Maria Wingren på klassens första sminkkurs på Tryckeriteatern. Foto: Sandra Suominen.

I Karis finns allting som en studerande behöver: Mat, glädje, kärlek och sprit. Karis skulle definitivt vara tystare ifall det inte vore för folkhögskolorna.

Julia Hellén. Foto: Sandra Suominen.

Julia Hellén, 19, Karis
Västra Nylands folkhögskola, teaterlinjen

Julia visste redan i högstadiet att det är teater som hon vill hålla på med efter gymnasiet, att börja på teaterlinjen i Västra Nylands Folkhögskola var alltså en självklarhet.

– Det var kanske själva konceptet om folkhögskola som var lite obekant från förut. Till skillnad från andra studier så känns det mer personligt, och teoretiskt sett är det olikt eftersom man inte får ett yrke, säger Julia.

Julia är nu ungefär halvvägs med studierna och är helt säker på att det är teater som gäller även i framtiden.

Maria Wingren och Julia Hellén på scen för att testa hur sminket ser ut inför publik. Foto: Sandra Suominen

– Jag har upplevt en massa personlig utveckling under min tid här. Det är bra att man får pröva på någonting då man är nyfiken, till exempel teater eller konst. För mig var det viktigt att få pröva så jag vet ifall det är någonting jag kan tänka mig att faktiskt jobba med senare i livet.

Maria Wingren på klassens första sminkkurs på Tryckeriteatern. Foto: Sandra Suominen

Höjdpunkten i studierna hittills är utan tvekan tryckisafton. Tryckisafton är en elevproduktion som ordnas av teaterlinjen cirka tre gånger om året, den består mestadels av små sketcher. Eleverna skriver och producerar allting själva.

Maria Wingren på klassens första sminkkurs på Tryckeriteatern

Maria Wingren, 20, Jakobstad
Västra Nylands folkhögskola, teaterlinjen

Innan Maria kom till Karis så hade hon mellanår, teaterlinjen hittade hon via en väninna som hade gått samma utbildning förra året. Hon tycker inte att skillnaden är så stor när man jämför Karis med hemorten, människorna och andan är väldigt lika.

– Jag är ju själv från Jakobstad, så det är ganska samma storlek på staden. Precis som i Jeppis så skulle det inte hända mycket utan studerande här.. Det skulle nog vara lite dött. 

Sminkkurs på Tryckeriteatern. Foto: Sandra Suominen
Domnike Himonas. Foto: Sandra Suominen.

Domnike Himonas, 19, Helsingfors 
Västra Nylands folkhögskola, teaterlinjen

Domnike visste ingenting om Karis innan hon började på VNF, och var inte så peppad på det hela. Men hennes mamma uppmuntrade henne att söka in, vilket visade sig vara en bra sak.

– Jag tänkte att jag vill studera teater och att det inte är någon skillnad var jag gör det. Till en början så var jag nog jätte otaggad. Jag åkte mycket hem på vardagen för att det kändes jobbigt.

Vad ändrade saken?

– Det var kanske när vi började med vår första produktion. Eftersom vi då på riktigt fick börja med skådespelandet. Innan jag började trodde jag väl att alla andra skulle vara jätte teatraliska och borttappade konstsjälar. Men de visade sig vara jätte kul, helt enkelt härliga och teaterintresserade människor! 

Klassen övar på att sätta lösögonfransar fast. Foto: Sandra Suominen

På frågan om vad studerande gör på sin fritid i Karis så är svaret alltid samma: ”Hänger på Serendi”, lokala favoritpuben. ”Det är en bra plats. De har katter.” kommenterar Maria Wingren. Det händer ofta att studerande från konstlinjen har utställningar där. Annars blir det mycket av hängande på internatet, kanske till och med åker de till grannstaden Ekenäs ifall det händer någonting.

William Söderholm och Emil Lillkung. Foto: Sandra Suominen.

William Söderholm, 22, Åland och Emil Lillkung, 20, Nykarleby
Lärkkulla folkakademi, Pop & Rock

William är en av musikstuderandena på Lärkkulla, där hans huvudämne är gitarr. Han hade inte egentligen några förväntningar om stället på förhand.

–  Alltså, jag ville bara spela och ha kul. Kräla omkring i ett internat. Jag tyckte om dialekten också, den är lite liknande som hemma. Potatisdialekt liksom. Varför skulle jag inte ha kommit till Lärkkulla? Allt man behöver finns här: Mat, glädje, kärlek och sprit.

Han skulle definitivt skriva under uttalandet om att det är studerande som rör om i grytan vad det gäller kultur och sociala livet i Karis. De flesta verkar vara ens om att storleken på stället kan räknas som såväl den bästa och sämsta egenskapen. Trots den mysiga bykänslan så saknar många storstadshetsen ibland, men som ung svensktalande så passar man bra in i Karis enligt William.

Emil Lillkung flyttade till Karis från Nykarleby, efter att hans pappa hade tipsat om Lärkkulla. Emils huvudämne är sång.

Vad visste du om stället innan du flyttade?

– Jag kände till tågstationen. Jag sökte upp sevärdheter i Karis online och då var det tågstationen som kom upp. Men jag tänkte att nog blir det bra.

Karis tågstation. Bild: Wikipedia/Vkem from fi

Emil tycker det är bra att det kommer många studerande till Karis, det blir lite mer variation då folk kommer och går. Från en Österbottnisk synvinkel så är Karis någonting emellan Nykarleby och Jakobstad. Varken jättelitet eller jättestort.

– Men ibland måste man börja från ett litet ställe för att bli stor.

Emil tänkte att det kunde vara mödosamt att flytta till ett nytt ställe, kanske till och med lite fientligt. Men han fick snabbt märka vänskapligheten och känna samhörigheten med andra studerande. Karis visade sig ha mycket mera att erbjuda än en tågstation.

Om skribenten
Sandra Suominen är Community Manager på Studentbladet. Sandra konsumerar galna mängder kaffe och blir glad av kattbilder.
Publicerad
januari 19, 2017

1 kommentar om “Studerande är Karis livselixir”

  1. Karis vore definitivt inte sig själv utan folkisarna! Det är jätte kul att märka hur mycket studerande gillar stället, fastän det ofta händer sig att de inte ens har hört om det innan. Har själv även varit en väldigt skeptisk utomortare (lite som utomjording men mindre) som flyttade till Karis och bodde där i några år. Du kan lämna Karis, men Karis lämnar aldrig dig. #10300forlyf

    – Sandra

Kommentera