egentligen skulle det nästan vara omänskligt att inte vara förtvivlad, då man tänker på vad som händer i världen.

Redan innan Thomas nådde tonåren började klimatrörelsen växa fram både globalt och i Finland. Insikten om att ohämmad mänsklig girighet står i konflikt med planetens bärförmåga var naturligtvis mycket äldre, men först då började man allmänt tala om klimatet till skillnad från bara miljön.

Thomas blev genast engagerad i den framväxande rörelsen. 50 år senare har hans förtvivlan inte försvunnit någonstans, men han betonar vikten av att också hitta källor till hopp.

– Själv har jag två viktiga källor. Den ena är mera existentiell, vissa människor skulle kanske kalla det ett religiöst botten i livet. För mig bygger det främst på Gandhis begrepp satyagraha, sanningens kraft. Tanken om att livet är en gåva vad som än händer, en grundläggande upplevelse av att livet kan vara bra och värt att leva.

– Den andra källan till hopp är mera rationell, att helt enkelt tänka på människor som under mycket svårare förhållanden än vi har här i Finland ändå har kämpat för en bättre framtid. Jag har känt flera människor som har dött i kampen för klimaträttvisa, i kampen för fred, och inte har de någonsin frågat som om det lönar sig att kämpa, de har bara gjort sitt arbete med stor glädje och värme.

Förtvivlan är således inte bara rimligt utan kan också fungera som en positiv drivkraft som kan aktivera och mana till handling. Å andra sidan förutsätter samhällsengagemang i mera abstrakta frågor ett redan ganska bra liv – många människor har så många andra bekymmer att det inte finns någon plats för weltschmerz.

En tredje inställning till klimatkrisen hittas hos de människor som enligt Thomas är ”så olyckligt lottade att de inte förstår att vara förtvivlade”. De kanske tänker sig att klimatkrisen inte drabbar dem. Människor i länder långt ifrån Finland svälter, tvingas flytta och utsätts för fattigdom medan klimatkrisen för oss finländare ofta är mera abstrakt, statistik om nötkött och smältande glaciärer.

”Om vi väljer att inte bry oss om klimatkrisen är det första vi förlorar oss själva”

– Men vad menar man med att drabbas? På sätt och vis är vi ju redan drabbade. Varje finländare, åtminstone de som inte är överbelastade med mera konkreta, personliga problem, förminskar sig själv varje gång hen är likgiltig inför klimatkrisen. Det handlar också om att befria oss själva, att bli de människor vi kunde vara.

– Det är såklart otur att födas i en värld som är mitt i en pågående klimatkatastrof, men ingen av oss har valt den värld vi föds till, vi kan bara välja vilken ställning vi tar i den. Om vi väljer att se bort, att inte bry oss, är det första vi förlorar oss själva.

De senaste åren har flera än någonsin, i hög grad unga, valt att bry sig och aktivera sig i klimatrörelsen. Klimatrörelsen är starkare än vad den varit någonsin under de snart 50 år Thomas har varit med, men det finns också utvecklingar inom rörelsen som varit mindre positiva.

– Inte minst efter IPCC:s rapport i fjol har det funnits en stark apokalyptisk tendens inom rörelsen – allt tal om att det snart eller redan är ”för sent”. Det tycker jag är en bekväm människas bekväma tanke. Det är aldrig för sent. Greta Thunberg har ju på sätt och vis blivit symbolisk för den retoriken, men inte är det hennes fel.

– Jag förstår att tankesättet kan bottna i panik eller psykiskt lidande, vilket såklart är förståeligt, men helt rationellt sett bygger det på ett totalt missförstånd av hur samhällelig förändring fungerar.

Talet om hur många år vi har på oss kan i värsta fall leda till att aktivister inom rörelsen efterlyser snabba och förenklade lösningar, blir fientligt inställda mot människor som inte delar deras synsätt och till sist blir utbrända och tappar hoppet. Det grundläggande missförståndet är enligt Thomas att det överhuvudtaget finns någon tidpunkt efter vilken det är för sent, efter vilken det inte längre lönar sig att göra något.

– Frågan är för vem det är för sent. Under hela min livstid har folk dött på grund av klimatkrisen. För dem är det ju redan för sent. Om vi tänker att 99 procent av finländarna eller hela mänskligheten om 100 år har dött på grund av en klimatkatastrof, ska vi säga att det är för sent för den ena procent som är kvar? Inte är det ju för sent för dem, bara för dem som har dött.

