Unisextoaletter på Tankehörnan i uni väcker unika tankar om underlivet.

“Jag är en man och jag blir hemskt irriterad på Tankehörnans unisextoaletter. Jag vill aldrig gå på dem, för jag vill inte att min älskade ska kunna lyssna på mig när jag fiser.”

“Om jag just dragit världens värsta mensdiarré vill jag ogärna träffa någon överhuvudtaget – och verkligen inte några män.”

“Dumt att bråka med majoritetsbefolkningen bara för att någon inte vågar gå på wc på grund av några sneda blickar.”

Dessa tre citat är översättningar på finskspråkiga kommentarer från Jodel-appens grupp för Helsingfors universitet. Människorna som skrivit de anonyma kommentarerna diskuterar toaletterna på Tankehörnan, Helsingfors universitets nya lokal på Universitetsgatan.

Toaletterna är könsneutrala. Man och kvinna finns inte längre, byttorna har blivit könlösa, men vissa personer anser att det är precis tvärtom: att man återigen har fått något att handla om kön som inte har något med sådant att skaffa.

Det här med könsneutrala toaletter är ändå inget nytt. Hemma har vi ju alltid bajsat i en och samma potta och samma praxis gäller på de flesta arbetsplatserna. Undantagen är vanligtvis allmänna toaletter med flera bås: på flygplatser, tågstationer, köpcentrum, universitet, stora företag, barer, evenemang med mera.

På sistone har problematiken med cisnormativa toaletter diskuterats på många håll. Icke-binära individer tvingas på grund av toaletterna välja sin könstillhörighet, men också utstå känslor av utanförskap. De diskrimineras, kort och gott.

I Sverige kämpar bland annat RSFL Ungdom och stiftelsen Make Equal mot toaletterna med kampanjen #skitikön. Skit i ditt kön: skit i kön.

Könsneutrala toaletter är i allmänhet vanligare i Sverige, men också i Finland har en del förändring redan skett. Esbo stads toaletter är numera könsneutrala, Åbo Akademis Studentkår har gått in för samma sak och det kommande centrumbiblioteket i Helsingfors likaså.

Röster höjs för unisex-wc:n, det finns till och med en vacker symbol nu för tiden, designad av finländaren Pekko Piippo:

Ändå klagas det på Jodel. Varför?

Noora Happonen, marknadsföringsspecialist på Tankehörnan, har det kommit någon feedback om era unisextoaletter?

– Vi har fått både negativ och positiv feedback. Vissa upplever det som konstigt eller obekvämt, men vi har också en inva-wc som vem som helst får använda förutsatt att en person med funktionsnedsättning inte behöver den just då.

Varför har ni unisextoaletter?

– Det finns två orsaker. För det första har vi inte så många wc:n i förhållande till husets storlek, vilket annars kan leda till långa köer till kvinnornas wc. Den andra orsaken är att vi känner att wc-utrymmen ska vara jämställda. De finns till för alla och ska inte vara diskriminerande.

Låter logiskt.

Jag bestämmer mig för att besöka dessa mytomspunna toaletter och cyklar iväg till Tankehörnan. Det tar en stund för mig att hitta toaletterna och när jag väl gör det kommer jag inte in. De är låsta, verkar det som, tills jag inser att dörrarna vänder sig inåt, inte utåt och att jag bara är ovanligt trög i huvudet.

Dörrarna som besegrade Studentbladets chefredaktör. (Varför är symbolen på dörren cisnormativ?)

Jag öppnar dörren och ser tre bås till vänster, och till höger en kvinna som håller på att tvätta händerna. Jag erkänner: jag känner mig lite obekväm just då, för jag har aldrig gjort det här förut. Könsneutrala toaletter är inte så konstigt i sig, men på Tankehörnan är det ett helt utrymme, det är inte separata rum det handlar om, utan offentliga toaletter med bås.

Det känns som att jag tränger mig på. Har jag gått in i fel rum, hade jag fel? Tittar inte kvinnan lite nervöst på mig, varför känner jag mig så skyldig?

Det här är första gången i mitt liv jag befinner mig i ett offentligt toalettutrymme tillsammans med en kvinna.

Jag går in i ett bås och låser dörren. Båsets väggar är typiska för offentliga toaletter, de finns till för att man inte ska se in men de påverkar inte ljudet och utrymmet är tillräckligt litet och tyst för att min urinstråle plötsligt blir ett offentligt utlåtande. Jag kissar och jag tänker: Nu hör hon mig, nu hör hon hur det låter när jag urinerar.

Jag lyckas uträtta mina naturbehov och går ut ur båset för att tvätta händerna. Kvinnan har försvunnit och jag tänker att det här ju egentligen är ganska bra för hygienen. Är det här slutet på många mäns handtvättbojkott? Vågar dessa män lämna utrymmet med kissiga händer när en kvinna ser på?

Den nya mötesplatsen för singelstuderande?

Det var ju trots allt inte så farligt det här, tänker jag – bara lite ovanligt och obekvämt. Men skulle jag våga bajsa, sitta högljutt och prutta? Och vad tycker de andra egentligen, folket på fältet?

Jag frågar runt i Tankehörnan och överraskas av hur positivt inställda studerandena verkar vara. Både män och kvinnor jag talar med ser toaletterna som ett steg i rätt riktning och negativiteten på Jodel blir ett minne blott.

– Det är egentligen bra att förändringen väcker diskussion. “Hjälp, en man hör att jag har mens”, men vad är det för fel på det? kommenterar en kvinnlig studerande. Det nickas ivrigt bland hennes vänner.

Jag går till fem killar som sitter runt ett bord och planerar ett grupparbete. De verkar alla vara nöjda med de nya toaletterna – delvis.

– Till en början kändes det lite obekvämt, men jag ser det inte som en dålig grej.

– Det är ett steg mot jämställdhet.

– Det känns inte onaturligt för mig, men det är ett minus att det inte finns några pissoarer.

– Kanske lite pinsamt om man sitter och pruttar förstås.

Grupptryck? Nej då. Jag frågar vidare bland människor som sitter och studerar i ensamhet och responsen är likadan. Unisextoaletter är bra, det kan kännas lite obekvämt men man vänjer sig.

Jag inser att klagomålen på Jodel representerar något som är väldigt typiskt för internet. Extrema åsikter skapar uppmärksamhet och diskussion. Högljudda, självsäkra och arroganta personer kommenterar mest. Internet ljuger.

Och jag tänker att det kanske är helt okej att ibland känna sig obekväm, att samhällsförändring inte kan uppnås på något annat vis, och att det sist och slutligen är majoritetsbefolkningens ansvar att minoriteter inte ska känna sig diskriminerade.

Om priset för detta är lite obekväma känslor så är unisextoaletter ett riktigt kap.

Om skribenten
Studentbladets chefredaktör @rafael.donner
Publicerad
februari 2, 2018

Kommentera