Verksamhetsledare för Regnbågsankan, Lina Bonde berättar om Prideveckans höjdpunkter.

Prideveckan har dragit igång men programpunkterna ser ganska annorlunda ut till skillnad från tidigare år.

En regnig eftermiddag träffar jag Lina Bonde, verksamhetsledare för Regnbågsankan, utanför centrumbiblioteket Ode. Regnbågsankan har en hel del förberedelser inför alla kommande evenemang under Helsingfors Pridevecka och stämningen är på topp trots vissa coronarestriktioner.

De största programpunkterna för Regnbågsankan under veckan är fredagens Tove Jansson-inspirerade dag, ”Tove Jansson, konsten, Mumin och kärleken”, på Luckan tillsammans med Svenska hörnan. Svenska hörnan är ett årligt samarbete tillsammans med tio andra svenskspråkiga organisationer, bland annat FDUV, Luckan och FSS som jobbar för jämlikhet och inkludering.

– Dagen inleds då med att en dragqueen läser ur ”Det osynliga barnet” och efter det kommer det att vara diskussioner om den queera Tove. Vi diskuterar den nya Tove-filmen med bland annat Alma Pöysti och Förlaget kommer också att vara med under en av diskussionerna, berättar Bonde.

Under lördagseftermiddagen ordnar Regnbågsankan också en picknick i Torkelsparken där de bjuder på brunchtilltugg och kaffe för alla intresserade.

 

Pinkwashing eller bra sponsorer? 

Trots alla festligheter och spännande programpunkter känns det ibland som att det är de stora företagen som får synlighet under Prideveckan och kanske till och med gynnas av den här formen av Pinkwashing. Jag bestämde mig för att diskutera saken med Bonde. Till en början var Bonde försiktig med att besvara frågan i och med att hon varit bosatt i Berlin under en så lång tid och inte känner till Finlands situation lika bra.

-Jag tycker att det är en ganska svår fråga. Jag känner inte att jag är överväldigad av den mängden Pridereklam som finns här. Men jag håller absolut med om att det finns en viss problematik och då kommer vi också in på frågan om vem som får synas och vem som inte får det.

Bonde berättar om den nya bestämmelsen kring s.k. community partners eller samarbetspartners (min översättning) under Prideparaden. Bestämmelsen innebär att man måste betala en viss summa pengar, beroende på organisationens årsbudget, för att få delta i paraden som samarbetspartner. Ju större företaget eller organisationen är, desto mer måste de betala för att kunna delta och få synlighet.

-Vissa anser att det är problematiskt att man måste betala för att få vara med i paraden som en officiell samarbetspartner. Om man en gång är med som samarbetspartner så tycker jag att det är helt okej att man måste bidra med någon summa. Det är ju mycket jobb att ordna Pride så organisatörerna behöver ju pengar någonstans ifrån. Varför skulle man inte kunna understöda regnbågsfrågor ekonomiskt?

Ikea marknadsför sig med hjälp av regnbågslogon.

När det kommer till gynnandet av stora företag och pinkwashing är Bonde mer tveksam.

– Det här är ju problematiskt: får man utnyttja kapitalismen för ett gott ändamål? I Berlin finns en jättestor Pinkwashing. Jag vill inte ens delta i den officiella Prideparaden i Berlin för det är mest stora företag som kör runt och marknadsför sig själva. Jag är osäker på om man kan säga att Pinkwashing existerar på samma sätt i Finland.

Trots att Bonde vägrar delta i den officiella paraden i Berlin deltar hon mer än gärna i de mindre paraderna, Dyke March är en av hennes favoriter. Efter en del diskussion bestämmer vi oss för att ta fram Helsingfors Prides hemsida för att leta rätt på vilka företag som egentligen stöder Pride – och lite höjer ändå Bonde på ögonbrynen. Allt från Burger King till modeföretaget Zalando toppar första sidan medan det krävs mer skrollande för att hitta regnbågsorganisationerna.