– Samhället är aldrig färdigt. Samhällelig förändring handlar alltså sällan om någon enskild åtgärd som fixar något enskilt problem.

Thomas ser otåligheten och brådskan som en slags barnsjukdom i klimatrörelsen. Om vi kräver förändring omedelbart kommer vi bara att bli besvikna. Men om man blir besviken tillsammans kan man kavla upp ärmarna och gå vidare tillsammans.

– När man verkligen ger sig in i en kamp lämnar man både pessimismen och optimismen bakom sig och frågar vad man själv, tillsammans med andra, kan göra. Starka rörelser uppstår när människor hittar varandra i en vilja att göra något bra och tillsammans växer till en kraft som skapar förändring. Det kommer ännu att krävas mycket eftertanke, fantasi, analys och mod för att förstå vilken vår andel av förstörelsen är och vad vi kan göra. Men det är möjligt att just det håller på att hända med klimatrörelsen nu, att den har sina bästa år framför sig.

Ännu finns det mycket arbete att göra inom klimatrörelsen. Rörelsens mål är otydliga och några enhetliga krav finns inte.

– Om vi tänker oss att 60 eller 90 procent av riksdagen skulle stöda klimatrörelsens mål, skulle det ändå inte betyda någonting om målet bara är ”ett koldioxidneutralt samhälle”. Det krävs konkreta politiska åtgärder, på varje nivå och i varje del av samhället.

– Att jag eller Greta eller vem som helst skulle vara diktator för hela planeten skulle inte heller lösa någonting. Säg att jag skulle stoppa all utvinning och användning av fossila bränslen. Nästan alla människor skulle gå under på kort tid.

Exempel på misslyckad klimatpolitik kan man se i Frankrike och de gula västarnas rörelse, som nyligen fyllde ett år och fortfarande är aktiv. Rörelsen uppkom i första hand som en motreaktion på regeringens beslut att höja bensinskatten, alltså en klimatpolitisk åtgärd. De hundratusentals människor som protesterade på gatorna var inte emot klimatpolitiska åtgärder i sig, utan bara det specifika sättet den franska regeringen hanterade klimatkrisen.

– Lösningarna måste vara modiga och radikala men de måste också vara gemensamma. Det måste finnas en stark och bred rörelse, mycket större än nu, bakom dem.

Det finns många orsaker till att klimatrörelsens mål ännu är rätt så abstrakta och delvis motsägelsefulla. Enligt Thomas är idén om hållbar utveckling en käpp i hjulet.

– Under 1960- och 1970-talen växte en insikt fram om tillväxtens gränser. Kring 1980 var det många som förstod att hela den västerländska civilisationens dröm om konsumtionsparadiset och ”the American way of life” var en falsk dröm som för oss mot en gigantisk katastrof. Men på slutet av 80-talet började man tala om hållbar utveckling och klimatrörelsen förlorade mycket av sin styrka. Man kunde säga att rörelsen blev ihjälkramad. Innan det var det bara våra motståndare som talade om hållbar utveckling, men plötsligt började alla göra det.

Hållbar utveckling är en del av problemet, inte lösningen, menar Thomas.

Förespråkare för hållbar utveckling menar att klimatkrisen och de andra globala miljöproblemen kan lösas inom det nuvarande systemet, som bygger på konstant tillväxt. En sådan lösning skulle förutsätta är att den ekologiska belastningen kan frånkopplas från den ekonomiska tillväxten, till exempel genom ny teknologi eller mindre materialintensiv konsumtion.

Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt. Hittills har den ekologiska intensiteten ökat stadigt i takt med den ekonomiska tillväxten, utan något tecken på att sakta ner.

– Idén låter ju bra på papper, men problemet är att den frånkoppling som man har lovat oss i över trettio år inte har uppnåtts. I ställer för att helt enkelt kraftigt minska på uttaget och produktionen och därmed på konsumtionen och användningen av resurser jagar vi en dröm. Gandhi såg redan för 100 år sedan med profetisk skärpa var skon klämmer. Det mest utmärkande för den västerländska civilisationen är, enligt honom, drömmen om att göra tekniken, vetenskapen och ekonomin så bra att människan inte behöver bli bra.

