Daniela Lillhannus skriver om livet som magisterstuderande under corona-tiden.

Efter en och en halv månad i karantän kan jag bara konstatera: jag trivs utmärkt med att få min frihet kringskuren. Ett års arbete med min pro gradu-avhandling har nämligen gjort mig till en veteran när det gäller social distansering. 

Trots att gradu-angsten var en nyhet för mig när den slog till för första gången i höstas, är den förstås inte särskilt unik om man ser till universitetens historia. Till exempel började forskare och studenter under 1600-talet drabbas av ett underligt melankoliskt tillstånd som man valde att kalla lärdomssjukan, morbus litteratorum. Två egenskaper i de akademiska miljöerna ansågs vara speciellt stora orsaker till melankolin: dels den kroniska överkonsumtionen av hjärnkraft, dels studerkammarens isolering. Låter det bekant? Om det är någon känsla som dominerat i min kammare under året så är det känslan av att vara isolerad, avskärmad från den riktiga världen där riktiga saker pågår. Vad värre är: att forska isolerar en inte bara från världen, utan också från resten av universitetet. Självklart har jag fortfarande umgåtts med mina studiekompisar, men den enda som haft en inblick i vad jag faktiskt håller på med är min handledare.

 

Nu lever vi ju dessutom inte på 1600-talet, utan i senmoderniteten. Våra ideal är individualistiska: vi ska vara fria och gränslösa, vi ska aldrig underordna oss regler utan vara oss själva, lustprincipen är vår livskompass. Men samtidigt ansvarar vi ensamt för att välja den mest lönsamma livsstilen. Om vi misslyckas har vi bara oss själva att skylla. I den kontexten känns humanistisk forskning – långsam, olönsam, – som en idiotisk syssla. Många gånger under det här året undrade jag varför jag inte orkade skaffa en ny hobby, planera resor eller ägna mig åt någon annan typ av självförverkligande. Jag gjorde ju ingenting! (Det gjorde jag visst. Jag tillbringade varje dag på biblioteket, men eftersom ingen annan än jag själv såg framstegen var det som om de inte fanns.)

 

Sen kom påbuden om att stanna hemma och isolera sig, och hurra, plötsligt blev gradu-skrivandet det mest socialt välanpassade man kan syssla med. 

 

Litteraturvetenskapliga institutionen började ordna oerhört mysiga Zoom-möten där vi bara satt tillsammans och skrev – forskare, doktorander och studerande. Att få höra vad alla andra höll på med blev en aha-upplevelse: tänk vad mycket våra samlade hjärnor åstadkommer under en arbetsdag. På det sättet blev vi, paradoxalt nog, mindre isolerade än förut.

 

Förhoppningsvis har jag nu utvecklat immunitet mot den senmoderna stressen. Om inte annat så har det åtminstone blivit enklare att koncentrera sig på en sak åt gången. Det går inte att resa eller träffa folk. Jag har sällan haft så lite lust att shoppa som nu. Eftersom min karantänbostad saknar kök kan jag tack och lov inte ens vara huslig. Kvar finns bara den evinnerliga gradun. 

 

Ansvaret för min brist på självförverkligande ligger plötsligt på epidemin, inte på mig. Aldrig förut har det varit så lätt att skriva!

 

 

Om skribenten
Publicerad
april 27, 2020

Lämna ett svar