Studentbladets kolumnist Siri Fagerudd studerar teater i Stockholm.

Siri Fagerudd har fallit offer för sexism och trakasserier men inser också att hon kommit lindrigt undan i jämförelse med flera av sina vänner inom teaterbranschen.

När Studentbladet hörde av sig och bad mig skriva en kolumn om #tystnadtagning ur mitt perspektiv som studerande på teaterhögskolan i Stockholm blev jag upprymd, sedan nervös. Att på 3000 tecken slagkraftigt lyckas beskriva det maktmissbruk som redan formulerats av andra på ett mycket vassare sätt än vad jag är kapabel till (läs till exempel Johan Hiltons bidrag i DN) känns svårt. Nu har jag redan förbrukat cirka 400 av de tecknen.

 

På 3000 tecken hinner jag inte ge rättvisa åt mina många kvinnliga kollegors vittnesmål om grova trakasserier, förminskande bemötande från manliga chefer och kollegor, och sexuella övergrepp. Jag kommer inte att hinna redogöra för skammen som infinner sig efter att själv ha blivit utsatt. Jag kommer inte att hinna förmedla hoten som blivit flera vänners vardag efter att de nu vågat stiga fram och berätta om deras upplevelser. Jag kommer inte att hinna beskriva hur det känns att ens nära väns våldtäktsman fortfarande får filmjobb trots polisanmälningar från flera andra skådespelare.

 

Då jag var 13 och berättade för pappa att jag också ville bli skådis förväntade jag mig att han skulle bli stolt och glad, istället såg jag så mycket oro i hans ögon. Jag fortsatte söka mig till teatern och fann lust och glädje i att stå på scen. Pappa var alltid stöttande men samtidigt vaksam. Några år senare berättar han om maktmissbruk i yrkeslivet och giftiga könsroller. Jag blir upprörd men tänker att vi nog har kommit längre idag.

 

Jag är 22 och har precis påbörjat mitt andra läsår vid teaterhögskolan i Stockholm. Jag trivs, är lycklig över att vara här, njuter av att få utforska det jag vill utforska. Jag har vid det här laget otaliga gånger själv fallit offer för sexism och trakasserier men inser också att jag kommit otroligt lindrigt undan i jämförelse med flera av mina vänner, både i och utanför skådespelarbranschen. Jag har gradvis insett att teatervärldens strukturer som pappa berättat om fortfarande gäller i allra högsta grad.

 

Det beteendet och de hierarkierna har varit så pass normaliserade, till synes orubbliga, att jag upprepade gånger frågat mig själv – är den här branschen verkligen något jag vill ge mig in i som kvinna? Jag har vid det här laget läst så många vittnesmål, ofta där förövaren är någon jag själv sett upp till och som i det offentliga betraktas som ett ”manligt geni”, att jag fylls av uppgivenhet och äckel inför den yrkesverklighet jag så länge siktat på att vara del av en dag.

 

Samtidigt är det något bra som händer nu. Fler lyssnar. Fler förstår. Fler vill hjälpa. Senast imorse läste jag om ett liknande upprop från över 4400 kvinnliga jurister under hashtaggen #medvilkenrätt. Saker kommer upp till ytan. Det är bara sorgligt att det tagit så ofattbart lång tid. Förhoppningsvis stannar det inte vid slagord och prydliga kolumner i tidningar som främst läses av personer som redan tycker likadant. Förhoppningsvis är chefernas löften om bättre arbetsklimat inte tomma ord. Ingen ska behöva vara rädd att följden av att man väljer det man brinner för innebär att man måste finna sig i diskriminering.

 

 

Om skribenten
Publicerad
november 16, 2017

Kommentera