Den rådande klimatkrisen ställer extremt höga krav på teknologisk utveckling, om man väljer att sätta sina ägg i den korgen. Någon enskild halvering av utsläpp eller ny revolutionerande teknologi räcker inte. En absolut frånkoppling skulle kräva att den ekologiska intensiteten minskar och fortsätter minska snabbare än konsumtionen växer.

– Facit hittills är åtminstone klart: ju mera hållbar utveckling vi har, desto mindre arter har vi på planeten.

”De flesta av oss i Finland lever i ett överflöd som bara kan upprätthållas genom att förtrycka, exploatera och förnedra andra människor”

Detta betyder naturligtvis inte att allt det som görs i den hållbara utvecklingens namn är dumt eller är ren ondska, utan bara att idén kan vara kontraproduktiv för klimatrörelsen om man saknar ett kritiskt perspektiv.

– Visst behöver vi effektivare teknologi, nya innovationer, politisk styrning, klimatskatter och så vidare. Men fällan är att tro att tekniska lösningar och marknadsstyrning är tillräckliga, att vi får fortsätta leva som vanligt när alla de här verktygen är på plats. Så länge man tror det är hållbar utveckling vår fiende.

– På Fridays for future-demonstrationerna har jag märkt att en del av aktivisterna lägger mycket hopp i ny teknologi, vilket skrämmer mig. Men å andra sidan läste jag nyligen Greta Thunbergs bok No One Is Too Small to Make a Difference, och i den talar hon åtminstone inte om hållbar utveckling. Kanske dagens klimatrörelse ändå har lärt sig av tidigare misstag?

Frågan är då hur framtiden kommer att måsta se ut, om inte business as usual med hållbar utveckling räcker. Thomas säger att företags makt måste begränsas kraftigt – så länge det är tillåtet och lönsamt för företag att förstöra klimatet kommer de att fortsätta göra det.

– Vi måste avveckla vårt beroende av globala processer som vi inte förstår. Demokrati är en form av gemensam frihet, men vi kan inte vara fria tillsammans om vi inte förstår hur samhället fungerar. Globaliseringen är därför frihetens största fiende i dag. EU, Google och Facebook har tagit ifrån oss den möjlighet till förståelse av vad vi gör som är frihetens förutsättning. Vi behöver mera lokal självtillit.

I praktiken innebär kampen för klimaträttvisa att vi måste avstå från många saker vi nu tar för givet, vilket lätt kunde uppfattas som en minskning i vår levnadsstandard. Hur ska klimatrörelsen lyckas motivera människor att kämpa för det?

– Om man tänker på tidigare stora emancipationsrörelser – arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, antirasistiska rörelser – har kampen om människans värdighet varit grundläggande. Inte handlade exempelvis rösträtt direkt om materiella förbättringar, utan om människans jämlikhet och frihet. Man kämpade för ett samhälle där man kan se varandra i ögonen, och det gör klimatrörelsen nu också.

– Såklart har de flesta kamper förenat ett materiellt intresse med ett moraliskt patos, och även klimatkampen kan ses som en sådan kombination. De flesta av oss i Finland lever i ett överflöd som bara kan upprätthållas genom att förtrycka, exploatera och förnedra andra människor, som i sin tur lever i nöd. Klimaträttvisa handlar om att avskaffa de här två ytterligheterna och skapa en enda klass som lever ett hållbart liv. Det innebär materiella förbättringar för en väldigt stor mängd människor.

För många finländares del kan det ändå kännas som att de materiella förbättringarna för andra mera än väl kommer att uppvägas av materiella försämringar för oss. Värdighet är ju en fin sak att kämpa för, men vad innebär det helt konkret?

– Det vi har framför oss är en grundläggande kulturell och samhällelig förändring. För oss som lever i överflöd just nu innebär det att hitta nya sätt att skapa ett liv man upplever som meningsfullt och härligt, ett liv som något annat och något större än någon sorts tanklös konsument och parasit. Just i det arbetet är folkrörelser viktiga, där lär man sig tillsammans nya sätt att leva och vara.

– För att klara av det är det viktigt att vi är förstående och uppmuntrande mot varandra. Vi har alla skilda utgångspunkter och förmågor. Vi har alla våra begränsningar. Ingen har sagt att förändringen blir lätt, ofta kommer den att kännas övermäktig. Men allra svårast blir det om vi inte ens försöker, om vi bara blundar och låter konsumtionsfesten fortsätta.

Om skribenten
Redaktör på Studentbladet @eliskarell
Publicerad
november 28, 2019

Lämna ett svar