Foto: Karolina Grabowska.

Sofia Eriksson recenserar populära norska böcker och tipsar om kritikerfavoriter.

Marie Aubert

Marie Aubert, som 2016 debuterade men sin novellsamling Får jag följa med dig hem, har fått vid spridning i Norge med sitt andra verk Voksne mennesker, som utkom på svenska med titeln Vuxna människor i vår.

Vuxna människor handlar om den 40-åriga Ida, som tillsammans med systern Marthe, hennes man Kristoffer, hans dotter Olea, och Idas och Marthes mamma och hennes nya man Stein, skall spendera några dagar tillsammans på familjens gemensamma sommarstuga och fira mammans 65-årsdag.

Ida, som hört om en klinik som erbjuder äggfrysning och möjligheten att bli gravid senare i livet, har fått upp hoppet igen om att livet snart skall börja på riktigt.  ”Nån gång måste det funka”, tänker hon, livet, som genom man och barn ”nån gång kommer att bli något mer”.

Men hennes önskan, som i början bara framställs som en tidsfråga, skapar underlaget för hela grundproblematiken i boken – hur gör man när tiden för ens drömmar passerat, och man blir tvungen att acceptera att livet inte blev som man förväntat sig?

Idas känslodrivna karaktär både driver och rör om inte bara familjens tillvaro, utan även läsarens inblick i händelserna på sommarstugan. Aubert skildrar den hårfina gränsen mellan att vara mogen och infantil, och hur det ”vuxna livet” lurkar som en linjär måltavla i allas synfält, en slutstation dit alla förväntas röra sig i parallell takt. Ida, som är mörkrädd, läser Kalle Anka och dricker öl medan hon städar, upprepar ett mantra som hon läst i sina tonår om att ”fail better”, misslyckas bättre. Känslan av att vara misslyckad bränner som en röd tråd genom romanen, och fungerar som utgångspunkt till en rad mindre katastrofer som utlöser varandra. Idas karaktär drivs framför allt av att undersöka om ”barnlös” är synonymt med ”barn”.

Vuxna människor kretsar kring ett aktuellt samhällstema, som flera litterära röster tagit an, nämligen den samtida ensamstående kvinnans berättelse.

Perspektiven varierar – i den svenska essän Nuckan, som blev mycket omtalad i Sverige 2018, studerar Malin Lindroth den ofrivilligt partnerlösa medelålderskvinnan, som går genom livet bortvald och ensam. Den norska Linn Strømsborg har ett annat perspektiv i sin hyllade Aldri, aldri, aldri (2019) genom att skildra den självvalda barnlösheten, men även hon problematiserar bemötandet som en 35-åring kvinna, som inte vill ha barn, får.

Att skriva kvinnliga karaktärer som är irriterande, störiga, bökiga, vilsna och oslipade är att ta avstånd från en klassisk madonna-hora-uppdelning, och skapa ett mer realistiskt narrativ med djup. Det är ett försök att skildra liv som liv i verkligheten är; motstridiga och mångbottnade. Ida är störig, bökig och vilsen, lätt att irritera sig på och enkel att relatera sig till, och tidvis känns hon uppfriskande och mänsklig. Hon glider in och ut ur en självömkan som bottnar i sorg och ser sig själv som ett offer, något som för Aubert blir ett effektivt sätt att ställa frågan: vad är en ofrivilligt barnlös och ogift kvinna värd?

Men ofta känns skildringen av Idas känslor och handlingar endimensionell och övertydlig. Jag skäms över att jag inte kan ta Idas karaktär på allvar, som att jag förminskar tematiken, att jag inte förstår djupet i hennes sorg. Men ur ett litterärt perspektiv anser jag att representation av Idas öppna sår hade vunnit på färre upprepningar och ett mildare yttre händelseförlopp. Det ordlösa kriget mellan de som har och inte har barn faller också platt och känns onyanserad. Boken är både lättläst och aktuell, men de snabbt eskalerande konflikterna och dramatiken, som manifesteras genom en rubbad sommaridyll, lämnar ett osäkert intryck – är detta ett ställningstagande som medvetet gjorts lättsmält? Eller en underhållningsroman med en ett försök till en seriös underton?

 

Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth. Foto: Natur & kultur.
Voksne mennesker av Marie Aubert. Foto: Forlaget Oktober.

 

Vigdis Hjorth

Vigdis Hjorth har en förmåga att blåsa luft i det alldagliga, och göra det till stor konst. Ett författarskap som tar fart 1983 och numera rymmer 30 verk, har äntligen, tack vare supersuccén Arv och miljö (2016) nått Nordens alla hörn och blivit erkänt som en av våra starkaste samtidsröster.

