Lassi Varinen. Foto: Rafael Donner

Tiotusentals människor följer Lassis blogg på Instagram och Tumblr. Är projektet konst, en hyllning – eller nätmobbning?

Att besöka Lassi Varinens lilla etta på 18 kvadratmeter i Åshöjden är som att göra en tidsresa till 2000-talets början: plötsligt omringas du av affischer på Nylon Beat, Blink 182, Slipknot och Britney Spears, möblemanget är föråldrat och i en neonfärgad hylla står de obligatoriska cd-skivorna prydligt uppradade. Bredvid en lavalampa har Lassi kopplat en Playstation 2 till en mini-tv och till och med arekapalmen vid fönstret viskar om en förfluten tid.

Mannen själv går omkring som ett levande museum. Hans Micmac-tröja är precis samma som jag stoltserade med när jag år 2004 var fjorton år gammal.

Allt är naturligtvis avsiktligt. Medan många beundrar 60-, 70- eller 80-talets estetik är det 00-talet som gäller för Lassi. Därför är det ingen överraskning att det är just han som är personen bakom en blogg och ett Instagramkonto som går ut på att lägga upp gamla bilder från IRC-Galleria, 00-talets populäraste sociala medium i Finland.

Bloggen har 26 000 följare på Instagram och uppdateras dagligen med flertalet nya bilder. Samtliga finns offentligt tillgängliga på IRC-Galleria, men tack vare Lassi Varinen får de nu ett nytt liv och en ny publik.

– Det här handlar om kärlek. Det är en hyllning till webbsidan och till tidsperioden. Jag är intresserad av ungdomskultur i form av fotokonst. Till exempel Jouko Lehtola och Lauri Eriksson har länge fotograferat ungdomar på festivaler, på barer och i parker, de har tagit situationsbilder och samma estetik går att finna i bilderna från IRC-Galleria. Så jag gör deras jobb men på ett lite modernare sätt, jag försöker bevara den ungdomskultur som fanns på 00-talet, menar Lassi.

Bilderna är förbluffande okonstlade. Ölburken och spritflaskan är de vanligaste elementen, därefter tobak, tribaltatueringar, kedjor, gammal teknologi, halvnakenhet, hårgel, t-skjortor med halvroliga eller snuskiga texter, retrofrisyrer och retromode.

Jag känner igen precis allt i bilderna. Så där var det, åtminstone i Ekenäs där jag växte upp. Vilken tur att jag aldrig själv var på IRC-Galleria, tänker jag.

– Jag söker just sådana bilder som passar den tidsåldern: blixtljus, situationsbilder eller den tidens version på selfies. Passliga kläder och teknologi är också en bonus, eller sådant som passar den tidens estetik. Det finns också tråkiga bilder där, men jag lägger upp dem för att allt tillsammans skapar en helhet som fungerar. Det gör inget om bilden är sned, skakig eller dumt komponerad. Bilderna är en sorts modern impressionism, ett ögonblick i tiden som har blivit ett foto.

Under 00-talet kom den digitala eran ordentligt igång. Digitalkameror och kameraförsedda mobiltelefoner blev småningom allt vanligare, tills alla och allt kunde fotograferas, var som helst, när som helst, hur som helst. Tack vare IRC-Galleria fick ungdomens bilder också en plattform.

Under den tiden var vi alla amatörer. Det fanns inga filter: bilderna från IRC-Galleria avslöjar en ärlighet och skamlöshet som i dag inte längre finns, en vilja att blotta sig och en total ovisshet om modernare tankar om image och branding. Det fanns inga referensramar för vad som ansågs lämpligt.

Samtidigt hade ingen ännu förstått att allt som en gång läggs ut på nätet antagligen också stannar där.

IRC-Galleria kallas världens första sociala medium och därför är Lassi Varinens projekt väldigt unikt: det visar en tidsanda som inte går att hitta annanstans, en ärlig och fullständigt amatörmässig estetik som numera är förlorad.

– Jag ville skapa en tidskapsel om tiden före dagens sociala medier. När IRC kom så fanns inte ens hela konceptet, det var bara en plats för ungdomar att hänga. Ingen tänkte att arbetsgivaren eller läraren eller mamma skulle se bilderna. Allt var friare och mera äkta då, det var inte så tillgjort som Facebook och Instagram nu för tiden är.

Lassi fick sin inspiration från Tumblr-bloggen internethistory.tumblr.com, som laddar upp bilder från MySpace. Han började redan år 2014 lägga upp bilder från IRC-Galleria på sitt privata Tumblr-konto, men när han insåg hur mycket bilder det gick att finna skapade han en blogg som bara handlade om dem. Ett och ett halvt år senare tillkom Instagram-kontot.

– Jag tänker fortsätta så länge som det känns meningsfullt. Hittills har jag gått igenom lite över 10 000 profiler och det finns över 500 000 totalt.

Det råder ingen tvekan om att Lassi verkligen beundrar estetiken och att det för hans del inte handlar om att håna. Frågan är ändå hur publiken reagerar. Vill hans 26 000 följare på Instagram tappa bort sig i ett svunnet tidevarv, eller vill de helt enkelt skratta åt dumma bilder?

– Jag tillägger aldrig någon bildtext eller kontext. Människor får själva bedöma hurdan situationen och människorna i bilderna är. Jag försöker inte skämma ut folk, säger han.

När Lassi tar bilderna från IRC-Galleria och laddar upp dem på nytt begår han också ett brott mot upphovsrätten.

– Ibland ber någon att jag tar ner en bild och då gör jag det också, det har också hotats med polisen men de har aldrig hört av sig. Jag tror inte att polisen är så intresserad av att någon har tagit bilder från internet och lagt upp dem på internet igen. Jag är ändå inget företag, jag förtjänar inga pengar på det här.

Personligen skrattar jag tyvärr åt personerna i bilderna på deras bekostnad. Jag tror inte att jag är den enda. Är det okej? Jag vet inte. Lassi menar att man ska kunna skratta åt allt, och visst – jag skrattar delvis för att jag känner igen mig själv och min ungdom, men samtidigt känns det elakt. Dessa personer har inte valt att bli utskrattade. Trampar Lassi på deras rättigheter?

Enligt ett direktiv från EU måste sökmotorer som Google nu för tiden erbjuda medborgare möjligheten att radera sökresultat på sitt eget namn, vilket hittills har lett till raderandet av över 2,4 miljoner länkar.

Direktivet har sin bakgrund i tankar om att det är en mänsklig rättighet att glömmas bort.

Lassis projekt är därför inte helt oproblematiskt. Det sägs ändå att bra konst ska göra just det som Lassis projekt gör: skapa vågor, konfliktytor, reaktioner. Projektet utmanar gränsen mellan det offentliga och det privata och det är kanske publikens roll att avgöra hur det sedan borde tolkas.

Vad tycker du?

Om skribenten
Studentbladets chefredaktör @rafael.donner
Publicerad
april 6, 2018

Kommentera