-Här ser jag ju nu att regnbågsorganisationerna kommer sist medan de stora företagen toppar listan eftersom de ju har en större budget att lägga ut. De organisationer som dagligen jobbar med regnbågsfrågor borde få tillfället att synas först på sidan. Om de här företagen ska vara med så är det ju ändå bra att det finns ett system som kräver att de betalar mera för att få delta i paraden.

Hbtiqa+ men bara symboliskt? 

Vi övergår till att diskutera de problem som fortfarande finns kring hbtqia+ personers rättigheter och svårigheterna som samhället har med att förstå tematiken. Bonde förhåller sig positivt och anser att samhället hela tiden utvecklas mot mer inkludering och jämlikhet. Hon menar ändå att den hegemoniska heterosexualiteten borde förändras.

-Jag tycker att man borde prata om sexualitet på ett sådant sätt att man inte alltid utgår ifrån att de flesta är hetero.

Som lesbisk och queer upplever Bonde att hon överlag bemöts positivt i samhället men att situationen kan vara annorlunda för bland annat transpersoner.

-Sexualitet och genus är ju också olika saker och det är något som är viktigt att komma ihåg när man talar om könsidentitet. Det är något som fortfarande är svårt för folk att förstå. För många kan det vara lättare att förstå vad det innebär att vara lesbisk än att vara trans.

Hon tycker också att Regnbågsorganisationer borde fundera mera på hur man kan inkludera olika sexuella läggningar och skapa mer diskussion kring de grupper som inte fått synlighet.

– Trots att bland annat asexuella och interkönade personer finns med i samlingsnamnet hbtqia+ är det mest på ett symboliskt plan. Både asexuella och interköande är ändå grupper som sällan får synlighet i diskussionerna om hbtqia+ personers rättigheter.

 

Pride- och regnbågsflaggan i skyn.

Vi kommer in på mängden olika begrepp som finns och hur utomstående kan uppleva begreppen som väldigt komplicerade och skrämmande. Hur ska man kunna tala om de här begreppen utan att säga fel och kanske såra någon? Och hur ska man kunna vara tillräckligt inkluderande?

-Jag känner ofta att det kan vara svårt att veta vilka begrepp man ska använda när man talar om hbtqia+ frågor och att det lätt blir så politiskt. Det är ju alltid bättre att säga lite fel men att mena väl i stället för att välja att inte prata om de här frågorna. Det är viktigt för allihopa att komma ihåg att ingen vet allt. Det viktigaste är att ha rätt inställning och göra sitt bästa för att vara inkluderande.

 

Vad ska vi göra åt Terf-diskussionen?

På vägen till intervjun har jag just lyssnat på Clara Henrys och Gustaf Jernbergs poddavsnitt ”Konsten att vara queer” där de talar om  J.K.Rowlings transfientliga uttalanden och hur diskussionen kring Terf- kvinnor blossat upp på sistone. Terf är en akronym för trans-exclusionary radical feminists eller på svenska: transexkluderande radikalfeminister. Trots att jag inser att intervjun redan blivit alldeles för lång och att Bonde säkert helst av allt vill återgå till Prideföreberedelserna, måste jag ta upp fenomenet med henne.

-Man kan ju vara kvinna på olika sätt. Man är ju inte kvinna på fel sätt bara för att man är transkvinna. Jag tror att transkvinnor ofta har mycket erfarenheter av diskriminering så feminismen borde ju därför omfamna transkvinnorna. Man kan inte mäta vem som har mest rätt att vara feminist eller inkluderas i feminismen. Det blir också en otrolig biologisering kring vad det är att vara kvinna. Vem får vara med i feminismen? Om det här är feminism så är det inte min feminism, den är ju diskriminerande. Feminismen måste ju utvecklas och en del av det är att ta med transkvinnor, avslutar Bonde.

Vi knäpper snabbt några bilder innan Bonde springer iväg med en av Regnbågsankans styrelsemedlemmar, Nicole Stambej, för att fortsätta arbetet för regnbågsfrågor och jämlikhet.

 

 

Om skribenten
Publicerad
september 9, 2020

Lämna ett svar