Foto: Sara Sainio

Vad vore inte studentikosa utan spex? Som fika utan kex, som förspel utan sex, som Tyrannosaurus utan Rex? Därför är också recensioner på spex så svåra. Bör man faktiskt kritisera något vars essens är så glädjefyllt, så oskyldigt och positivt?

Risken finns att kritiken bara blir elak och destruktiv, men när det gäller det Thoracala Medicinarspexet 2018 är risken ändå minimal. Det digra arbetsteamet bakom spexet har producerat en underhållande, proffsig och hjärtlig helhet som håller hela föreställningen igenom.

Spexet, som i år heter ”Eldorado eller Jakter, pakter och onda makter eller En stad av glans”, hade i lördag premiär i Helsingin Suomalainen Yhteiskoulus (SYK) lokaler i Södra Haga. Spexet baserar sig på Sir Walter Raleighs jakt efter den mytomspunna staden El Dorado år 1595 och är ett originalmanus.

Premiären började klockan 14 och tog slut först fyra timmar senare, men trots att jag är nikotinberoende, avskyr musikaler och tycker att 95 procent av alla pjäser och filmer borde kortas ner satt jag och njöt av föreställningen hela spexet igenom. Salen var smockfull och stämningen var munter, champagnekorkarna flög mot spexarna i rasande takt medan spottet flög åt motsatt håll. Totalt genomlevde publiken 66 omstarter, däribland samtliga sånger med vissa fler än en gång.

Dramaturgiskt är det ofta början på andra akten som är svårast. Berättelsen byter riktning och i Eldorados fall var riktningen aningen oklar: från att ha handlat om jakten efter guld och beröm blev den röda tråden i stället den ondskefulle guden Numnumnamnams plan att, tja, vad egentligen? Jag bekänner att jag inte alltid nödvändigtvis hängde med, men scenerna var det oaktat tydligt upplagda, första och tredje akten fungerade väl och manuset gav spexet en tillräcklig dramaturgisk kurva för att publiken skulle kunna njuta av det de egentligen kom för att se: sånger och musik, omstarter och skämt, och sist men inte minst kvinnor och män i drag.

Regissörerna Rikhard Ihamuotila och Anna Westberg har gjort ett utomordentligt arbete i att skapa en balanserad och samspelande skådespelarensemble. Ibland tedde sig skådespelarna aningen överladdade – amatörteater blir lätt lite för mycket skrik och överdrivna gester – men ur ett helhetsperspektiv var jag främst överraskad över att det finns så många talangfulla medicinestuderande på Helsingfors universitet. Kan man verkligen utveckla ett sinne för humor och teater genom att lära sig latinska namn på olika muskler? Pris för bästa omstartare går till Carl Korsström i sin roll som Lady Rose Raleigh, medan Michelle Renlund förtjänar en eloge över sin aningen stereotypa men det oaktat tokroliga tolkning av den tandlösa spanjoren Juan Martinez.

Lady Rose Raleigh spelad av Carl Korsström. Foto: Sara Sainio

Rent tekniskt skulle spexet kunna förbättra på sin ljudåtergivning. Jag satt nära orkestern och detta hade kanske sin inverkan, men i vissa sånger var det svårt och ibland till och med omöjligt att höra vad skådespelarna riktigt sjöng. Personer jag träffade som satt annanstans höll med om att ljudnivåerna var för låga. Framtida läkare tycks inte bara lida av kommunikationssvårigheter när det gäller deras handstil. Vissa av skådespelarna sjöng också lägre än andra vilket möjligtvis kan bero på en brist på erfarenhet, men ljudteknikern skulle inför nästa föreställning kunna skruva på volymnivåerna lite grann. En brist på atmosfärljud och stundvis lite billigt låtande effektljud noterades också. Var är djungelns läten och stadens brus? Jag tackar ändå för det oavsiktliga (?) effektljudet på en USB-pinne som drogs ur datorn, det gav hela publiken ett gott skratt.

Om ljudet var lågt så var det under inga omständigheter motbjudande – tvärtom. Sångerna var både varierande i sin stil, klyftiga i sin text och vackra i sin klang, speciellt Jenni Hedströms solonummer, som för ett ögonblick gjorde mig övertygad att jag på misstag gått in på Nationaloperan. Gåshud från en spexsång låter som en orimlighet, men på lördag blev det ett faktum. Hedström passade för övrigt som handen i handsken i sin roll som drottning Oligo Menorrhea och deltog också i en annan av kvällens höjdpunkter, en duettsång om potatis tillsammans med Michelle Renlund. Jag visste inte att en sång om potatisliknelser kunde bli så roligt.

Jenni Hedström som drottning Oligo Menorrhea. Foto: Sara Sainio

Stbl ger årets Medicinarspex 9/10 lyror eller 4/5 snapsvisor eller 6/7 halarmärken. Spex vore inte spex utan publiken och när det är premiär är publiken som bäst – jag hoppas därför att stämningen under nästa föreställning klarar av att tävla med premiärens festliga och uppsluppna anda.

Eldorado eller Jakter, pakter och onda makter eller En stad av glans visas ännu på SYK 24.3 kl 16, 14.4 kl 16 och 28.4 kl 16. Efter det väntar en ”inlandsturné” till Vasa och Åbo, och slutligen besöker spexet Göteborg den 9-14.5. För mera information och biljettköp, klicka här.

Om skribenten
Chefredaktör och existentiellt förvirrad författare, filmare och vattuman.
Publicerad
mars 12, 2018

Kommentera