Foto: Alexandr Foy.

Alexandr Foy, 31, bor i Borgå, jobbar som barnträdgårdslärare på ett daghem och slutför sina socionomstudier. Han är pappa till en åttaårig pojke och intresserar sig för föreningsliv, språk, kultur, politik och idrott. Alexandr berättar för Studentbladet om hur det var att komma till Finland som asylsökande, kämpa för sina rättigheter och våga gå sin egen väg.

Alexandr Foy har mångkulturell bakgrund och kommer från Sankt Petersburg. I hans familj blandades azerbajdzjaner, ryssar, ukrainare, till och med lite skotska rötter från långt tillbaka i historien fanns med. Han växte upp i södra Sankt Petersburg och i och med sitt språkintresse gick han språkgymnasiet där. 

– Det var till största delen positivt att växa upp i Ryssland. Men på grund av min mångfaldiga bakgrund och mitt kreativa intresse sågs jag ofta som annorlunda och avvikande, vilket inte alltid var så lätt. Kulturen i den forna Sovjetrepubliken har ett visst mönster ändå och avvikelser ses inte alltid som något bra eller positivt. Så det är ingen överraskning att jag var med i olika subkulturella grupper och i och med dem började intressera mig för politisk aktivism, berättar Alexandr.

Alexandr har haft en egen musik-label i Ryssland, han har ordnat konserter med både inhemska och utländska hardcore-, punk- och rap band. Till största delen var det protestmusik med aktivister från olika aktiviströrelser. Utöver sitt musikengagemang arrangerade Alexandr också en del demonstrationer. 

– Man kan konstatera att det i Ryssland på 00-talet pågick ett krig på gator mellan vänster- och högeraktivister. Den ryska specialpolisen använde sig gärna av högerextrema för att likvidera särskilt aktiva samhällsaktörer från liberal sida, de var ute för att skrämma oss. Högerextrema var också i många fall med som vittnen mot anarkister och antifascister, säger Alexandr.

Att komma till Finland som asylsökande

– När jag tänker på hur det var att komma till polisstationen i Böle tillsammans med min ex-fru och tvååriga son, förflyttas till en förläggning, utstå den olidliga väntan på Migrationsverkets asylbeslut och slutligen försöka integrera sig i en okänd kultur, känns det som en film, en video på Youtube. Som asylsökande kände jag mig ganska välkommen och trygg men det beror på många faktorer. 

Alexandr sökte asyl i Finland utan varken personsignum, nätbankskoder eller ett eget pass i bruk (Migrationsverket hade passet under hela asylprocessen). Det enda han hade var ett finskt visum och ett asyl-ID som egentligen inte var ett giltigt dokument. Det ledde till en hel del begränsningar för Alexandr och de andra asylsökandena. I dag, åtta år senare, har situationen förbättrats en aning och att som asylsökande inte ha personsignum eller nätbankskoder begränsar inte livet i samma mån som tidigare.   

– I och med Dublinkonventionen var det Finland som måste behandla min situation. Det betydde att oberoende av var jag sökte asyl skulle jag skickas till Finland i alla fall, berättar Alexandr.

Under de första två månaderna bodde Alexandr med sin familj på en förläggning på Nylandsgatan i Helsingfors. Det var en intressant upplevelse, minns Alexandr. När det blev aktuellt att välja integrationsspråk funderade han mycket på de möjligheter som språk kan erbjuda – valet föll då på svenskan.

– Jag ville lära mig ett språk som kunde öppna så många dörrar som möjligt så att jag i framtiden kunde utbilda och livnära mig på det språket. När valet föll på att ha svenska som integrationsspråk fick vi flytta till Österbotten för att invänta besked från Migrationsverket. Jag började läsa mycket om finlandssvenskar och nordiska språk. Det gladde mig också att jag fick ett så gott bemötande i min första språkskola, det kändes som en bekräftelse på att jag gjort rätt val. 

Alexandr skrattar när han minns en händelse från förläggningen i Oravais:  

– Jag ville lära mig svenska men förläggningen ordnade enbart kurser i finska. När jag hittade svenskakurser i samma skola där kurser i finska ordnades fick jag inte resa med de andra asylsökandena eftersom mitt integrationsspråk var svenska och deras finska. Trots det berättade de andra asylsökandena för mig att det alltid fanns plats i bussen och då kom jag olovligt med. 

Senare fick Alexandrs familj asyl och de flyttade till Esbo. Det gick ändå inte som på Strömsö och Alexandr fick avslag på det svenska integrationsprogrammet vid TE-byrån. Men kampen för svenskan fortsatte och Alexandr fick vända sig till både Yle, Justitieministeriet och slutligen till Arbets- och näringsministeriet. Trots att Alexandr fick utkämpa många strider var det i slutändan värt det. Migrationsverket och TE-byrån har gjort förändringar och det är numera individen själv som bestämmer sitt integrationsspråk.  

– Senare fick jag och ett par mina klasskamrater som var i samma situation pris av Folktinget för att vi inte gav upp och kämpade för att lära oss svenska. Det kändes otroligt fint, berättar Alexandr glatt.

Att ta del av samhällsdebatten som utlänning

Alexandr lyfter fram att det inom möteskulturen spelar en stor roll ifall man är nyanländ eller i mitten av sin integrationsprocess. 

– Finland är kanske inte det bästa landet när det kommer till social inkludering. Det blir allt viktigare att vi i Finland lär oss att anpassa oss och våra system till mångfalden, menar Alexandr. 

Som svar på det ökade behovet av fungerande integrationsmöjligheter startade Alexandr föreningen Svenska.fi tillsmmans med sina vänner. Föreningen hjälper invandrare att integrera sig på svenska.   

– På det sättet har vi också integrerat oss, genom att föra fram vår grej och utveckla den hela tiden, säger Alexandr. 

”Integration beror mycket på vilka inre resurser man har”

Förra året var Alexandr kandidat i riksdagsvalet. Han fick inbjudan från SFP och efter diskussioner med vänner och sig själv bestämde han sig för att tacka ja ganska spontant. Det var en mycket intressant och givande upplevelse. 

– Mitt huvudintresse är migrations- och socialpolitiska frågor. Migration intresserar mig mer ur det vetenskapliga perspektivet men också som ett fenomen som jag kan relatera till. Jag tror att om vi skulle veta mera om kognitiva processer som sker i människans hjärna när man flyttar skulle vi se på integration på ett annat sätt och inte mäta den enbart med ekonomiska indikatorer. Jag är mycket intresserad av både barndomen och åldrandet, det är viktigt att vi ser till den äldre befolkningens rättigheter och kan garantera dem tjänster av bra kvalitet. Alla kommer att åldras och på samma sätt som vi betraktar våra äldre nu ska också våra barn göra med oss, det får man inte glömma.

För tillfället slutför Alexandr sina studier och läser mängder av vetenskapliga forskningar kring migrationsfrågor. Han har också fullt upp med sin föreningen Svenska.fi, de arrangerar bland annat resor, språkkurser, afterworks på svenska och familjcafé för pappor och barn. Alexandr har även ett stort intresse för nationella och postnationella identiteter.

– För mig är det nånting jag starkt kan relatera eftersom jag för var dag inser att jag inte bara har en identitet utan flera. Och identitet, eller känsla av tillhörighet, är en viktig del av oss människor, den formar och påverkar vårt beteende och tankesätt i många situationer, avslutar Alexandr. 

Om skribenten
Engagemangsredaktör för Studentbladet.
Publicerad
april 6, 2020

Lämna ett svar