9288 kilometer järnväg = 140 timmar, Otto Pettersson dokumenterade sin resa genom världens största land

Efter en vecka i Moskva åkte resten av deltagarna från vår ämnesföreningsresa tillbaka hem,  för fyra av oss började resan först då. Vi hade bestämt oss att åka till Vladivostok längs den transsibiriska järnvägen.

Resans legendariska status, samt det faktum att Ryssland är vårt grannland och delar mycket historia med Finland, visste vi egentligen inte exakt vad vi skulle förvänta oss, förutom de stereotypiska föruppfattningarna av främmande länder med ett kommunistiskt förflutet: misär, förfall, oändlig tundra, dystra gråa industristäder och allestädes närvarande alkoholism.

Det är inte målet som räknas utan resan

Redan i Moskva förstår man att man är i huvudstaden av ett massivt rike. Samtidigt märker man också hur litet och provinsiellt Finland och Helsingfors egentligen är. Den längsta tågsträckan i Finland, mellan Helsingfors och Kemijärvi, tar ungefär 13 timmar.

Den första etappen på vår resa. Från Moskva till Jekaterinburg, tog 26 timmar. Resan till nästa stad vi övernattade i, Krasnoyarsk, tog 33 timmar.

Det är kanske ingen idé att börja gå in på detaljnivå på alla städer, som nog var intressanta och varierande men som vi bara hann stanna i en eller två dagar. Det är inte heller städerna man stannar i som är målet med att åka den transsibiriska järnvägen, utan själva resan, klichéartat som det låter. Järnvägen är 9 288 kilometer lång, vilket innebär att vi fick spendera över 140 timmar, nästan en hel vecka, i en liten tågkupé.

Tågen är kanske inte de lyxigaste, men i andra klass får man åtminstone en egen kupé med rätt så smala läderbänkar, tunna madrasser som kan rullas och ett litet bord för att äta eller spela kort. Vagnvärden eller -värdinnan, provodnik/provodnitsa, håller det rent, fyller vagnens samovar med varmt vatten och säljer allt möjligt.

Man kan också äta i tågets välutrustade restaurangvagn, eller köpa något smått från stationskioskerna då tåget stannar. Längre österut blir kioskerna färre, men i stället hittar man äldre kvinnor som säljer piroger och syrade gurkor på stationerna.

I de flesta städerna vi besökte stannade vi bara en natt. Utanför vårt hostell i Krasnoyarsk träffade vi en ung kille som märkte att vi var turister och gärna ville visa oss runt. Då det kom fram att vi är finländare lovade han att fixa oss ett bord i en lokal brittisk pub för att titta på semifinalen i hockey-VM, som råkade vara samma dag. Ryssland spelade mot Finland. Varför inte, tänkte vi. På kvällen var puben full av folk och stämningen minst sagt patriotisk, vilket gjorde oss lite oroliga. Det blev inte bättre av att vår nya vän berättade till pubens andra kunder att vi var finländare, eller att Finland faktiskt vann. Lättnaden lade sig efter matchen, då några av de mest högljudda fansen kom till vårt bord för att skaka hand.

Förhandling tog tid av resan

Resan fortsatte nästa dag från Krasnoyarsk till Irkutsk, där vi slösade flera timmar på att ”förhandla” om försäkringspolicyn för en hyresbil med hjälp av Google Translate. Ägaren på företaget vi hade hittat menade att vi inte kan förvänta oss ett lika bra kontrakt här i Ryssland som vi är vana med, men vi tyckte att det kändes lite orimligt med en självrisk på en och en halv miljon rubel. Trots att ägaren bjöd på kaka började stämningen bli mer och mer hotfull, tills vi till sist hastigt avlägsnade oss och hittade en betydligt bättre deal på flygfältets Avis.

Bilen behövde vi för att besöka Olkhon, en ö i Baikalsjön. Hotellet vi övernattade på där erbjöd två frukostalternativ, kinesisk eller europeisk frukost. Ön verkar vara i ett slags brytningsskede. Traditionellt har öns cirka 1500 invånare – främst burjater, en mongolisk ursprungsbefolkning i området – livnärt sig på fiske eller jordbruk, men att döma av de nedfallna trähusen, rostande fiskebåtarna och stora grupperna kineser håller tyngdpunkten att skifta över till turism.

I stället för att hänga på det deprimerande hotellet valde vi att gå ut och vandra på ön. Fyra-fem halvtama hundar följde med oss då vi gick omkring på vad som uppenbarligen var någon sorts helig plats, med ett antal pelare täckta av tygbitar i olika färger.

Kontrasternas land

Naturligtvis hade våra aningen ensidiga föruppfattningar om Ryssland visat sig vara fel redan långt tidigare på resan. Landet är enormt och följaktligen mycket mera mångsidigt än man någonsin kunde föreställa sig.

Nog kändes det också aningen exotiskt att besöka ett buddistiskt tempel i Ulan Ude, vår nästa etapp på resan, men å andra sidan måste man komma ihåg att det i Ryssland finns miljoner människor som hör till olika etniska och religiösa minoriteter.

Dock finns det också många gemensamma drag från stad till stad, vilket påminner om att man faktiskt befinner sig i ett och samma land trots de massiva avstånden. Nostalgin för Sovjetunionen är starkt närvarande.

I fjol visade en opinionsundersökning att 66 procent av ryssar önskar att Sovjetunionen ännu existerade, vilket är ett speciellt högt med tanke på att endast personer över 30 överhuvudtaget minns Sovjetunionen. Leninstatyer och -gatunamn finns i så gott som varje stad. Små hammare och skäror här och där. Muséer, monument och temaparker för att fira Sovjetunionens diverse framgångar. Stalins ansikte såg vi bara en gång, på en skylt vid vägkanten.

Då vi hoppade på tåget för vår näst sista och längsta etapp, från Ulan Ude till Chabarovsk, började det närma sig tre veckor sedan vi startade från Moskva. De senaste åren har det talats mycket om att resa med tåg som ett miljövänligt alternativ till flyg, men senast nu inser jag att de två sätten att resa inte alls går att jämföra.

Uppfattningen av tid och avstånd, egentligen hela reseupplevelsen är helt annorlunda. Inte är det här heller ett billigt sätt att resa, och inte kommer man undan känslan av sin egen priviligierade position, då man utan större svårigheter kan ta en månad ledigt för att resa, betala 100 procent dricks till taxichaufförer och äta 12-rätters menyer på diverse städers finaste restauranger klädd i t-skjorta och shorts.

Alla bilder: Otto Pettersson.
Text: berättad av Otto Pettersson, nedskriven av Elis Karell.

Om skribenten
Publicerad
februari 12, 2020

Lämna ett svar