Att känna sig som en främling i sitt eget land är en bekant känsla för vissa människor. Det kan till och med vara en del av identiteten. Hur ska man leva med det, och finns det några fördelar? De här frågorna funderar Ekaterina Zhukova på i sin essä om identitetssvårigheter.

Identitet, eller självbild, är en del av varje individ. Det är något som man alltid har haft och alltid  kommer att ha. Identiteter kan vara väldigt personliga och intima, men också så pass breda att de förenar eller tvärtemot, delar människor. Identiteter som är knutna till land, språk, religion eller medborgarskap är exempel på sådan identitetsproblematik som delar världens folk.

Den finlandssvenska identiteten är ett viktigt och intressant ämne för diskussioner. Det finns en stor mängd forskningar om finlandssvenskar bosatta i Finland, i Sverige och i andra delar av världen. Det finns också många böcker som handlar om det finlandssvenska och svenskspråkiga i Finland. Det är ett komplicerat ämne som väcker många känslor och debatter både bland finlandssvenskarna själva men också bland andra invånare i Finland och till och med i Sverige.

Som Markus Krunegård, den sverigefinska pop- och rockartisten, sjunger: kärlek och språk är sådant som förenar, kärlek och språk är sådant som delar – är språk en viktig del av identiteten, speciellt när frågan handlar om minoritetsgrupper. För finlandssvenskar är det svenska språket ofta en identitetsmarkör. Men det språket har ingenting att göra med Sverige, svenskan i Finland är en markör som förenar finländare. Vi som talar svenska i Finland vet väldigt bra vad det innebär att vara finlandssvensk. Resten av världen har ofta noll koll på vad Svenskfinland är, så man blir van vid att höra So you are from Sweden, right? Och ibland känns det bara lättare att svara – yes.

Man kan diskutera den finlandssvenska identiteten ur många synvinklar, och knappast kommer man att hitta bara ett rätt svar. Identitet är alltid något väldigt personligt och fastän man delar språk eller stad med någon annan har man trots allt en hel del egenskaper, minnen och upplevelser som gör en till en unik individ.

Nationalitetstransvestit

Miika Nousiainen har i sin roman Hallonbåtsflyktingen (2007) hittat på ett nytt och träffande ord nationalitetstransvestit som syftar på identitetssvårigheter när frågan handlar om andra kulturer och nationaliteter. I romanen upplever huvudpersonen, Mikko Virtanen, att han är en svensk man i en finsk mans kropp, han är född med fel nationalitet.

Jag känner inte att jag skulle ha fötts med fel nationalitet, men jag brukar kalla mig själv för nationalitetstransvestit eftersom jag har bott i olika länder. Jag har fått något från varje kultur och min identitet består av tiotals olika finska, finlandssvenska, ryska och skandinaviska bitar.

Jag är en av dem som har väldigt lätt att anpassa sig till nya situationer, nya länder, nya samhällen. Jag smälter in i mängden mycket snabbt, och redan nästa dag är jag ”lokal”. Tack vare mina språkkunskaper och kulturella kompetenser kan jag en dag vara finlandssvensk som kan alla snapsvisor utantill, en annan dag finne för jag gick i finsk skola i Sankt Petersburg, och någon gång rysk då det gäller borsjtj och kaviar.

Trots allt finns det en nackdel med så mångsidiga och internationella identiteter – man är hemma överallt och samtidigt ingenstans. I mitt fall anpassar jag mig väldigt lätt, jag tar emot allt som andra länder och kulturer har att erbjuda, jag trivs bra och jag känner mig som en del av samhället. Men på samma gång förstår jag starkt att jag inte är finlandssvensk – jag har bara lärt mig språket på universitetet. Jag är inte finne – jag har bott i Finland nästan hälften av mitt liv men jag har inga finska rötter. När jag kommer till Ryssland känner jag mig som en turist. Jag besöker sällan landet, jag kan språket men har noll koll på vad som händer i samhället. Min identitet som nationalitetstransvestit innebär att jag har lust och förmåga att anpassa mig, att ta emot nya kulturer, traditioner och värderingar. Jag känner mig välkommen och trivs bra men samtidigt är jag bara en utlänning. Oavsett mitt europeiska pass är Ryssland det enda stället där jag officiellt inte är utlänning, men både jag själv och ryska invånare uppfattar mig som en europé, någon som kommer från utlandet.

Det är roligt med identiteter, och jag tycker att ju flera identiteter man har desto mångsidigare blir ens liv. Det finns dock nackdelar med för varierande och breda identiteter, men det är en risk som jag gärna vill ta. Om man inte riktigt vet vad man är har man friheten att välja och bestämma själv.

Lämna ett svar