Annika Åman och Alexandra Mangs i Pjäsen Alla får vara. Alla foton i artikeln är tagna av Jonas Axberg.

Kroppspositivism träder upp på scenen i Helsingfors när två kvinnor för en scenografisk dialog om utseendefixering och sexuella trakasserier.

Vad har alla flickor och kvinnor gemensamt? Jo livet. Det var utgångspunkten när Alexandra Mangs och Annika Åman började samla material till pjäsen ”Alla får vara”. De riktade sig till flickor och kvinnor i alla åldrar i Svenskfinland och frågade: Vad betyder det att vara kvinna?

Redan medan Mangs och Åman studerade scenkonst vid Novia i Vasa föddes tanken om att starta en egen fri teatergrupp. Slutprodukten blev en tvåmanna turnéteater som riktar sig till barn och unga, och deras föreställningar vill lyfta fram tyngre frågor upp på scenen.

– Vi följer med vad som händer ute i samhället och ser på aktualiteter ur barnens och de ungas perspektiv, berättar Åman.

I föreställningen möter man två kvinnor i ett avgränsat utrymme där de får vistas och delar sin vardag med varandra.

Varje föreställning baseras på gedigen efterforskning och verkliga möten med målgruppen. Till ”Alla får vara” lade Åman och Mangs ut en öppen enkät till alla flickor och kvinnor i Svenskfinland på Facebook. Svaren var många, och dessutom ville flera av de som svarat träffas för en intervju.

”Vi går igenom samma dilemman”

Alla repliker i pjäsen är tagna ur intervjuerna som följde enkäten. Med ett så brett ålderspann som möjligt ville Åman och Mangs kunna ge publiken en bred representation av finlandssvenska kvinnors liv. Ändå följde en recension i vilken skribenten ansåg att de var för snygga för att tala för kvinnor utanför normens gränser.

– Det är viktigt för oss att vara medvetna om att vi representerar normen, men det är inte vi som talar i den här pjäsen. Det är de som delat med sig av sina berättelser till oss som hörs i pjäsen, säger Mangs.

– Och det är ju det här vi vill få ett slut på. Varför måste kvinnors utseende alltid kommenteras, fortsätter Åman.

”Du har en kvinnokropp, jag har en kvinnokropp, vi har något gemensamt. Vi kan förstå varandra på ett annat sätt och delar vissa erfarenheter”. Utdrag ur pjäsen.

Om man ska tro de äldre kvinnorna menar Åhman och Mangs att ju äldre man blir, ju mindre bryr man sig om vad andra tycker. Endera är man mera nöjd eller så skiter man helt enkelt i onödiga kommentarer.

”Tänk om alla ett, tu, tre skulle vara nöjda. Det är inte så bra för ekonomin, så vi ska vara missnöjda. Varför går vi med på det?

Utdrag ur pjäsen ”Alla får vara”.

Det är en långdragen kamp det här att vara kvinna, men under rätta omständigheter är livet som kvinna underbart. Det är vad skådespelarna vill visa med pjäsen. Dessutom vill de bryta myten om att kvinnor arbetar mot varandra.

– Tänk så lika vi ändå är. Vi går igenom samma livsprocess med likadana dilemman om utseendefixering och trakasserier. Därför är vi också bra på att stötta varandra, säger Mangs.

En hyllning till kvinnans kropp

Efter de första föreställningarna fick de respons från både kvinnor och män. Oberoende av könstillhörighet verkar det som att ämnet väcker intresse inom alla åldersgrupper. Kanske för att kvinnors kroppar och dilemman inte hör till den allmänna kunskapen.

”Tänk om jag skulle ha fått se den här pjäsen när jag var pojke” är en av kommentarerna de fått höra från vuxna män. Mangs och Åhman kan inte göra något annat än att hålla med.

– Jag skulle stå på barrikaderna om man skulle få vara ung nu. Det är kul att se hur till exempel genus- och klimatfrågor får mera utrymme än för tio år sedan, säger Åman.

När orättvisor mellan könen och sexuella trakasserier kommer på tal är det många som i dag tänker på Metoo och Dammen brister. Pjäsen är dock en motpol till de negativa händelserna som uppmärksammats efter uppropen, men de vill inte försköna problemen som existerar.

– Vi vill stärka och hylla kvinnorna i en värld som många gånger är formad för pojkar och män, säger Mangs.

Bekräftelse via tafsande

En av de kvinnor som hörs i pjäsen berättar om hur flickor under hennes högstadietid fick bekräftelse i form av tafsande. Det var inte trevligt att bli tafsad på, men det var inte heller kul att vara den som inte blev det. Det var en grym verklighet som födde många bisarra tankar.

– Det är så fruktansvärt att vi objektifieras till den grad att vi bekräftas via tafsande. Just den här kvinnan är nu runt trettio år och kom till insikten att det här bara är destruktivt. Men den insikten fick hon först när hon talade ut om sina upplevelser, säger Mangs.

Det är skönt att få leva i en värld där kroppspositivism, och rätten att få vara vän med sin egen kropp, kan resultera i en slutsåld teaterpjäs. Det här är nämligen fallet med Alla får vara vid Luckan nu på onsdag.  Det lönar sig dock att kolla ifall någon avbokat – man kan ha tur!

Evenemanget är ett samarbete mellan Ungdomsakademin Luckan och Krisjouren för unga. Efter föreställningen samtalar de tillsammans med författaren Ellen Strömberg i en paneldiskussion. Mera information om Unga Scenkompaniet och andra föreställningar hittar du här.

Om skribenten
Studentbladets chefredaktör
Publicerad
januari 21, 2019

Lämna ett svar