Fatim Diarra i Gamla kyrkoparken. Foto: Elis Karell.

Studentbladet träffade De grönas Fatim Diarra, som blev ett par hundra röster från platsen som riksdagsledamot. Inte helt oförväntat dominerade ett visst parti vår diskussion om valresultatet.

Det tar inte länge innan Sannfinländarna kommer på tal då jag träffar Fatim Diarra för att diskutera resultatet av riksdagsvalet. Partiet blev näst störst, vilket kom som en överraskning för många efter att galluparna hade förutspått ett betydligt mindre stöd.

Vituttaa, men det är demokrati, säger Diarra.

Jussi Halla-ahos rekordresultat möjliggjorde att Sannfinländarnas övriga två Helsingforsledamöter blev invalda med de lägsta röstmängderna i valkretsen – ungefär 2900 respektive 2000 röster.

Diarra ställde själv upp för De gröna och samlade ihop drygt 4500 röster, vilket i alla tidigare val skulle ha varit tillräckligt för inval. Ännu utgående från förhandsrösterna såg det ut som om hon skulle bli invald, men då valdagens röster räknades gick nykomlingen Atte Harjanne förbi med ett par hundra röster, vilket lämnade Diarra på suppleantplats.

– Nog blir man ju besviken. Men huvudsaken är att de saker som är viktiga för mig går framåt, och jag är glad att så många bra typer blev invalda.

I ett historiskt valresultat blev De gröna för första gången Helsingfors största parti, och tog nationellt fem till platser i riksdagen. I Lapplands valkrets blev partiet bara nio(!) röster från att knipa ytterligare en plats av Centern.

Bland de övriga vinnarna kan Socialdemokraterna (+ sex platser) och Vänsterförbundet (+ fyra platser) räknas. Ett klart positivt resultat för de rödgröna partierna, med andra ord. Däremot ser Diarra inte Sannfinländarna som valvinnare, trots att bland annat Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet var snabba med att ge partiet titeln. Partiet fick 39 platser, vilket är en plats mera än 2015, och lika många som 2011.

– Men man kan nog tala om Sannfinländarna som en etablerad politisk aktör. Precis som De gröna har de kommit utifrån och ändrat på den politiska diskussionen, och är nu här för att stanna. Hur mycket de kommer att kunna påverka i riksdagen är en helt annan fråga.

Att Sannfinländarna skulle vara med i en regering ledd av Antti Rinne ser Diarra som omöjligt. Beslutet att utesluta dem är antagligen i praktiken redan taget, trots att de formellt ännu ska få samma möjligheter att förhandla som resten av partierna. Partiets största inflytande ligger ändå inte i vad de konkret åstadkommer i riksdagen, utan i hur de påverkar de övriga partierna.

– Speciellt inför varje val gissar jag att det är panik på de stora partikanslierna, då de blir tvungna att fundera om var gränserna för deras spelplan går. Hur mycket kan man tala om invandring utan att låta som Sannfinländarna? Hur kan man locka tillbaka väljare av dem utan att förlora sina egna?

Medelklassens parti

Sannfinländarnas stöd ser nu efter tre riksdagsval ut att ha etablerat sig på ungefär samma nivå som de gamla ”stora partierna”, vilket har rört om i grytan. Som många har påpekat har vi inte längre en situation där något parti är klart störst, utan istället tre-fyra mer eller mindre jämnstora partier, vilket gör det svårare att tolka valresultatet.

Utvecklingen betyder också att Sannfinländarna senast nu kan talas om som ett allmänparti, snarare än ett nischparti. Det syns både i retoriken och väljarkåren.

– Förr har Sannfinländarna i högre grad riktat sin retorik mot och haft sitt kärnstöd bland människor som det går lite sämre för. Nu var det både rika och fattiga, men främst medelklassen som röstade på dem.

Trots att Sannfinländarna klarade sig aningen sämre i Helsingfors än i resten av landet, nådde partiets röstmagnet Halla-aho minst till medaljplats i nästan alla röstningsområden – från Eira till Nordsjö, Berghäll till Jakobacka. Grovt förenklat kunde man alltså säga att Sannfinländarnas typiska väljare inte är någon som redan har det dåligt, utan någon som har det helt okej, men är orolig för att det ska bli sämre.

Budskapet är ändå samma som alltid, och det måste kunna ses för vad det är: rasism, hat och skräckmålning.

