En vegansk lunch, som till exempel dessa quinoa- och ärtbiffar, kan klimatkompenseras för fem cent i Unicafe. Foto: Elis Karell.

Att klimatkompensera blir allt vanligare för såväl företag som konsumenter. Men hur mycket det egentligen hjälper att plantera skog är allt annat än säkert.

Mot slutet av april kunde studerande som lunchar på Unicafe stöta på en ny fråga vid kassan. Vill du kompensera ditt inköps klimatavtryck?

Den frivilliga kompensationen består av en avgift på 5, 10 eller 15 cent, beroende på om lunchen är vegansk, vegetarisk/fisk eller kött.

Kompensationssumman går oavkortad till Compensate – en stiftelse grundad av skådespelaren, företagaren och före detta riksdagsledamoten Antero Vartia. Stiftelsen ser sedan till att nettoutsläppen för den kompenserade konsumtionen blir noll.

– Då vi först hörde om Compensate tyckte vi att det är helt i linje med våra värderingar, och ville utan tvekan vara med. Det är ett inhemskt, tydligt och transparent system, berättar Antti Kerppola, vd för Ylva.

Ylva, som ägs helt och hållet av Studentkåren vid Helsingfors universitet (HUS), var det första företaget som tog Compensate i bruk. Nu kan man kompensera sina inköp i koncernens alla restauranger (Unicafe, WELL, med flera).

– Hittills har kring 20 000 portioner kompenserats, vilket jag skulle uppskatta att vara kring fem procent av alla sålda portioner från samma tidsperiod.

Genom de kompenserade portionerna har Ylva samlat in 1735 euro, vilket enligt Compensates prissättning innebär cirka 87 ton kompenserade koldioxidutsläpp. (Siffrorna är hämtade den 12 september.)

– I sin helhet har vi varit väldigt nöjda med samarbetet, och förhoppningsvis kommer kompensationsmöjligheten också att tas i bruk i flera företag, säger Kerppola.

Till Compensates samarbetsföretag hör nu utöver Ylva bland annat Finnair, St1, Nordea och en handfull andra finska företag. Stiftelsen är den första tjänsten i Finland som erbjuder kompensationsmöjligheten direkt till konsumenten, med själva kompenseringen är i sig ingen ny idé.

Äldre företag och tjänster som sysslar med klimatkompensation finns det hur många som helst av, såväl globalt som några andra finska. I grunden fungerar de alla på samma sätt: Kunden som vill kompensera sina utsläpp betalar till tjänsten, som sedan använder pengarna för att minska på utsläpp i samma mängd någon annanstans.

Hur fungerar det?

De flesta kompensationstjänsterna, som exempelvis Compensate, bygger på någon form av investering i kolsänkor, vilket i dagens läge innebär skogsprojekt.

Skogsprojekten går oftast ut på att odla ny skog och/eller förhindra existerande skog från att huggas ner. Markägare kan sälja ett löfte om att ta hand om sin skog till företag/tjänster som köper utsläppskompensationer. Koldioxiden som skulle ha frigjorts då skogen avverkas blir nu alltså kvar i träden, som fortsätter binda mera koldioxid i och med att de fortsätter växa.

Således har en utsläppsminskning uppnåtts.

Eftersom kompenseringsverksamheten inte regleras av lagstiftning på något sätt, används olika certifikat utvecklade av medborgarorganisationer för att försäkra projektens pålitlighet och kvalitet. Certifikaten, som exempelvis Verified Carbon Standard eller Gold Standard, bestämmer prissättningen, uträkningssättet och andra villkor i handeln.

Trots certifikatens strikta krav kan man ändå aldrig vara helt säker på ett projekts verkliga inverkan.

– I idealfall kompenseras exakt så mycket koldioxidutsläpp som skogen binder. Hittills har dock erfarenheterna varit dåliga, säger Markku Ollikainen, professor i miljöekonomi vid Helsingfors universitet och ordförande för Finlands klimatpanel.

Ett av de viktigaste kraven för att ett projekt ska få en certifiering är additionalitet. Det betyder att projektet måste leda till en minskning i utsläpp som inte annars skulle ha blivit till.

Att se till att kravet uppfylls är inte så lätt som det kanske låter.

– Bara för att någon odlar och upprätthåller skog istället för att sälja den betyder det inte nödvändigtvis att efterfrågan på virke minskar, vilket ofta leder till så kallat koldioxidläckage, förklarar Ollikainen.

Koldioxidläckage kan se ut såhär: Ett företag vill köpa virke, men markägaren är med i ett kompensationsprojekt och låter inte sina träd huggas ner. Då köper företaget istället virke från granntomtens skog, och således har ingen egentlig utsläppsminskning skett.

