Studerande berättar om sexuellt våld och trakasserier vid högskolor i Studentbladets enkät. Här är fyra studerande som delar med sig av sina berättelser.

Jag blev våldtagen efter en sitz i en lönnkrog i Åbo för några år sedan.

En kille som stod bakom baren bjöd mig på en massa shottar. Jag blev stupfull, kräktes på en soffa, och slocknade sedan på samma soffa när alla gått.

När jag vaknade hade han tagit av mig mina strumpbyxor och trosor, och hans huvud och fingrar var mellan mina ben. Jag störtade upp, tog mina grejer och sprang och låste in mig på toaletten. Han stod utanför och bankade på dörren och sade att jag måste ut, eftersom han hade ansvaret. I panik ringde jag min kompis, som kom till lokalen med cykel. När hon var utanför ringde hon, jag sprang ut och han sprang efter mig. När jag kom ut satte jag mig på hennes pakethållare och flydde. Jag fick aldrig tillbaka mina trosor.

Efteråt var jag rädd att han skulle berätta att det var jag som spytt på soffan i lönnkrogen, för då hade jag både blivit förödmjukad OCH blivit tvungen att betala städavgift.

Killen kallar sig feminist idag.

***

”Det finns ingenting man kan göra åt det”

Att bli tafsad på och få snuskiga förslag eller kommentarer av män man inte på något vis visat intresse för är riktigt vanligt på studentfester.

Samtidigt känns det inte som att det finns nåt man kan göra åt det, det känns liksom så grundläggande. Typ: Om jag vill gå på dessa fester så måste jag stå ut med detta.

Min studentkår har kontaktpersoner man kan tala med om sexuella trakasserier, men det känns inte relevant att ta upp sånt med dem. Det hör till studentkulturen lika mycket som att supa sig riktigt full på sitsar.

Ingen tvingar mig att gå på fester, så då måste det väl vara så att jag väljer att bli utsatt för sexuella trakasserier?

Dessutom vill jag inte peka ut min förening. Jag vill inte göra nån stor grej av skit som händer på deras evenemang eftersom det då känns som om jag skulle förstöra för mina medstuderande.

***

”Jag var rädd för att säga sluta”

Jag blev erbjuden sovplats av min tutor eftersom jag hade missat sista bussen och vi gick hem till hen och läggde oss direkt.

Efter en liten stund vaknade jag av att hen låg på mig, hånglade med mig och rörde mig vid intima ställen. Så fort jag förstod vad som höll på sade jag nej och hen slutade.

Inte ens 5 min senare låg hen på mig igen och fortsatte, nu måste jag säga riktigt ordentligt och skuffade bort hen.

– Nej jag vill inte.

Trots det måste hen ännu dubbelkolla om jag var säker och jag svarade

– Jag är säker, sluta!

Efter det tog hen ännu i min bak och fortsatte peta tills vi båda somnade.

Jag var för rädd för att säga sluta på nytt.

***

”Att gå till polisen känns för tungt”

Under mitt första studieår var jag på efterfest och där var en äldre studerande som jag kände via min nation.

Jag var på fest ganska sent och det gick inte längre bussar hem, men jag litade på killen som sade att jag kan sova på hans soffa. Jag gick hem till honom, jag var väldigt full och det sista jag minns är att han föreslog att jag sover i sängen istället för att det är bekvämare.

Nästa sak jag minns är att vi hade sex, någonting som jag vet att jag inte hade varit med på eftersom jag hade en tampong som jag aldrig tagit ut.

Jag var länge tyst om vad som hade hänt och han verkade inte bry sig om att jag undvek honom.

När jag till slut öppnade mig om saken och han också fick höra om min upplevelse kontaktade han mig och började förklara att han inte fattat att jag hade upplevt det så och att han själv också varit väldigt full.

Sedan sade han att kan ha ta livet av sig om jag vill.

Jag kommer inte ihåg mitt exakta svar till honom, men jag har för mig att jag lyckades bli arg och skriva nånting i stil med

– Skärp dig, var inte löjlig, varför skulle du måsta begå självmord?

Men hela situationen blev helt fel för mig, eftersom jag började oroa mig för att han skulle göra nånting åt sig själv och det skulle vara mitt fel. Om han faktiskt begick självmord hur skulle mänskor då se på mig?

Nu efteråt är jag bara extremt arg att han fick mig att börja oroa mig för honom. Jag är offret, inte han, och jag ser det som bara som manipulering från hans sida.

Nu, flera år senare är han fortfarande aktiv i studiekretsar, men inte längre välkommen till vår nation trots att han inte är officiellt utesluten.

Det värsta är att jag känner andra tjejer som han har försökt utnyttja och jag vet inte hur många offer det finns som jag inte hört om. Jag har ofta skuldkänslor över att jag inte polisanmält det som hände, men att gå till polisen med det hela känns samtidigt helt för tungt och onödigt eftersom jag inte har några bevis och väntade ett halvt år före jag berättade om saken.

***

Vill du dela med dig av din berättelse? Skicka in via vår blankett.

Om skribenten
Publicerad
november 23, 2017

Kommentera