Det finns inte en överflödig minut i Studentteaterns senaste föreställning Wuthering Heights, som av aningen spretiga element bygger ihop en överraskande effektfull helhet.

Att på en knapp timme behandla Emily Brontës romantiska klassiker från 1847 är inte lätt. Å andra sidan lyckades Kate Bush göra det på bara fyra och en halv minuter.

Både Brontës roman och Bush låt utgör inspirationen för Studentteaterns föreställning Wuthering Heights. Resultatet är en stilren tolkning som, framgångsrikt och helt motiverat, lägger den största vikten på känslor och stämning snarare än på handling. I en serie mer eller mindre kronologiska, nästan skissartade scener, löst sammanknutna av skådespelarna som också agerar berättare, får vi huvudsakligen följa med det svåra och destruktiva förhållandet mellan Heathcliff (Selina Ukkonen) och Cathy (Rebecka Vilhonen).

Heathcliff och Cathy är tvillingsjälar, men de hittar aldrig helt varandra. I en vacker tonsättning av Emily Brontës dikt The Night is Darkening Round Me sjunger Heathcliff om hur han är bunden (till Cathy?) av övernaturliga krafter, medan Cathy genom Kate Bush uttrycker sina passionerade men inte okomplicerade längtan efter Heathcliff. Cathy är istället olyckligt gift med den rika Edgar Linton (Walter Öhman) tills sin död, vilket plågar Heathcliff.

Ingen i Wuthering Heights är någonsin nöjd eller lycklig, inte ens när de för en stund verkar vara det. Karaktärerna beter sig inte bättre mot varandra än mot hundar, som nästan slits itu. Spänningen som konstant kokar under ytan kulminerar till sist i ett slow motion-slagsmål mellan Heathcliff och Edgar (och de resterande karaktärerna som blir indragna).

Det är definitivt ingen rolig historia, men föreställningen väljer att betona det farsartade i karaktärernas omöjlighet att hitta någon som helst ro. Humorn är stundvis ironiskt självmedveten, stundvis rent spexig.

Hushållerskan Nelly Dean (Venny Correll) är den som bäst lyckas hålla sig utanför kaoset – eller åtminstone vid utkanterna av det. Hon citerar både i början och slutet av föreställningen den målande, avslutande meningen i Brontës roman: Jag lyssnade till vindens stilla sus i gräset och undrade över hur någon skulle kunna slumra oroligt i denna stilla jord.

För Heathcliff och Cathy är den enda stilla jorden den de till sist begravs i, där de äntligen hittar varandra. Typ.

Föreställningar ordnas från måndag 8.4 fram till fredag 12.4. Biljetter och mera information här.

Lämna ett svar