"Nakkibileet" Foto: Rafael Donner

Ett dussintal män samlas i ett rum. Jesu sista måltid, eller kanske 12 Angry Men? Nej: männen har kommit hit för att få tala om kärlek.

Å, grymma öde! Det är måndag igen och allt känns bara fel. Kroppen värker efter gårdagens träningspass – mitt första efter en tre månaders lathetsperiod – det är minusgrader ute, cykelns växlar har frusit och jag fryser likväl. Jag är hungrig och trött, klockan är snart sju och då ska jag befinna mig på Teaterhögskolan i Hagnäs för att gå på killmiddag.

Jag sätter mig på cykeln och tycker synd om mig själv, och när jag ett tag senare flåsar upp för backen vid Fågelsången har jag redan hunnit förbanna hela idén och övervägt att åka hem i stället.

Killmiddag är ett svenskt koncept utarbetat av jämlikhetsstiftelsen Make Equal. ”#Killmiddag är ett sätt för män att i en trygg miljö prata om hur det är att vara kille/man utifrån olika teman”, står det på deras webbsida. Temana är sex, vänskap, skörhet, ego, flyktvägar och kärlek.

I dag ska vi tala om det sistnämnda, om kärlek. Tanken gör mig obekväm. Kan jag och bör jag tala om kärlek med en massa män som jag inte känner?

Och vem orkar snacka om sina känslor efter en tio timmars arbetsdag, på en tom mage och ett lika tomt huvud?

Suck.

Väl inne på Teaterhögskolan ser jag ändå dem: männen som måndagen till trots vill tala om sina känslor. Jag hälsas välkommen, jag hälsar – jag känner en del av dem men de flesta är nya ansikten. De ser alla rätt så normala ut. De ser ut som män.

Vi åker upp med hissen till sjunde våningen och sätter oss småningom runt ett enormt, avlångt bord i ett mötesrum. Det serveras bananer, nachos och kaffe.

Mysigt värre.

Jag är lite skeptisk. Jag undrar nämligen huruvida de som går på killmiddag verkligen tillhör dem som behöver gå på killmiddag. Är det verkligen vi som är problemet, vi som sitter här i rummet? Vi har ju knappast våldtagit någon och inte är vi några machon heller.

Middagen ordnas av Jonas Forsbacka, Per Ehrström och Petter West. Jag känner Jonas och har faktiskt varit på killmiddag med honom förut, möjligtvis den första som ordnades i Finland. Vi livestreamade på Facebook för Yle X3M, vi åt pizza och snackade manlighet.

Resultatet blev en ekokammare där vi försökte övertyga varandra och tittarna om allt som är fel med manligheten. Jag är inte helt säker på vad vi åstadkom. Redaktören Dan Granqvist frågade i sändningens slut om vi skulle gå på killmiddag på nytt. ”Antagligen inte”, skulle jag gärna ha svarat men erbjöd i sämjans namn ett tveksamt ”kanske”.

Nu sitter jag hur som helst här igen. Vi är ett dussin män runt bordet och vi indelas i grupper om tre eller fyra. Jonas säger att det är viktigt att diskussionen inte är dömande och att alla ska få sina röster hörda. Vi får ett papper med frågor och jag tänker att det här känns som ett grupparbete i någon kurs, och finländare som jag är avskyr jag grupparbeten.

Sen snackar vi.

Vi börjar med några uppvärmingspåståenden:

  • Jag har älskat någon
  • Jag har känt mig älskad av en partner
  • Jag tycker att jag kan mycket om kärleksrelationer
  • Jag har känt mig otillräcklig i en kärleksrelation
  • Det är svårt att dela lika på ansvaret i/för en relation

Trots att vi inte känner varandra konstaterar jag snabbt att det egentligen kvittar. Det viktigaste är att vi som Jonas säger inte dömer varandra, att atmosfären känns inkluderande. Jag svarar ärligt och jag känner att de andra svarar ärligt, det blir en intressant diskussion och vi skrattar när en av oss börjar jämföra kärlek med lågriskfonder vs hedgefonder. Killar snackar kärlek utifrån sin egen referensram, liksom.

Och jag märker att det faktiskt finns rätt så mycket att tala om när det gäller just kärlek. Ett tema som till en början verkade lite töntigt blir snabbt mycket konkret: Vem är det som tar ansvaret i förhållandet? Hur löser man konflikter, hur viktigt är det att tänka på sig själv i relation till förhållandets bästa? Hur ska dess maktbalans fungera? Hur stödjer man sin partner när hen har det svårt? Hur hanterar man sin egen tvivel?

Plötsligt väcks gamla minnen från mitt första förhållande till liv.

Vi hade varit tillsammans i två år, jag var 22 år och kände att jag kanske inte längre älskade henne. Jag hade ingen erfarenhet från tidigare förhållanden, inget att jämföra med och visste därför inte vad jag skulle göra. Ibland, medan hon sov, brukade jag ligga bredvid henne i mörkret och gråta tyst för mig själv.  Jag kände mig så osäker och rädd, och jag tänkte: Hur ska jag veta vad som är rätt beslut? När vet man att ett förhållande inte längre är rätt?

Vi talade inte om kärlek med mina vänner. Det hörde inte till, det var inte manligt. Jag hanterade min rädsla och osäkerhet i ensamhet i stället.

Under killmiddagen berättar jag för första gången om dessa upplevelser. Tre främlingar lyssnar tålmodigt medan jag med gråten i halsen sitter och öppnar mig om något jag borde ha kunnat tala om för länge sen. Jag blottar min svaghet och det gör de andra också: jag är inte den enda vars ord under kvällen fastnar i halsen.

Mycket av det vi talar om handlar om sådant jag aldrig diskuterat i hela mitt liv, och jag tänker på hur sorgligt det är att jag som en man inte har kunnat tala om kärlek så här fritt, om ett ämne som ändå är ett så centralt element i livet.

Jag stryker min anteckning om att det här känns som ett grupparbete. Det är det inte. Vi vill alla vara här, inget är påtvingat.

Tiden flyter och två timmar går i ett nafs. Vi sätter oss med de andra männen igen och jag känner en samhörighet i rummet som jag inte känner igen. Jag ser människorna bakom fasaderna: känslan av otillräcklighet, osäkerhet och svaghet vi alla besitter men som vi så frenetiskt försöker dölja.

Alla män borde få tala om kärlek så här, men alla män får inte den chansen. Vi växer upp med könsroller som säger att vi ska vara självständiga och därför aldrig be om hjälp, att vi ska vara starka och därmed aldrig visa vår sårbarhet. Det syns i statistiken: tre fjärdedelar av dem som begår självmord är män, våld utövas oftast av män och offret är vanligtvis en man, män dör i genomsnitt sju år före kvinnor. Allt detta har att göra med ett manlighetsideal som har genomsyrat vår mänsklighet. #mentoo? Tack gärna, säger jag.

Killmiddagar kommer inte ensamt att kunna lösa dessa problem, men de är ett litet steg framåt. Cynikern i mig får därför dra åt helvete. Jag tackar arrangörerna för att de inte är lika pessimistiska och passiva som jag, och tänker att det är människor som Jonas, Petter och Per som kommer att stå för förändringen vårt samhälle så akut behöver.

Per Ehrström (t.v.), Jonas Forsbacka (i mitten) och Petter West (t.h.).
Om skribenten
Studentbladets chefredaktör @rafael.donner
Publicerad
mars 28, 2018

Kommentera