Professor Laura Kolbe anser att en Helsinki-ranking borde grundas som skulle rangordna universitet enligt studentkultur.

Finns det något finländare kunde vara bäst på i universitetsvärlden? Jo, vi kunde vara bra på studentkultur. Det tror Laura Kolbe, professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet. Hon anser att man borde mäta studentkulturens påverkan på samhället och att det för medborgarhögskolor i stil med HU är tidsslöseri att försöka jämföra sig med privata elituniversitet som Harvard. Kolbe introducerar därför Helsinki-ranking som ett komplement till alla topplistor, exempelvis Shanghai-rankingen.

Shanghai-rankingen har blivit en årligt återkommande topplista som mäter forskningsuniversitetens prestationer. Universitetens positionering på listan har blivit en prestigefråga som används i marknadsföringen av universiteten.

Helsingfors universitet befinner sig 2018 på delad 57:nde plats med Pekinguniversitetet i årets topplista av Academic Ranking Of World Universities (Shanghai-ranking), som inkluderar cirka 18 000 universitet. HU är även på första plats i Finland, följd av Aalto-universitetet och Åbo universitet, som båda befinner sig någonstans mellan topp 300-400 i världen. På fjärde plats, nationellt, är Östra Finlands universitet. Resten av de finländska universiteten finns inte i topp 500.

Eller skulle Aalto-universitetet dra det längre strået? Foto: Rafael Donner

Jari Niemelä, rektor för Helsingfors universitet, har sagt att det är viktigt att HU klättrar upp på dessa topplistor. Han har också sagt att det ”fifflas” för att universitet ska stiga i topplistor, men det är en annan sak.

Det är bedömningskriterierna (läs om Shanghai) som spelar en roll, exempelvis hur många nobelpris universitetets forskare får och hur många av deras forskare citeras i publikationer. För att få en bra plats bör universiteten maximera de faktorer som höjer deras position på listan. Kortfattat: Vill du vara bra, gör som Harvard gör.

Det finns ett problem med Shanghai-rankingen

Laura Kolbe anser att det är orättvist att jämföra finländska universitet som Helsingfors universitet med exempelvis Harvard. Hon menar att universiteten i Finland inte är elituniversitet utan medborgaruniversitet.

– Rankningskulturen är en ganska ny uppfinning inom akademisk retorik. Den är löjlig, det går inte att mäta universitet globalt, delvis för att universiteten ute i världen har en stark anknytning till sin plats och har en nationell kontext. Man måste vara källkritisk. Vem har hittat på dessa listor och vad är ändamålet? Det har gått så långt att universitetspersonal och rektorer tar det som en självklar angelägenhet att man ska respektera listorna, säger Laura Kolbe.

Hon poängterar att universiteten förutom forskningen också har en politisk, kulturell och social uppgift i samhället.

– Jag har funderat på universitetens roll i ungefär 30-40 år och kommit fram till att det genuina hos oss (HU) är att vi inte är ett toppuniversitet enligt en amerikansk definition. De privata universiteten genererar pengar och endast elitens barn tar del av dem. De kommer in när pappa betalar 100 000 dollar till Harvard.

De finländska offentligt finansierade universiteten fungerar inte på samma sätt.

– Hur jag uppfattar det som lärare är att Helsingfors universitet är ett medborgaruniversitet. Det vill säga att universitetsidén bygger på folkbildning och att man drar flickor och pojkar från landsbygden och från arbetarklassen från olika regioner. Genom utbildningen får man dem att tjäna fosterlandet och mänskligheten, som det står i förordningen. Det här är vår tradition. Varför lyfter ingen upp det här i marknadsföringen?

Trots att Kolbe, tillsammans med bergsrådet Krister Ahlström, har fört fram problematiken med att jämföra privata elituniversitet med medborgaruniversitet för både rektorn för HU och skrivit insändare och kolumner i nationella tidningar (HS 2014, endast Kolbe Hbl 2018), har det inte väckt någon större reaktion.

Helsinki-ranking kunde vara ett annat sätt att mäta kvalitet

Kolbe kläckte idén att det behövs en egen topplista som bättre passar de finländska och nordiska universiteten. Helsinki-ranking skulle jämföra hur folkbildande universitetens studentkultur är. Istället för att räkna forskarnas publicerade avhandlingar och antalet medaljer och nobelpris skulle man räkna det engagemang, det sociala kapital och den samhällsnytta som studerande tar del av under sin studietid.

