Jag är finlandssvensk och finländare, men jag är inte vit. Detta ger mitt liv en speciell prägel i Finland, ett land vars officiella historieskrivning är lika vit som bakgrunden på vår flagga.

Jag är född i Esbo år 1991. Bara cirka 20 kilometer ifrån min mammas födelsestad Helsingfors, där hennes familj bott i två generationer. Min pappa föddes och växte upp flera tusen kilometer därifrån, i Nasir, Sudan som numera är i Sydsudan.

För att ni ska få en bild av hur olika världar mina föräldrar kommer ifrån ska jag dela med mig av en aha-upplevelse jag fick för några dagar sen när jag gick genom ett av våra familjealbum: Jag har inte sett en enda bild av min pappa från tiden innan han kom till Finland år 1990. Jag har sett bilder av min mamma som nyfödd och nästan hela hennes liv finns dokumenterat. Också av hennes föräldrar och till och med av hennes far- och morföräldrar finns det många foton eftersom min mormorsfar var fotograf.

Min pappa var i sina sena tonår då det andra inbördeskriget i Sudan bröt ut år 1983. Det fanns inte många alternativ för en man i hans ålder: antingen strida och dö, eller lämna landet. Efter att ha smakat på det första bestämde sig min pappa för att han ville leva, och flyttade till grannlandet Etiopien. Där lärde han sig språket amhariska och började studera. Han träffade också modern till min halvbror, som föddes år 1987 och kom till Finland år 1994, efter att i flera år ha bott på flyktingläger och hos min farmor i Nasir. Vid tiden min pappa var i Etiopien hade landet en diktator med goda relationer till Sovjetunionen. Därför fick han fara till nutida Ukraina och studera vidare.

Från det instabila och sönderfallande Sovjetimperiet hittade han till Finland år 1990, träffade min mamma som blev fascinerad av hans historia och tyckte han var sympatisk. Ett år senare föddes jag, mina föräldrar gifte sig och min pappa fick stanna i landet och började studera medicin vid Helsingfors universitet. På 1990-talet var han en av de enda människorna från södra Sudan i Finland. Han kom inte överens med de flesta nordsudaneserna eftersom de har en annan kultur, religion och språk, och hade stridit mot hans folk sedan tiden före han var född.  Därför blev etiopierna hans närmaste bundsförvanter. Jag kan tänka mig hur ensamt det var för honom att komma hit.

Här sitter jag nu 27 år senare och funderar över vem jag är och om jag borde känna mig annorlunda än alla andra, nästan 5,5 miljoner finländare, som är födda här och som alla delar ett gemensamt kulturellt arv. De senaste åren har flera icke-vita finländare lyft upp problematiken med att vår representation inom media, politik och hela det offentliga livet är så liten. De kändaste av dem, som vår enda svarta riksdagsledamot Jani Toivola, bloggaren och författaren Koko Hubara och James ”Musta Barbaari” Nikander, har väckt stort intresse och blivit populära symboler också för vita finländare.

Trots att de här kändisarna blivit ett slags ambassadörer för icke-vita finländare har de alla sina egna personliga historier, synvinklar och upplevelser av vad det är att vara finländare, med ett främmande utseende. De har också olika sätt att föra fram sina historier. Där Hubara genom ironisk och intellektuell analys målar upp en bild av det rasistiska Finland, har Nikanders karaktär ”Musta Barbaari” snarare serietidnings-superhjälteaktiga drag. Han och hans kompisar är som Bamse: de goda och starka som ger de dumma rasisterna vad de tål. Toivola har däremot i och med att han också är relativt ung, homosexuell och grön blivit en symbol för det urbana och progressiva Finland, i en riksdag dominerad av vita, medelålders män och kvinnor.

Jag har svårt att se mig själv i någon av de här kändisarnas position fastän det finns paralleller, såsom politikintresse, sportighet och upplevelser av rasism. Förutom upplevelser av rasism har de här sakerna ingenting att göra med hudfärg. Ytterligare har jag det gemensamt med Hubara och Nikander att jag gillar hiphopmusik, vilket har något att göra med hudfärg. Men det tänker jag inte öppna upp i den här texten. För övrigt finns det flera skillnader än likheter, vi talar olika modersmål, är i olika åldrar och har olika studie- och yrkesbakgrund.

Det är ett problem att den minst gemensamma nämnaren – en hud-, hår- och ögonfärg som är olik majoritetens i vårt land – kan leda till så många antaganden om hurdan en person är, varifrån hen kommer och vad hen vill. För två månader sen blev jag intervjuad av Yle och deltog i diskussionsprogrammet Slaget Efter Tolv, där etnisk profilering, gjord av myndigheter i Finland, behandlades.