I vår har Hjorths Lærerinnens sang (2108) utkommit på svenska med namnet Lärarinnans sång. Boken är ett psykologiskt drama som kretsar kring läraren Lotte Bøk och eleven Tage Bast, som gör ett projekt om lärarnas samband mellan undervisning och liv.

Den bärande frågan är vikten av att bli sedd, upplevelsen av att någon tittar på en och ser den man är. Det är ett tema som Hjorth har behandlat i olika skepnader i flera av sina verk. I Arv och miljö vill huvudpersonen Bergljot komma fram med och kräva rätten till sin berättelse om ett barndomstrauma som format hela hennes person och fått henne att bryta bandet till den övriga familjen, föräldrarna och hennes tre syskon. I Om bare (2005), en destruktiv kärlekshistoria, går den olyckligt förälskade Ida till ytterligheter för att hennes kärleksobjekt skall få upp ögonen för henne.

Perspektiven är ändå inte lika ingående som nu i Lärarinanns sång. Här skissas identitetsproblematiken fram smygande i takt med Lotte Bøks och Tage Basts filmprojket, och eskalerar i en nästan tvångsmässig självrannsakan, som Lotte tar på sig, även när Tage inte närvarar. Lotte vill hela tiden vara ett steg före studenten, kunna förutse vad han skådar när han riktar blicken mot henne. Detta är ett upplägg för skärvor och kaos – alla val hon gjort, såväl estetiska som ekonomiska, går plötsligt att ifrågasätta och tvivla på. Vem är hon egentligen, i andras blickar och inför sig själv?

Lotte Bøks undervisningsämne, teater och speciellt den tyske dramatikern Bertold Brecht, som hon önskar att eleverna ska kunna anamma och använda sig av, såväl professionellt som privat, är ytterligare en symbol för våra performativa handlingar, de ögon som vi lånar för att syna oss själva. De estetiska och moraliska frågorna genomsyrar inte bara Lottes jobb utan hennes nyfunna existentiella projekt.

Precis som Arv och miljö är också Lärarinnans sång språkligt helt självklar – den är tillgänglig samtidigt som den är intelligent. Den präglas av en skoningslös närhet, som både vänder sig in och ut, skildrar en dubbelrörelse som språket innehar, förmågan att både komma närmare och ge distans.

Dessutom är Hjorth mästare på att sakta bygga upp en spänning, som håller tag om en, och som utlöses i lika breda uttryck som den förberetts i – detaljerat men aldrig utdraget eller överflödigt. Den spänning, som sakta demaskeras i Lärarinnans sång, får sitt startskott i mötet mellan Lotte Bøks och studenten Tage, de outtalade motiven och den ojämlika dynamiken; han är man, hon är kvinna; han är yngre, hon är äldre; han är elev, hon är lärare. Iscensättningen, dokumentären, skiftar på denna obalans och välter på rollerna; hon är objektet för hans film, och han skaparen, men hans närvaro bakom kameran är en aktiv kraft för henne, en blick som styr hela hennes väsen med sin närvaro.

Vigdis Hjorths författarskap har väckt mycket spekulation och till och med skandaler. Arv och miljö, som ofta behandlas som autofiktion (en genre som blandar fakta och fiktion, ofta självbiografiska böcker i romanform), har i värsta fall stämplat Hjorths författarskap för en lång tid framåt, även i detta fall, när likheterna mellan Vigdis Hjorth och Lotte Bøk diskuteras i flera recensioner. Spörsmålet om autenticitet, och kopplingen mellan fakta och fiktion är högst intressant, och bör inte underskattas, men ibland riskeras diskussionen om författarens privatliv att överrösta autofiktion som litterärt grepp. Eller kanske går diskussionen helt i enlighet med innehållet i Lärarinnas sång, det vill säga den stora frågan om vad som är sant, och var gränsen mellan konst och liv går.

Vigdis Hjorth lyckas i Lärarinnas sång skapa ett porträtt av en helt vanlig människas vanliga behov, men med kittlande uttryck och konsekvenser. Och precis som under mina läsningar av Arv och miljö och Om bare slås jag hela tiden av hur lätt Hjorth får det att verka, att skriva en roman som håller. Händelserna flyter på i en rytm som hela tiden är framåtsträvande, en händelse, hur subtil som helst, har sin plats och öppnar en dörr för det som följer näst. Även om Lärarinnas sång inte lämnar lika djupa spår i mig som de två ovannämnda är den en bladvändare, speciellt för någon som njöt av Arv och miljö.

 

Missa inte heller dessa norska kritikerfavoriter:

– Nina Lykkes Full spredning (endast på norska) och Nej och åter nej

– Linn Strømsborgs Aldri, aldri, aldri (endast på norska)

Om skribenten
Publicerad
mars 25, 2020

Lämna ett svar