– Särskilt skrämmande är det hur många medlemmar av Suomen Sisu som nu blev invalda. De är inga roliga typer, utan på riktigt farliga.

Är då också alla som har röstat på Sannfinländarna farliga, inbitna rasister?

– Jag hoppas verkligen inte det! Eller jag måste ju tro att de inte är det, att de skulle kunna inse att hat inte är någon lösning.

Motreaktion mot allt nytt

Då jag skriver detta slås jag emellanåt av impulsen att försöka uppträda objektiv – en irriterande journalistreflex – men saken fixas med en snabb påminnelse av valfritt exempel på de fruktansvärda uttalanden som kommer på löpande band från Sannfinländarnas led. Exempelvis vägrar Jussi Halla-aho, den kändaste av den nya riksdagens fem Suomen Sisu-medlemmar, fortfarande ta avstånd från sina gamla blogginlägg.

– I bakgrunden finns utan tvekan en stark, traditionell manlighetsmyt – riktiga män äter korv, kör bil och säger saker som de är utan att be om förlåtelse, och så vidare.

Diarra menar att framgången också beror på att partiet lyckats profilera sig tydligt gentemot de andra partierna. Oberoende vilken sak det är fråga om, har Sannfinländarna skickligt kunnat använda den för att tjäna sitt kärnbudskap. Sedan gäller det att vägra backa eller förklara, utan bara upprepa, upprepa och upprepa.

– Sannfinländarnas retorik handlar inte längre bara om invandring, utan om allt från klimatfrågor till jämställdhet och feminism. Det är en motreaktion mot allt nytt och progressivt ”trams”. En motreaktion mot det här, säger Diarra, och gestikulerar mot oss, som sitter i en trendig lunchrestaurang på Annegatan och äter överprissatta sallader.

Att de finns ett så starkt motstånd mot förändring, som Diarra tolkar Sannfinländarnas väljarstöd, tyder ändå på att någon sorts förändring verkligen är på gång. Dock så är hotet i fråga inte invandring, eller någon annan av de saker Sannfinländarna högljutt målar upp.

– Stora samhälleliga förändringar håller verkligen på att ske, och folk börjar lägga märke till det. En del kämpar emot det, men lösningen som Sannfinländarna säljer – att gå tillbaka till något fiktivt Finland som aldrig har existerat – är naturligtvis helt orealistisk.

Trots allt en minoritet

Istället för att kämpa emot borde vi omfamna förändringar, tycker Diarra, eftersom de är oundvikliga. Världen förändras snabbt, och ingen kan veta hur saker ser ut om 10 eller 20 år. Bland annat arbetslivets förändring i och med digitalisering, automatisering och artificiell intelligens kommer att leda till stora förändringar i många finländares vardag, vare sig man vill det eller inte. Samtidigt krävs omfattande åtgärder för att bekämpa klimatförändringen.

– Man kan inte göra dålig politik bara för att rädda sig själv, och därför tycker jag att svåra men viktiga beslut måste tas nu, också fast det skulle straffa sig i nästa val. Då man leker med planetens framtid finns det ingen tid att slösa.

Också politiken ändras, och om man vill vara optimistisk så är förutsättningarna för att sådana viktiga beslut ska tas större än någonsin nu. En klar majoritet av de färska ledamöterna har förbundit sig till någon form av klimatåtgärder, och trots att Sannfinländarna är ett relativt stort parti ser de bland annat i klimatfrågan ut att vara på den förlorande sidan.

Dessutom är riksdagen mera jämställd än någonsin. Om inte annat, kommer åtminstone reformen av translagen antagligen att gå igenom under de kommande fyra åren.

– I sin retorik betonar populister alltid att deras åsikt är hela folkets åsikt, men i Sannfinländarnas fall är det ändå frågan om en relativt liten minoritet.

Det är också bra att komma ihåg att riksdagen och regeringen är långt ifrån de enda institutionerna där politik görs, och möjligheter att påverka finns överallt. Fatim Diarra låter inte sig nedslås av att inte ha blivit invald i riksdagen, utan fortsätter göra politik på heltid och siktar nu på partiets viceordförandeskap.

– Politik är ett maraton, inte en sprint. Det varken börjar eller slutar vid enskilda val.

Om skribenten
Redaktör på Studentbladet @eliskarell
Publicerad
april 25, 2019

Lämna ett svar