Tre platser upp och tre platser ner. Det blev betyget för de finska universiteten som klassas till två av världens bästa enligt Times Higher Education (THE).

Den årliga domen från THE är inne, och för Helsingfors universitet och Aalto-universitet blev det inte desto drastiska ändringar. HU åkte den här gången upp till placering nummer 96 och Aalto sjönk till 184:e. Det är ändå en lista över 200 universitet så tre platser plus eller minus är relativt marginell.

Inför rankningen har man studerat över 1 300 instutioner och det här gör HU:s och Aaltos hopp ännu mera marginell. Men på samma gång är den här siffran intressant på det sättet att ett litet land som Finland lyckats klämma in två universitet på topp 200-listan.

Ur ett nordiskt perspektiv toppar Sverige listan med fem universitet. Karolinska institutet sticker ut med plats 41 , medan Lunds universitet delar HU:s 96:e plats och de andra (Uppsala universitet, Stockholmsuniversitet och Göteborgs universitet) hittas alla under 100-gränsen.

Universitetens THE-betyg räknas ut enligt fem fokusområden – och de är:

  1. Undervisningens kvalitet (30 %). Ryktesundersökning 15%. Antal personal i jämförelse med studerande 4.5%. Antal högre examensstuderande i jämförelse med lägre: 2.25%. Antal doktorer som senare anställts 6%. Institutionens inkomster: 2.25%.
  2. Forskningens kvalitet, inkomst och internationella rykte (30%). Ryktesundersökning: 18%. Inkomst: 6 %. Produktivitet 6 %.
  3.  Antal citeringar och dess betydelse för olika forskningsområden (30%). 
  4. Internationellt mångfald (7,5%). Antal internationella studerande: 2,5%. Antal internationell personal 2,5%. Internationellt samarbete: 2,5%.
  5. Andelen privat finansiering (2,5%). Med andra ord hur attraktiv universitetens forskning är på den privata marknaden

THE skryter på sin hemsida om att de har världens mest omfattande och balanserade rankningssystem.  Vilket enligt den här chefredaktören är ett ganska modigt påstående. Men och andra sidan anser jag att alla påståenden som börjar med ”världens mest/bästa” borde ta sig en bit ner på jorden.

Så varför rankningar?

Betydelsen av såna här rankningar (det finns flera) diskuteras varje gång de blir officiella. Kanske är det de universitet som lämnats utanför som är mest skeptiska, medan medaljörerna stolt visar upp resultaten på sina kanaler. Men oavsett åsikt har dessa rankningar en viss internationell betydelse – på samma gång som de inte kan påstå sig ge en heltäckande bild av verkligheten.

En snabb googling med sökorden ”University rankings” ger mig bilden av att en plats på dessa listor är bra att ha. Till universiteten som klassas högt enligt internationella mätningar når över nyhetströskeln, medan kritiken mot rankningslistorna letar sig allt lägre ner i sökresultatet. Och det här oavsett om jag söker på engelska, finska eller svenska.

För att citera en gammal Stbl-artikel från 2014:

Universtitetsrankingar är lätta att ta till sig. De visar vem som är bättre och vem som är sämre.

Och visst, deras mätningsinstrument är komplexa och analyserar antagligen väldigt noga den insamlade datan. Men om deras betydelse växer sig större än deras verklighetsförankring borde vi väl ändå tänka om? För tänk om resultaten inte speglar verkligheten och skapar ett ekorrhjul av universitet som år efter år får ökad status – vilket i sin tur inbringar en större kassa som i sin tur ger fler statuspoäng. Allt på grund av några listor som dragits av privata aktörer som sitter väldigt långt borta från de olika universitetens verkligheter.

De universitet som fortsätter att toppa de prestigefyllda listorna är kända namn. Harvard, Oxford, Cambridge, Princeton, Yale och Stanford är några av dem, och vi känner alla till dem. I alla fall har vi hört deras namn i populärkulturens filmer och serier, eller drömt om dem inför utbytesstudier.

I nyhetsmagasinet Fokus skriver Ida Ölmedal om hur elituniversiteten passar så väl in i rankningarnas mallar att de har blivit referensen för vad som utgör en toppskola. Hon kallar rankningarna för Elitens ständiga högborg:

Lite tillspetsat kan man säga att det kanske inte främst visar att Harvard, Caltech och Cambridge är bäst i världen. Mer mäter de hur lika andra universitet är Harvard, Caltech och Cambridge.

Resultaten för THE 2020 släpptes igår kväll, och i dag läser jag en artikel i independent.ie att universitetsrankningarna har en betydelse i vår globaliserade värld. Oavsett om de inte är perfekta. Och det är inte bara från den privata marknaden universiteten kan plocka frukt med hjälp av en plats på listorna. Även länders utbildningspolitik styrs emellanåt av resultaten från rankningarna. Till exempel har Vladimir Putin drivit en politik med målet att få minst 10 ryska universitet bland topp 100 på rankningarna år 2020. I THE-rankningen 2020 blev resultatet 0.

Finns det något intressant att hämta?

Svaret är ja. Som studerande kan det vara helt intressant att titta på hur universiteten placerar sig gällande olika sakfrågor. Till exempel har HU endast fem procent internationella studeranden enligt THE, medan Aalto har 26. Och proportionen mellan kvinnliga och manliga studerande är 66:34 för HU, och det omvända (34:66) för Aalto.

Är du intresserad av att jämföra flera siffror hittar du listan här. Det intressanta finns i detaljerna och inte i vinnarnas nyhets- eller marknadsföringsvärde. Speciellt om du råkar vara studerande eller helt enkelt enkätentusiast. Dessutom har THE även kommit ut med en lista som rankar vilka universitet som är mest hållbara. Den hittar du här (spoiler alert: HU hör till eliterna).

Med det sagt vill jag avslutningsvis ursäkta rubriken. Den skrevs så att vi kanske når över nyhetsgränsen vid en google-sökning. Kanske!

Lämna ett svar