Det kan också hända att markägaren inte överhuvudtaget hade planerat att hugga ner sin skog, eller skulle ha odlat mera skog oavsett. Också då har kompensationspengarna noll effekt på nettoutsläppen.

Ett annat centralt krav är att kolsänkan måste vara beständig. För att utsläppsminskningen inte bara ska bli en tillfällig uppskjutning av utsläpp, måste det finnas någon garanti på att skogen inte försvinner inom någon nära framtid.

Beständigheten är också ett av de största osäkerhetsmomenten.

En markägare kan nog lova att inte själv hugga ner sin skog, men det är omöjligt att lova att ingenting händer åt skogen.

– En kolsänka kan lätt försvinna på grund av utomstående faktorer. Skogsbränder är ett stort och växande hot – vi ser nu skogsbränder även i permafrostområden, Sibirien och Alaska, vilket skulle ha varit otänkbart för inte så länge sedan, säger Ollikainen.

Oförutsägbara natur- och väderförhållanden – något vi sannolikt kommer att se mera av inom de kommande årtiondena – betyder att stora kolsänkor kan försvinna på ett ögonblick. Då nollställs hela den uppnådda utsläppsminskningen.

Icke-naturrelaterade fenomen kan också utgöra eventuella risker. I länder där en stor del av skogsprojekt tar plats – ofta tropiska områden som Brasilien och Afrika – kan korruption, oklara omständigheter kring markägande och ett oroligt samhällsklimat göra det svårt att garantera en kolsänkas beständighet.

Minska först, kompensera sist

Kompenseringsföretagen och -tjänsterna är nog medvetna om riskerna som finns, och försöker ta hänsyn till dem i sin verksamhet.

Exempelvis beaktar Compensate osäkerheten genom att överkompensera – för att kompensera ett ton koldioxidutsläpp köper stiftelsen minst dubbelt så mycket utsläppsminskningar. Någon grad av överkompensation finns också inbyggd i de flesta certifieringar.

Trots det ser det inte särskilt ljust ut för kompensationsmarknaden. En rapport gjord av tyska Öko-institutet för Europeiska kommissionen 2016 konstaterar att 85 procent av utsläppsminskningsprojekt godkända av FN inte bidrar med någon märkbar förändring i mängden utsläpp.

Till en liknande slutsats kommer Markku Ollikainen och universitetslektor Väinö Nurmi i en rapport som publicerades av miljöministeriet i juli. Rapporten undersöker bland annat möjligheten att ta med kompensationer i utsläppshandeln (som nu endast består av utsläppsrätter).

I rapporten konstaterar Ollikainen och Nurmi att utsläppskompensering som en klimatpolitisk metod ännu står inför stora utmaningar. Det betyder inte att utsläppskompensering skulle vara helt onödigt, bara att det krävs mera forskning och bättre lösningar för att göra det så effektivt som möjligt.

Tills vidare är det ingen pålitlig metod för att minska på utsläpp.

– Kolsänkor kunde och borde utnyttjas mera än nu, men om man ser på hela klimatförändringen är de inte i någon avgörande position, säger Ollikainen.

– Handeln med utsläppsrätter och handeln med kompensationer skulle jag definitivt hålla skilda från varandra.

Efterfrågan på frivillig klimatkompensering verkar åtminstone växa rätt så kraftigt, såväl bland konsumenter som företag. Att erbjuda konsumenter möjligheter att göra grönare val har blivit normen i så gott som alla branscher.

Kritiker menar att det är frågan om greenwashing – företagen säljer egentligen bara gott samvete och tillstånd att fortsätta konsumera i samma takt. Det är kanske lite orättvist mot kompenseringstjänsterna, som ofta är icke-vinstdrivande, och knappast har som syfte att lura konsumenter. Som enda metod är kompensering otillräcklig, men den gör i sig inte heller någon skada.

Det finns ändå en risk att företag tar kompenseringstjänster i bruk främst på grund av det symboliska värdet de erbjuder, och att konsumenter får en felaktig uppfattning av sitt klimatavtryck.

– Det är helt förskräckligt om någon får den bilden att man inte behöver göra något annat, så länge man bara kompenserar, säger Ollikainen.

– Allra först måste man göra allt man kan för att undvika utsläpp helt och hållet, sedan gör man allt man kan för att minska på sina utsläpp. Först efter det kan man börja tänka på kompensering.

Om skribenten
Redaktör på Studentbladet @eliskarell
Publicerad
september 24, 2019

Lämna ett svar