Jag berättade om flera exempel, då jag eller mina afrikanska släktingar hade blivit tagna åtsidan på flygfält eller terminaler för att vi ser ut som vi gör. En standardförklaring som vem som helst som jobbar med denna sorts kontroller har på lager, är att dessa är stickprov som inte har något att göra med utseende, eftersom etnisk profilering är förbjudet. Hur förklarar de då att jag är den enda som måste visa pass av en grupp på 20 kompisar som har varit utomlands eller att min kompis, som har längre skägg än jag och luktar lika illa efter en svettig liftningsresa i Norden inte blir stoppad av tullen och jag blir det?

Det handlar inte om att jag personligen blir sårad av att bli stoppad och vill ge igen genom att skriva och berätta om detta. Det handlar om att det stör mig att vithet är normen. Om du är vit är risken mindre att du blir misstänkt för att ha något fuffens i kikaren. Hör du ordet terrorist, tänker du dig antagligen genast någon med orientaliskt utseende, med stor sannolikhet en man. Det gör jag också. Det fröet planterades i oss den 11.9.2001. Eller kanske det var tidigare. Kanske det var då vi för första gången fick höra om hjältemodiga europeiska upptäcktsresanden som trotsade farorna bland vilda araber i Mellanöstern eller bland infödingarna i det mörkaste Afrika.

Jag vill inte bannlysa de här historierna, eftersom de finns och inte kan göras ogjorda. Bara göra alla uppmärksamma på att de är mentala bilder som vi har av en västerländsk civiliserad värld och en värld där kaos och barbari råder utanför dess gränser. De som vill utnyttja de här bilderna i våra huvuden talar om faran att ”vår kultur” tas över av något annat, något okänt och skrämmande. Snart kommer de hit och bygger sina moskéer i varje gathörn och tvingar våra kvinnor att bära slöja. Vi och dom. Vi måste reagera innan de tar över, är budskapet som politiker och media med jämna mellanrum tutar ut överallt i Europa. Om du inte är van att tänka kritiskt är det lätt att svälja det.

Det är inte bättre på andra håll i världen heller. De två gånger jag varit i Sydsudan, den första år 2009 och den andra år 2012-13, var det många som undrade vad jag hade där att göra. Jag och min bror fick höra att vi var vita och många antog att vi var amerikaner, trots att vi nästan hela våra liv hade trott att vi var svarta och bodde i Europa. Precis som icke-västerländskhet målas upp som ett hot här, var västerländskt beteende, klädsel och liberala attityder något fasansfullt, speciellt bland de äldre männen i Sydsudan. Den främsta symbolen för västerländsk kultur i Afrika är USA, så därför förknippas de flesta västerlänningarna med Amerika. Låt mig tillägga att det här inte var allas synsätt på mig och min bror. Jag beskriver vårt bemötande en aning karikerat för att visa likheterna mellan Finland och Sydsudan, då det gäller att bekanta sig med människor som en inte är van vid. 

Det blir bara så mycket galnare när jag stöter på sådana attityder i Finland. Jag lever i ett land där jag självklart känner mig hemma och som jag inte heller vill lämna. Finland är det enda stället som någonsin har varit mitt hem. Ändå funderar jag dagligen på varför det finns så många situationer då jag inte blir bemött som en fullständig finländare. Varför frågar människor som inte känner mig var jag är född, varför jag talar så bra svenska eller finska och om jag har anpassat mig väl till Finland när vi bekantar oss med varandra? Varför delar jag själv in människor i kategorier på basis av deras utseende?

En trivial sak som hudfärg är inte så trivial sist och slutligen, ändå vill jag inte att det ska vara det som definierar mig som människa. En människa är präglad av sin omgivning. Om jag hade vuxit upp i Sudan/Sydsudan, skulle jag ha varit en annan person än jag är, men den tankeleken tar mig aldrig särskilt långt, eftersom jag inte kan tänka mig hur det skulle ha varit. Min kunskap om min pappas hemland har jag fått genom anekdoter, egen informationssökning på nätet, i böcker och artiklar och två ganska korta besök till Sydsudans huvudstad Juba. Jag är däremot 100 % finländsk och det finns inget som kan ändra på det, även om alla inte inser det.

 

Gweal Monykuany studerar statsvetenskap vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

 

Om skribenten
Publicerad
maj 22, 2018

Kommentera