Den europeiska liberalismen är i kris, högerpopulismen utmanar som enda alternativ det etablerade systemet och demokratin i EU förverkligas sisådär som bäst. Nu om någonsin skulle det behövas engagemang, men årets val verkar snarare bli en fars igen.

Veckan då förhandsröstningen i Europaparlamentsvalen började var jag på resa. Då jag kom tillbaka glömde jag nästan att rösta, trots att jag ända sedan februari hade vetat vilken kandidat jag skulle rösta på.

Jag ser nog mig själv som en rätt så politiskt insatt person, men EU-valen väcker inga särskilt starka känslor hos mig. Likadant känner antagligen rätt så många, i och med att endast knappa 40 procent av röstberättigade finländare röstade i de förra valet.

I hela Europa är valdeltagandet några procentenheter högre, men fortfarande klart under hälften. Riktningen har varit den samma sedan de första valen ordnades 1979. Deltagandet fortsätter sjunka val för val.

Kanske årets val skulle vara en vändpunkt?

– Det finns nog en del saker som tyder på att valdeltagandet kunde stiga en aning, men knappast får vi se någon dramatisk ökning, säger Hanna Wass, professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet.

I allmänhet har Europaparlamentet och dess roll i EU:s beslutsfattande blivit mera bekant för människor, uppskattar Wass. Brexit har, om inte annat, åtminstone orsakat en del diskussion om EU:s betydelse för dess medlemsländer. Intresset för frågor som klimat och invandring är också väldigt stort, och de är frågor som rentav skriker efter överstatligt samarbete.

Årets val görs speciellt intressant av att Europaparlamentets etablerade grupperingar och maktförhållanden utmanas av högerpopulistiska partier, eventuellt med betydande konsekvenser för EU-politikens framtida riktning.

Mer står på spel än någonsin tidigare, vilket kunde tänkas aktivera flera väljare.

Å andra sidan är det mycket möjligt att det inte räcker. Visserligen förhandsröstade flera finländare nu än i det förra valet, men det behöver inte nödvändigtvis betyda något annat än att förhandsröstning i allmänhet har blivit populärare.

Wass förhåller sig också skeptiskt till Statens ungdomsråds färska opinionsundersökning, enligt vilken två tredjedelar av finländska unga tänker rösta i EU-valet. Det skulle vara en enorm ökning från de 10 procent av 18–24-åringar som röstade 2014, men kommer knappast att bli verklighet.

– Man kan ju se det som en uppmuntrande signal, men de som svarar på sådana undersökningar är i regel mer bemedlade än genomsnittet, och den starka deltagandenormen vi har kan leda till att unga överskattar sitt engagemang, säger Wass.

Riksdagsvalet som hölls i april kan också förväntas ha en negativ effekt på valdeltagandet. Väljarna lider av valutmattning, partierna har inte resurser att föra stora kampanjer och medieutrymmet ockuperas av regeringsförhandlingarna. Samtidigt borde man orka hänga med i komplicerade EU-diskussioner.

– De debatter som förs inför EU-valen är på en klart svårare nivå än inför nationella val, och innebörden av EU-valen blir kanske inte tydlig för någon som inte följer med politik väldigt aktivt, säger Wass.

Det ser alltså mest sannolikt ut att årets valdeltagande kommer att vara en besvikelse, igen.

Demokratin är sönder

Bristande kunskaper om EU-politik och EU-valen är antagligen åtminstone en delorsak till det låga valdeltagandet.

Hur många kan ärligt säga att de till exempel känner till skillnaden mellan Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådet och Europeiska unionens råd? Eller vilka institutioner som har makten att ta vilka beslut, och vilken EU-politikens roll är i jämförelse med nationellt beslutsfattande?

– Uttryckligen EU:s politiska karaktär verkar vara svår att få grepp om. De politiska tvister och konflikter som finns inom EU syns inte, säger Laura Nordström, doktorandforskare i statsvetenskap vid Helsingfors universitet.

Det låga deltagande kan alltså inte bara skyllas på individuella väljares motivation. EU-politiken är så avlägsen från dess medborgares vardag att bara ett begränsat antal hardcore-politiknördar kan förväntas verkligen vara insatta i vad som pågår i Bryssel.

För en betydligt större andel människor framstår EU i första hand som ett teknokratiskt maskineri, som med jämna mellanrum pumpar ut direktiv om hurudana grönsaker som får säljas eller vilka konsumentprodukter som förbjuds, begravt under tunga lager byråkratspråk.

Då avståndet mellan medborgarna och de politiska institutionerna är så stor som det är, kan man tala om ett demokratiproblem.

– Jag skulle inte säga att EU är odemokratiskt, men det finns nog stora utmaningar och tydliga problem med hur demokratin förverkligas, säger Nordström.

Exempelvis har medborgare få möjligheter att påverka beslutsfattandet mellan parlamentsvalen som hålls vart femte år. Och inte ens valens konsekvenser blir alltid tydliga då alla partier ser mer eller mindre likadana ut i EU-politiska frågor.

Demokratins kärna, åtminstone enligt en demokratiuppfattning som ofta tillämpas då man talar om nationalstater – ett gemensamt, offentligt utrymme för debatt och diskussion – saknas i EU. Det finns i praktiken inget europeiskt civilsamhälle.

Däremot styrs beslutsfattandet i EU i desto högre grad av lobbare, något som Nordström fokuserar på i sin forskning.

