Bild: Edith Hammar.

Internet har blivit ett tråkigt och ångestframkallande postmodernt helvete. Sociala medier lever inte ens upp till de lägsta förväntningarna av att vara ett helt okej tidsfördriv. Var gick allt fel?

Varje gång jag stirrar på det tomma adressfältet i en ny flik på Google Chrome på min laptop eller Safari på min telefon känner jag mig själv lika tom. Känslan har börjat bli mer och mer bekant de senaste åren. Jag behöver en paus från mitt arbete, eller en distraktion då jag sitter i spårvagnen, men har ingen aning om hur jag ska fördriva tid på internet längre.

Allting finns på internet. Mera innehåll än det går att föreställa sig, mera än någonsin. Ändå vet jag inte vad jag ska göra, annat än att tanklöst öppna och stänga ett tiotal appar, scrolla igenom Facebook, Twitter och Instagram för dagens n:te gång i hopp om att någon skulle ha postat något jag inte ännu har sett, eller ännu värre, gå in på www.hbl.fi eller www.hs.fi, som världens tråkigaste människa.

Internet har blivit tråkigt. Jag vet inte när exakt det hände, men inbillar mig åtminstone att det inte alltid var så. Jag kan ju inte vara helt säker på att det inte bara är jag som har blivit tråkig eller gammal eller cynisk, men jag vet åtminstone att jag inte är ensam om att känna som jag känner, vilket en Google-sökning med orden internet och boring bekräftar. Unga, speciellt tonåringar, lider av internet boredom eller phone boredom, rapporteras det överallt. Artiklar i stil med 17 Websites To Visit When You’re Bored Out Of Your Mind och The 50 best websites to waste your time on finns i oändliga mängder.

Det är klart att en del av de äldre uttråkade internetanvändarnas upplevelser bottnar i nostalgi. För tio eller 20 år sedan var internet en väldigt annorlunda plats än i dag – fullt av spännande, konstiga och estetiskt egendomliga sidor. För någon som vuxit upp under den tiden är internet inte bara ett barndomsminne, utan ofta en central del av själva uppväxten.

Själv är jag för ung för att ordentligt minnas ett internet helt utan sociala medier. Då jag var i högstadiet slog Facebook igenom i Finland, vilket var en dödsdom för det tidigare internetets amatörmässiga, anarkistiska och sprudlande DIY-anda. Facebook erbjöd sina användare ett klart och tydligt förbestämt format, med väldigt begränsade alternativ till personlig anpassning. Utvecklingen som kom igång då har nu tagit över så gott som hela internet. I dag ser allting på internet likadant ut, både plattformar och innehåll, och jag tröttnar snabbt. Ändå känner jag mig tvungen att vara på Facebook och Instagram, fast jag vet att det inte sparks joy.

Bild: Edith Hammar.

I det inflytelserika verket Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism, som kom ut redan 1991, karaktäriserar litteraturkritikern Fredric Jameson postmodernismen som ett historielöst tillstånd, där all kulturell produktion består av ”slumpmässig kannibalisering av alla tidigare stilinriktningar”. Då det inte finns någon annanstans att se än bakåt blir alla kulturella produkter någon sorts återanvändning, pastisch eller remix av tidigare producerad kultur.

På internet är denna postmoderna fantasilöshet tydlig. Till exempel i utbudet av GIFs på Instagram frodas det gamla internets estetik. Dekontextualiserade, dåligt animerade, glittrande och roterande textsnuttar eller ikoner som är starkt influerade av färgkartan och de tekniska begränsningarna i Windows 95 syns i dag dagligen som påklistrade tillägg på stories.

Instagram är allt sedan början ett extremt postmodernt fenomen. En central del av appen är bildfiltren som på olika sätt imiterar gamla analoga kamerors estetik, ett utmärkt exempel på vad Jameson kallar för nostalgia for the present. Filtren signalerar ingenting annat än yta, de är inte historiskt korrekta eller exakta representationer av någon specifik tidigare estetik eller tidsperiod eller teknologi, utan representerar snarare något nygammalt – igenkännbart nutida i sin unika mix av gammalt. Själv föredrar jag #nofilter, men märker ändå hur bilder jag gillar återvinner olika estetiska element som känns vagt bekanta från min barndom, till exempel tidiga digitala point-and-shoot-kamerors estetik genom att använda mobilkamerans blixt i situationer där det inte skulle vara nödvändigt.

