När tredje årets studerande på Teaterhögskolan stiger upp på Lilla Teaterns scen blir resultatet både rörande, tankeväckande och hejdlöst roligt.

Redan listan på karaktärer i En blick är en blick är en blick – ett samarbete mellan Lilla Teatern, Teaterhögskolan och Ung Dramatik – ger en bild av man kan förvänta sig: professor McGonagall från Harry Potter-böckerna, Jesus, amerikanska ståuppkomikern Bill Burr, skådespelaren Mikael Persbrandt, prinsessan Diana och författaren Gertrude Stein.

De sex skådespelarna, som alla är tredje årets studerande på Teaterhögskolan, dekonstruerar direkt föreställningen inför publiken. Redan från första början berättas det för oss att skådespelarna har fått i uppgift att skriva tre texter per man, utgående från övningar i Michail Tjechovs skådespelarteknik. Det främsta arbetsredskapet är blicken – hur tror jag att en närstående ser mig? Hur tror jag att en bekant ser mig? Hur tror jag att en offentlig person ser mig?

Metoden blir en synlig men sömlös del av helheten. Resultatet är en kompakt, dryg timme av löst sammanhängande scener, stunder och experiment. Det känns ändå inte kort, eftersom ingen tid slösas på att långsamt bygga upp stämning eller följa någon dramaturgisk kurva, utan istället hoppar föreställningen smidigt från text till text. Alla skådespelare får en chans att visa det går för, och den chansen utnyttjar de verkligen, både tillsammans och var och en enskilt, genom att fånga publikens uppmärksamhet med en otrolig scennärvaro.

Kändisarna samlas i Steins legendariska Parissalong. Foto: Patrik Pesonius.

Skådespelarna går skickligt från roll till roll, eller snarare blick till blick. De flesta är olyckliga och frustrerade med hur de ses av andra. Blicken innebär makt över en som man själv inte har tillgång till.

Diana (Oksana Lommi) vill hopplöst vara mera än bara en tragisk historia som allmänheten kan gotta sig i, Jesus (Emilia Jansson) vill bara göra alla nöjda men misslyckas komiskt.

Burr (Antti Saarikallio) kämpar med att bli sedd för vem han är, aggressionsproblem och allting, men vägrar släppa taget om blicken som riktas mot honom. Likväl verkar Persbrandt (Emelie Zilliacus) under sin arrogans och överlägsenhet villa bli sedd för något annat, men vet inte helt vad.

I de mera personliga texterna går skådespelarna in i sina föräldrars, syskons och andra närståendes roller. Medan kändisdelarna för det mesta är hejdlöst roliga, blir det snabbt väldigt starkt och rörande då Mathilda Kruse i rollen av en dagiskompis målar upp jobbiga barndomsminnen, eller Zilliacus i rollen av sin österbottniska mamma uttrycker genuin men kvävande oro över sin dotter som måste klara sig själv i storstaden.

Steins (Herman Nyby) kända citat ”You are all a lost generation” ligger som en tät dimma över hela föreställningen. Då det ursprungligen syftade på generationen som växte upp under första världskriget, har nutida unga fullständigt annorlunda men icke desto mindre giltiga orsaker att vara borttappade. Flera blickar än någonsin riktas mot var och en, och det är (varken i föreställningen eller i världen utanför) inte alltid tydligt vems blick som styr i varje tidpunkt.

Samtidigt tar ensemblen under föreställningen flera, nästan obekvämt långa pauser för att vända blicken mot publiken. Det smakar aningen självbelåten studentteater – nu vänder vi på rollerna, det förväntade ni väl inte er? – men fungerar som en tankeställare. Pauserna är tillräckligt långa för att tvinga en till självreflektion.

Mall för What People Think I Do-memet.

En blick är en blick är en blick för tankarna till memet What People Think I Do / What I Really Do, där olika perspektiv på någon yrkesroll/aktivitet/identitet beskrivs genom en serie bilder. Typ how my friends see me, how society sees me, how my parents see me, och tills sist how it really is/what i really do.

Till skillnad från memet finns det här ingen avslutande how it really is-ruta. Föreställningen frånsäger sig inte uttryckligen en essentialistisk syn på identitet, men frågar snarare om det har någon skillnad. Kanske det finns något där längst inne, men det är hursomhelst oåtkomligt, bakom blicken som dikterar hur det uppfattas.

I ett fantastiskt musiknummer, kanske föreställningens energiska höjdpunkt, omskriver Nyby, som Stein, hennes välkända strävan att avskilja sakers innersta väsen från externa betydelser och associationer: ”A rose is a rose is a rose is a rose / everybody pose”.

Du är vad du är, men din identitet finns inte i dig utan i andras blick mot dig. Lika gärna kan man då posera.

Premiären var den 25 april, föreställningar ordnas ännu fram till torsdag den 9 maj. Biljetter och mera information här.

Kommentera