Gulnäbbsintagning, Arcada 2018. Foto: Rafael Donner

Skulle en Helsinki-ranking alltså mäta vem som har världens bästa studentkultur?

– Ja. Man kunde räkna hur öppna studentorganisationerna är och vad som förutsätts för att bli aktiv. Man kunde räkna mångfalden av dessa organisationer. I Finland har vi nationer, ämnesföreningar, fakultetsföreningar, orkestrar, körer och diskussionsklubbar. Lägg till föreningar för officerare, fotografer, feminister och gastronomer et cetera, säger Kolbe.

Det finns cirka 250 studentorganisationer i HU. Amerikanerna har också sina studentorganisationer, men Kolbe lyfter upp fraternities som ett exempel på organisationer som inte är öppna för alla. Öppenhet i den finländska studentkulturen kunde vara ett vinnande kort om man anser att det demokratiska och transparenta har ett högt värde.

– Det andra som är lika viktigt är studentstaden och vilken roll studenterna har i det här fallet i sin universitetsstad. Alla kommer ju inte från Helsingfors. I Helsinki-ranking kunde man räkna tryggheten och möjligheten man har för att utnyttja gatan till olika sorters aktiviteter, studentmanifestationer eller hur studenterna syns i förhållande till det övriga samhället, man kunde använda sig av ”The town and the gown”-aspekten.

Kolbe tänker att en Helsinki-ranking gemensamt skulle sammanställas av studentkårerna och universiteten, eller av en intresseorganisation som Finlands Studentkårers Förbund. Man kunde börja med en nationell eller nordisk version.

Valborg: studentkulturens högborg. Foto: Rafael Donner

Men är en Helsinki-ranking praktiskt möjlig?

Maria Bäck är politices doktor i statskunskap med femton års erfarenhet inom forskningsområdet socialt kapital. Hon arbetar också som projektforskare på Institutet för samhällsforskning (SAMFORSK) vid Åbo Akademi. Bäck anser att Kolbes idé är intressant, men hon tror att det kan bli svårt att objektivt jämföra studentkultur på en internationell nivå.

– Mitt förslag är att man istället för att prata om studentkultur som en helhet skulle bena ut vad det betyder. Om studentkultur betyder till exempel nätverkande, frivilligt deltagande i föreningar och graden av förtroende man har för människor så kunde man börja med att mäta det, säger Maria Bäck.

Man kunde också mäta engagemang, exempelvis kåraktivitet. Här finns dock ett jämförelseproblem mellan länder. I Finland och Norge måste universitetsstuderande vara medlemmar i kåren. Det behöver man inte vara i Sverige, enligt Bäck.

– I Finland är varje universitetsstuderande medlem i kåren men man behöver inte vara aktiv. Det går också att vara medlem i många föreningar men man behöver inte vara aktiv inom dem heller, säger Bäck.

Stora föreningar med många medlemmar behöver inte betyda att många är engagerade. Därför är en titt på enbart medlemskap något som inte visar hela bilden. Man bör titta närmare på graden av aktivitet, hur den tar sig i uttryck och även undersöka hur denna aktivitet vidareförmedlas till något som är till nytta för inte bara individen utan hela samhället.

Fastlaskiainen 2018. Foto: Rafael Donner

Är det möjligt med en Helsinki-ranking enbart mellan de finländska universiteten?

– Helt omöjligt är det inte. Med enkätstudier skulle man till exempel kunna räkna hur många föreningar man är aktiv inom och på vilka andra sätt man är delaktig i studielivet. Jag gissar att skillnaderna inte är så stora mellan universiteten i Finland. Vi är kända för att ha ett högt socialt kapital, säger Bäck.

Inte helt omöjligt alltså. Men att minnas, Helsinki-ranking är fortfarande på idénivå. Kanske det en dag finns ett vetenskapligt svar på vem som har den bästa studentkulturen: Helsingfors, Åbo, Vasa eller kanske Rovaniemi?

Det som behövs är en attitydförändring inom universitetens ledningar. Det skulle inte skada att ett universitet skulle marknadsföra sig genom att vara bäst i sitt land inom studentkultur. Åtminstone inte då det gäller att locka nya studerande både nationellt och internationellt. Sen när det gäller att locka forskare kan man briljera att man är lika bra som Pekinguniversitetet i forskning.

Kommentera