– I beslutsfattandets öppenhet finns det en hel del att förbättra, säger Nordström.

Situationen är ändå bättre än i vissa medlemsländer, påpekar Nordström, men det nuvarande lobbningsregistret baserar sig på frivillighet, och alla EU-institutioner är inte med i det. Till exempel vem som påverkar beslutsfattandet i Europeiska rådet, EU:s högsta politiska organ, finns det ingen offentlig information om.

Liberalismen är sönder

Medan valdeltagandet ser ut att stanna på samma låga nivå igen, kommer desto större förändringar högst antagligen att ske i parlamentets maktförhållanden. Nationalistiska och främlingsfientliga partier tar ett stort steg framåt.

I bakgrunden finns liberalismens kris, en bredare utveckling som utmanar den etablerade politiska ordningen.

– Socialdemokratin uppnådde redan på 80-talet sina centrala mål och gick sedan in för den så kallade tredje vägens politik, som i praktiken inte skiljer sig särskilt mycket från de liberalkonservativa folkpartierna. Men nu är de också på väg mot en egen kris, säger Antti Ronkainen, doktorandforskare i statsvetenskap vid Helsingfors universitet.

Liberalismens kris kännetecknas bland annat av att de gamla liberalkonservativa allmänpartierna har svårare än tidigare att locka väljare. Tydligare alternativ på både den mera liberala och konservativa sidan har vuxit fram, vilket leder till en slags identitetskris för de gamla partierna, som blir tvungna att välja från vilket håll de ska försöka locka tillbaka väljare.

– Liberalismens kris är i hög grad allmänpartiernas kris, säger Ronkainen.

Årets EU-val är långt ifrån någon startpunkt eller milstolpe för liberalismens kris, men nog ett utmärkt exempel på den.

Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer de två största grupperna, socialdemokratiska S&D och liberalkonservativa EPP, att sjunka kraftigt. Till dem hör SDP (S&D) och Samlingspartiet (EPP) från Finland.

För första gången i parlamentets historia kommer de två största grupperna sammanlagt att få under hälften av platserna, vilket innebär att de inte längre sinsemellan kan besluta om saker.

De största vinnarna är EU-kritiska radikal- och extremhögerpartier, som sammanlagt förväntas få ett tiotal flera platser jämfört med de förra valen.

– Radikalhögern har lyckats profilera sig som det enda alternativet till det nuvarande systemet, och att rösta på dem är på sätt och vis att rösta emot den gamla partierna, säger Ronkainen.

I stora frågor som klimat och invandring framstår extremhögern som en tydlig motkraft, trots att någon betydande systemförändring inte egentligen erbjuds. Ekonomiskt är de kompatibla med den nuvarande politiken, och efter Brexit talar ingen längre ens om att gå ut ur EU, utan snarare om att reformera unionen inifrån.

Det räcker ändå för att framstå som ett trovärdigt alternativ, eftersom de gamla partiernas konsensus kring bland annat EU-integration och liberala värderingar är så stark.

– De gamla allmänpartierna är nog medvetna om sin kris, men deras svar på situationen har inte blivit särskilt klart. Inom kort kommer de ändå att bli tvungna att ta ställning, vilket kommer att vara av avgörande betydelse för den europeiska liberalismens framtid, säger Ronkainen.

Den politiska fantasin är sönder

Trots sin valframgång kommer extremhögerns inflytande inom EU-politiken att vara begränsat.

Att de olika radikal- och extremhögergrupperingarna (EFDD, ENF och ECR) skulle klara av att bilda en enda gemensam grupp är osannolikt. Om de mot förmodan skulle lyckas, kommer de sannolikt ändå att ha mindre än en tredjedel av platserna, vilket skulle behövas för att fälla beslut som kräver två tredjedelars majoritet.

Mera sannolikt är att de stora allmänpartierna låter extremhögerns framgång definiera agendan, vilket skulle flytta politikens mittpunkt åt höger. Eftersom den politiska fantasin inte verkar räcka till för något annat alternativ än extremhögern, är en möjlig tolkning av resultatet att väljarna vill ha mera högerinriktad politik.

– Varför något motsvarande, tydligt alternativ på vänsterkanten inte har synts till i årets val är en bra fråga. Den europeiska vänsterpopulismen hade sin stund för några år sedan, men tynade sedan bort och har inte lyckats nå upp till samma position efter det, säger Ronkainen.

Högerpopulisternas framgång kan också ha en aningen paradoxal effekt. Då S&D och EPP inte längre utgör en majoritet kommer sannolikt den liberala ALDE-gruppen att få större inflytande. Gruppen ser ut gå framåt i årets val, främst tack vare Emmanuel Macrons En Marche!-rörelse.

ALDE, dit också Centern och SFP hör, representerar en starkt EU-integrationsvänlig och ekonomiskt liberal politik. Hur mycket de högerpopulistiska partierna kommer att kunna sakta ner utvecklingen återstår att se, men antagligen kommer saker att fortsätta i relativt vanlig ordning.

Om inte något väldigt oförväntat händer, kommer inte ens ”de viktigaste EU-valen någonsin”, som årets val flera gånger kallats, innebära någon betydande förändring i EU-politiken.

I en sådan situation är inte svårt att förstå varför över hälften av EU-medborgare upplever det onödigt att rösta.

Om skribenten
Redaktör på Studentbladet @eliskarell
Publicerad
maj 24, 2019

Lämna ett svar