Ulla Donners senaste serieroman Skiten.

I Ulla Donners andra serieroman Skiten är reklambyrån Dream Hackers Disruption Agency i färd med att lansera produkten “Porv”, korv tillverkad av potatisprotein. De anställda får höra att de kommer att förlora jobbet efter att kampanjen blir klar – eller så inte… “Ge ert allt imorgon så går det nog bra, kanske”, säger chefen (som inte vill bli kallad chef, “här på DHDA är vi alla vänner”). De enda som anar ugglor i mossen är städpersonalen, som tyst noterar att potatis kanske inte innehåller så där jättemycket protein. Några kollegor bestämmer sig för att gå på AW, kanske deras sista någonsin. 

Där Donner i debuten Spleenish tog sig an den personliga livsledan lyfter hon nu blicken: varför mår alla så dåligt? I centrum står tre kvinnliga reklambyrå-anställda som befinner sig i olika stadier av att hata sitt jobb, sitt liv och det samhälle som möjliggör dessa jobb och liv.

 

Liksom i Spleenish är bildspråket lysande. Humorn finns i detaljerna: Donners panoramabilder är fulla av tidsmarkörer och vänligt karikerade innerstadsbor. Hon besitter förmågan att visa det bottenlösa mörkret i helt vanliga situationer bara genom att teckna dem rakt upp och ner. Min favorit är scenen där karaktärerna blickar ut över en spårvagn i rusningstid. Det är “fullt” – vartannat säte är upptaget av ryggsäckar och hundar. På resten av platserna sitter människor som pratar i telefon, samtliga tar emot instruktioner om vilken mat de ska handla på hemvägen. ”Nåt gott bröd…”, säger de. ”Vad sägs om en god kassler i ugn?” Misär. 

 

Att skildra den kreativa klassens hyckleri och livslögner är lite av Donners signum, och hon gör det bra. Redan att boken är så smakfullt formgiven tillför ett meta-lager av kyla: Skiten är vackert inpaketerad. När en manlig kollega i tur och ordning sexuellt trakasserar alla tre huvudpersoner säger ingen av dem något – de vill spara händelsen till sina konstprojekt. Varje gång vännerna börjar fundera på vad potatisprotein riktigt består av avbryts deras tankar: de måste springa till spårvagnen, någon delar ut promo-produkter på stan, och så vidare. Att gå på AW, att drömma om “en tidlös basgarderob av god kvalitet”, till och med att orera om kapitalismens ruttenhet blir deras sätt att distrahera sig själva från obehagliga tankar. Och distraktion behövs – att leva med hemska män och osäkra anställningar kräver en hel del seende genom fingrarna. “Jag har en hemlig superkraft: jag kan manipulera mig själv att vilja vad det än är andra vill att jag ska vilja,” säger den mest pragmatiska av vännerna. (Hennes öde skildras för övrigt med en värme och uppriktighet jag hoppas att Donner i framtiden skulle våga utforska ännu mer.)

 

Visst är det förnedrande att vara kvinna när den enda befrielse man kan hoppas på är gratis 0,1% yoghurt och vaginala ört-ångbad på kvinnodagen. Men, som ovan nämnda kollega konstaterar: kul med gratis yoghurt! 

 

Det leder mig till Skitens kärna: Kan man frigöra sig från en gräslig tillvaro om den samtidigt hela tiden mutar en med små smulor av njutning och privilegium? Liksom karaktärerna inte lyckas göra slut med sina manipulativa pojkvänner sitter de också fast i en manipulativ värld: den smeker med den ena handen och slår med den andra. I Donners serier tycks ingen räddning för medelklassen finnas i sikte.

 

Cyniskt? Absolut. Men roligt, och kanske sant.

 

Författare: Ulla Donner

Serieroman: Skiten

Förlag: Schildts & Söderströms

Utgivningsår: 2019

Om skribenten
Publicerad
maj 31, 2020

Lämna ett svar