Nuförtiden tar alla klimatförändringen på allvar, men ändå händer ingenting. Orsaken kanske ligger i antivetenskaplig klimatförnekelse, som trots allt verkar leva och må bra.

Det gläder mig att klimatförnekelse, åtminstone som begrepp, äntligen kan förpassas till samma marginal som vaccinationsmotstånd och förintelseförnekelse. Människor som inte överhuvudtaget tror att klimatförändringen är verklig börjar vara väldigt svåra att hitta, och de få man hittar tar ingen på allvar. Bra så.

Klimatskeptiker och -förnekare finns inte längre i universiteten, inte i riksdagen, knappt ens i Hufvudstadsbladets kommentarsfält. Samtidigt är klimatförändringen ett ständigt samtalsämne och miljontals unga kring hela världen demonstrerar för bättre klimatpolitik. Man vågar nästan tro att det finns en framtid.

Ändå verkar det inte hända någonting konkret. Under den senaste regeringsperioden har i princip ingenting gjorts för att minska på Finlands klimatavtryck. Globalt sett är utsläppen större än någonsin och fortsätter stiga. Det finns väldigt lite som tyder på att den globala medeltemperaturökningen kommer att hålla sig till målet på 1,5 grader, som alla nuvarande riksdagspartier förutom Sannfinländarna har förbundit sig till.

Från varje håll (även Sannfinländarna) medges det nog att klimatförändringen inte bara är ett verkligt utan också ett väldigt allvarligt hot. Ändå fördröjs, uppskjuts eller ignoreras tillräckliga klimatpolitiska åtgärder.

Vi kan alltså tala om klimatfördröjning – ett nyord jag upptäckte på Twitter för en tid sen. Istället för att förneka klimatförändringen, förnekas nu bara själva åtgärderna. Fördröjarna tas dessutom på allvar – medan klimatförnekare blir utskrattade uppträder klimatfördröjningen som realism och måttlighet.

Om man ser på konsekvenserna är skillnaden mellan gammaldags klimatförnekare och nutida klimatfördröjare obetydlig. Med andra ord kunde man säga att klimatförnekelsen ännu lever starkt kvar, bara i en annan form.

Att lägga allt sitt hopp i att teknologisk utveckling ensam ska fixa vårt beroende av olja är i princip samma sak som att säga att klimatförändringen är en kinesisk konspiration. Lika naivt är det att tro att individer frivilligt ska börja konsumera mindre, eller att företag frivilligt ska sluta förorena atmosfären så länge det är lönsamt för dem att fortsätta.

Om du tror att ingen väl ändå tycker sådär, har du antagligen levt under en sten de senaste veckorna. Mediernas bevakning av riksdagsvalskampen har varit en enerverande påminnelse om hur pinsamma retoriska omvägar våra politiker är redo att ta för att undvika konkreta löften om de klimatpolitiska åtgärder som vetenskapen och experter nästan helt enstämmigt kräver.

Istället för policyförslag får man ofta höra – såväl i margarinreklamer som valdebatter – att det är lätt att hindra klimatförändringen. Att små enstaka vardagliga handlingar är allt som behövs. Om alla bara skulle köpa nyhtökaura, duscha kortare och återvinna korrekt, skulle vi väl inte ha något problem? Eller om alla bara skulle äta inhemskt kött istället för importerat? (Ett klassiskt felaktigt påstående som upprepades av nästan alla partiledare under Yles stora valdebatt.)

Avpolitisering av klimatkampen är kärnan av nutida klimatförnekelse. Ansvaret skjuts över till områden utanför politiken – teknologin, marknaden, individen – och ingenting händer. Enstaka, vardagliga handlingar är naturligtvis inte onödiga, men den stora och farliga lögnen är att de skulle vara avgörande eller tillräckliga i kampen mot fossilindustrin, som har kapitalet, marknaden och effektiviteten på sin sida.

Vi vet faktiskt redan vad som måste göras för att hindra en eventuell klimatkatastrof – styrning av produktionen mot hållbarhet genom beskattning och investering i ny grön infrastruktur. Längre framåt på vägen kommer det kanske att krävas ännu radikalare omställningar, men i grund och botten handlar det om väldigt enkla politiska åtgärder. Det finns ingen försvarbar ideologisk orsak till varför varje parti, såväl höger som vänster, inte skulle kunna göra grön politik. Grön politik kan till och med vara fascism, à la Pentti Linkola.

Den egentliga frågan nu är alltså inte vad som borde göras, utan hur länge vi kan vänta med att göra det. Så länge antivetenskaplig klimatförnekelse är lika utspridd och stark som i dag kommer vi åtminstone tillsvidare att fortsätta vänta. Trots att det börjar bli väldigt bråttom.

Lämna ett svar