Ett enkelt test på hur allvarligt vårt postmoderna tillstånd är kan göras genom att se på vilka filmer som toppar tittarlistorna. Av de 30 mest tittade filmerna i Finland 2018 är 26 antingen uppföljare, remakes, biopics eller baserar sig i någon annan form på tidigare kända verk eller andra kulturella produkter. En annat test är att lyssna på vilka genrer av musik som spelas på radio eller i klubbar. Om du på 80-talet skulle ha åkt tio år bakåt i tiden och spelat Pet Shop Boys eller Metallica eller tidig hip-hop skulle det ha låtit fullständigt främmande för människorna på 70-talet. Om du i dag skulle åka tio år bakåt i tiden och spela vilken som helst radiokanal skulle knappt någon reagera lika starkt. Det betyder inte nödvändigtvis att filmer och musik i dag skulle vara dåliga, bara att vi som ett samhälle saknar förmågan att producera något annat nytt än modifikationer av tidigare kultur.

Den oändliga återanvändningen av kulturellt innehåll ger upphov till känslan av att ha sett allting tidigare, att ingenting är nytt. Samtidigt är plattformarna som är beroende av din internettrafik inte ett dugg intresserade av innehållets kvalitativa aspekter, endast dess kvantitet. Att kopiera det som fungerar och sträva efter monopol är dessutom lättare än att försöka hitta på nya sätt för människor att vara på internet, vilket betyder att också plattformarna börjar se ut som versioner av varandra. Resultatet är en situation där all internetanvändning sker via ett fåtal appar som alla liknar varandra och ägs av ett fåtal företag.

Utvecklingen är på sätt och vis paradoxal. Å ena sidan har internet blivit mera demokratiskt, i och med att vem som helst i dag kan öppna en blogg, nätsida eller profil på sociala medier på några minuter. Att internet ur ett estetiskt perspektiv har blivit tråkigare är på många sätt en konsekvens av just detta, inte bara det postmoderna tillståndet. Jag antar att ingen, speciellt inte uttråkade tonåringar, egentligen längtar tillbaka till tiden då det var ett krav att kunna skriva html-kod och dessutom vara insnöad i diverse mer eller mindre nördiga subkulturer för att nå ut till andra med sitt innehåll på nätet.

Å andra sidan har internet i många bemärkelser blivit mindre demokratiskt, eller åtminstone främjar det inte direkt demokratiska ideal. Ända sedan 80-talet har det talats mycket om hur internet ska tjäna eller rentav rädda demokratin – då människor har all information i hela världen vid sina fingerspetsar kan de ju göra rationella och informerade beslut, eller?

I dag stöter man sällan på sådan optimism. Konsensusen verkar istället vara att internet är mera dåligt än bra. Någon revolution blev aldrig av, istället har vi nonchalanta lögner, beroendeframkallande sociala medier, fascism, rasism, performativ kränkning och kränkthet, mobbning, illamående, utmattning och ångest. Den oändliga mängden innehåll verkar ändå inte ha någon större inverkan på hur vi lever våra liv, eftersom det, i äkta postmodern anda, trots allt bara är bilder, estetik, yta, utan någon materiell dimension. Internet och sociala medier har inte ens klarat av att rädda den ekonomiska tillväxten, som under de senaste årtionden har stagnerat i västvärlden.

Bild: Edith Hammar.

Då jag gick med i Facebook i högstadiet såg också beteendet på sociala medier annorlunda ut. Jag minns att mina vänner postade omfattande fotoalbum från hemmafester, skrev statusuppdateringar under vilka långa diskussioner kunde föras, och betedde sig överhuvudtaget på ett sätt som om de inte brydde sig om att framtida arbetsgivare kanske kommer att se vad de postar. I dag har Facebook två funktioner i mitt liv – nyhetskälla och evenemangskalender. Jag postar aldrig. Så gott som ingen av mina vänner gör det heller, åtminstone inte de som är under 30 (en klar majoritet).

