Helle Helle har fått alla Danmarks litteraturpris, läste jag någonstans, och det är nog inte långt ifrån sanningen. Hon har översatts till 20 språk och är verksam som en av Danmarks viktigaste litterära samtidsröster sedan sin debut 1993. Nu sägs hon har skrivit sin bästa bok hittills, den lyriska romanen de.

Helle Helle

de är en berättelse om en ensamstående mor och hennes tonårsdotter på en liten ort i Danmark. Under ett år och 51 fragmentariska kapitel – scener, nästan – får vi följa de namnlösa huvudkaraktärerna i en vardag som präglas av sjukdom. Det börjar med att det susar i mammans kropp, och fortskrider snart till något som ”man kan lindra, men inte bota”. Samtidigt är den sextonåriga dottern mitt i en tillvaro som breddas i takt med nya vänner och sena utflykter. Både mamman och dottern är i rörelse, i brytningspunkter som har olika uttryck men existerar parallellt och hand i hand.

Den ton som är vacker, nyanserad och flyktig, blir fort en form för sorg och förlust. Från det allra första kapitlet känns det som att jag tar del av något märkvärdigt, att jag faller in i en värld som jag känner igen men som jag nu ser i nya färger. Helles språk fångar mig snabbt med en intensitet som jag inte känt på länge. Jag rätar till mig, vet att jag måste anstränga mig, men att det kommer att vara värt min orubbade uppmärksamhet, att detta är en bok som jag vill ta del av och ge min tid åt.

Leken kring personpronomenet ”de”, den utgångspunkt som Helle bygger sin berättelse på, är effektiv. Den manifesterar symbiosen som modern och dottern lever i, och gör att de ibland glider in i varandra, att läsaren har svårt att avgöra vem som är vem. Parallellt är boken en resa om den uppgörelse läsaren anar, en spricka i enheten, en gemenskap som delas upp. Vad blir ett personpronomen som klipps av – vad blir de när de fälls isär? Vem är modern utan dottern, och dottern utan modern?

Språket är en sil som i pytte-enheter målar denna sammansvetsade tillvaro, subtilt och kraftfullt samtidigt, och skapar ett piggt tempo som håller genom hela boken. Det är poetiskt men aldrig pretentiöst. Det lilla mellanrummet, där det uttalade och utlämnade i texten bildar en skarv, är rummet där texten blir storslagen. Helle berättar rakt, och därför får berättelsen genvägar – den saknar kommentarer och analyser, och snappar istället upp tillvaron som en rad mikrodetaljer, vilket framför allt skapar stämningar och tillstånd. Boken kunde därför placeras innanför ramarna för tillståndslitteratur, en på sistone häftigt debatterad genre, som bryter mot den (ofta mansdominerade) episka romantraditionen, och fokusera på stämning snarare än intrig. De senaste åren har till exempel Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017), Elin Willows Inlandet (2018) och Tone Schunnessons Tripprapporter (2016) blivit uppmärksammade som romaner där ”inte så mycket händer”.

Trots att de har en handling som kretsar kring mammans insjuknande och utvecklas i linjär riktning i takt med den, ser Helle till att vi aldrig är längre ifrån händelsen än vi är. De skrattar. Hon går i skola. Hennes mamma jobbar i butiken. De flyttar ofta. De får middagssällskap. Hon blir full på en fest. Hennes mamma läggs in på sjukhus. Det värdefulla kanske ligger i det till synes obetydliga, i de dagar då det inte ”händer så mycket”. Språket i sig är en händelse – det dansar, och läsaren förflyttas mjukt mellan rummen, orden, dagarna.

Helle Helle får mig att komma ihåg vad poesi är som bäst; rena anteckningar av en klarsynt betraktare. Hon ger grammatiken en spännande roll och understryker därmed språkets möjligheter att ge bekanta fenomen nya uttryck, att vinkla dem på oväntade men kraftfulla sätt, inte minst genom att strängt placera hela romanen i nutid (”han flyttar förra helgen”, ”hon börjar igår”). Den lilla skiftningen i verbet från imperfekt till nutid kan mycket gott vara ett uttryck för den tidsuppfattning som förändras och förvrängs i väntan på döden. När man väntar på döden kanske allt plötsligt är fullt av nyanser, trots att inte så mycket händer.

Helle Helle får mig att komma ihåg vad poesi är som bäst. Att hon gör prosa av sin poesi är en ynnest.

 

Missa inte heller dessa danska storfavoriter

– Tove Ditlevsens Gift

– Sara Omars Skuggdansaren

Lämna ett svar