Mycket av det som var roligt på Facebook har flyttat över till andra sociala medier som Instagram och Twitter, med också ändrat form på vägen. Istället för det spontana, ärliga och ofta ogenomtänkta eller rentav dumma innehåll som fyllde internet för tio år sedan, tröttnar jag lätt i dag då mitt Instagramflöde präglas av noggrant avgränsade presentationer av en själv, vare sig det följer mera etablerade mönster – matbilder, resebilder, caféselfies – eller strävar efter ett mera stilistiskt enhetligt innehåll, som skickligt konstruerar användarens personliga varumärke. Sociala medier är en plats för att prestera snarare än ha roligt, networka snarare än socialisera.

I samband med rättegångarna för tio år sedan sa Pirate Bay-grundaren Peter Sunde att han föredrar termen AFK (away from the keyboard) över termen IRL (in real life), eftersom internet är helt lika verkligt som världen utanför. Det lät lite nördigt och lustigt då, men i dag är det knappast någon som ifrågasätter att internet verkligen är verkligt. Och jag tror att nyckeln till att förstå varför internet är så tråkigt och ångestframkallande ligger precis i att det är real life, att det är en förnödenhet snarare än fritid.

Att internet är real life, istället för en flykt från det, innebär att alla deprimerande och förtryckande aspekter av livet utanför styr innehållet och beteendet där också. Därför ser redan högstadieelever Facebook som ett cv-projekt istället än ett roligt ställe att umgås. Och därför är Instagram fullt av människor som försöker marknadsföra sin arbetskraft i en informationsekonomi där ens egen personlighet är det viktigaste arbetsredskapet. Förr varnade föräldrar och lärare för att aldrig ge ut sitt riktiga namn eller någon annan personlig information på nätet, i dag verkar någon som inte gör det snarast suspekt, som om man skulle ha något att gömma. Gränsen mellan arbetslivet och ”fritid” på sociala medier är otydligare än någonsin.

Minst lika mycket roligt, spännande och konstigt innehåll som fanns på internet för tio eller 20 år sedan finns naturligtvis kvar i dag. En stor del av det innehåll jag konsumerar på internet är just sådant – surrealistiska memes, absurda Facebook-grupper, svårbeskrivliga subkulturer på Twitter. Helhetsupplevelsen av internet är ändå tråkigare än förr, eftersom den huvudsakligen består av tråkiga, effektiva, vardagliga saker. Eftersom så gott som all trafik utgår från sociala medier, är allt annat innehåll, från bloggar och nätsidor till memes och nyheter, i praktiken bara är en förlängning av dessa. Att skriva ett blogginlägg i dag utan att posta om det på sina sociala medier har ungefär samma innebörd som att skriva i en privat dagbok.

Därför känns det verkligen som att jag redan har sett allt då jag tanklöst öppnar och stänger mina appar, trots att det finns hur mycket som helst innehåll annanstans. Ju mera koncentrerat ägandet av plattformarna och således hela upplevelsen av internet blir, desto svårare blir det att hitta något intressant eller avvikande innehåll på nätet. Till och med Tumblr, som länge uttryckligen har varit en fristad för bland annat förtryckta minoriteter, extremt nischade subkulturer och alternativ estetik, införde i december i fjol kraftiga begränsningar på sitt innehåll. Utvecklingen hade förväntats av många redan sen Yahoo köpte nätsidan 2013.

Klart definierade förhandsbegränsningar eller censurering av innehåll är ändå inte det största hotet mot de facto yttrandefriheten. Det koncentrerade ägandet innebär att innehållet kan styras väldigt effektivt genom finjusteringar i algoritmer och noggranna avgränsningar och betoningar i vilka möjligheter plattformarna överhuvudtaget erbjuder. En viss sorts beteende belönas och en annan sorts straffas. Vill du få läsare till din blogg/nätsida/tidning, eller flera följare och gillningar till din egen/ditt företags/din arbetsgivares sida? Då måste du helt enkelt anpassa dig till några få miljardärers dagligen varierande infall, eller betala för synlighet, någondera av vilken du antagligen kommer att göra. Det finns inget alternativ.

Bild: Edith Hammar.

Likt världen utanför internet, är demokratin på internet i rätt så hög grad nominell. Det är knappast många som längre inbillar sig att Mark Zuckerberg, Jack Dorsey & co skulle vara deras vänner. Internettjänsternas affärsmodell bygger på den bekanta tanken om att ”om det är gratis, är det du som är produkten”. Facebook, Twitter, Google, Apple och andra storföretag samlar in väldigt noggrann information om oss, vare sig vi vill det eller inte. Informationen säljs till den högsta bjudaren, som det under de senaste åren visat sig att varken behöver vara någon särskilt etisk eller ens laglig aktör. Bara fantasin sätter gränserna för vad din data kan och kommer att användas till i framtiden. Knappast något som är särskilt skadligt för just dig personligen, men sannolikt inte heller direkt någon världsförbättring eller välgörenhet. Efter den senaste tidens massiva skandaler kring Facebook har allmänhetens tilltro till teknologiföretagen (helt rimligtvis) sjunkit, men ändå har det inte i praktiken lett till någon handling. Vad skulle det ens finnas att göra? Logga ut, avaktivera sitt konto eller ta bort appen från sin telefon? Vi vet att det inte finns någon långsiktig lösning, eftersom att vi verkligen är tvungna att vara online.

Teknologiföretagens största bedrift har varit att göra användarna beroende av sin tjänst, men inte bara i den vanliga, psykologiska bemärkelsen – behov av bekräftelse, fixering vid antal gillningar –, utan helt bokstavligen beroende, genom att göra sin tjänst till en ofrånkomlig del av arbetsmarknaden och livet överhuvudtaget.

Tänk dig att leva utan sociala medier. Tanken är säkert lite lockande, eller hur? Massvis användare försöker konstant fly teknologiföretagens kontroll – rehabiliteringscenter för beroende av sociala medier har redan öppnats i flera länder, och retreats fria från sociala medier ordnas också i Finland. Att leva utan sociala medier och internet är trendigt och eftersträvansvärt. Det är inte sällan man får läsa nyheter om kändisar som tar en paus från sociala medier, eller inspirerande berättelser om framgångsrika människor som väljer att downshifta genom att koppla sig bort från den stressiga internetvärlden.

Om man inte är extremt rik är det inte lika lätt. The New York Times rapporterade i fjol om att unga i fattiga familjer dagligen använder flera timmar mera tid framför olika skärmar än rika familjers barn. Samma skillnad upprepas om man jämför svarta eller latinamerikanska barn och unga med vita.

Att vara offline kan i framtiden bli lyx som endast få har råd med. För vanligt folk, däremot, kommer det knappast att vara ett realistiskt alternativ att logga ut för gott, och det bästa man kan hoppas på är bara en kort andningspaus, efter vilken man kan komma tillbaka utvilad och ännu effektivare. Facebook har visserligen tappat en del av sin starka position under de senaste åren, då allt fler unga slutar använda tjänsten, men desto fler använder istället andra tjänster som till exempel Instagram, som Facebook köpte redan 2012. Ingen förändring syns i horisonten, bara mera av samma.

Eftersom att sociala medier är real life, är långsiktiga försök att fly dem lika fåfänga som försök att fly kapitalismen. Och av samma orsak är de så tråkiga. På internet har koncentrationen av ägande i själva verket framskridit ännu längre än i världen utanför. Att vara på sociala medier i dag är som en simulation av att leva under en steroidpumpad version av nutida kapitalism. I grund och botten är det en väldigt ensam upplevelse. Användaren blir tvångsindividualiserad, för att låna Michel Foucault, fråntagen sin personliga integritet och uppmanad till konstant tävling och prestation. Man kan naturligtvis välja att inte delta, men kommer antagligen inom kort att märka hur man går miste om värdefulla möjligheter och viktiga händelser.

Jag undrar om Peter Sunde ännu säger AFK. Att vara borta från sitt tangentbord betyder inte så mycket då man har en pekskärm i sin ficka. Gränserna mellan sociala medier, internet och det verkliga livet kan knappt urskiljas längre.

Jag är tacksam för att internet ens i några år lyckades distrahera mig och många andra, innan dess effektivitet började avta. Nu är sociala medier inte längre en flykt från vardagen, utan en hyperverklig del av den, och jag inser att jag borde lära mig rikta mina eskapistiska impulser någon annanstans. Ändå finner jag mig själv tillbaka i startrutan, scrollande igenom mina sociala medier, varje gång jag känner mig lite uttråkad. Det hjälper inte, men jag har ingen aning om vad alternativet kunde vara.

Bild: Edith Hammar.

Essän publicerades ursprungligen i Studentbladets vårnummer 2019, som kan läsas här.

Om skribenten
Redaktionssekreterare 2019
Publicerad
december 28, 2019

Lämna ett svar