Hoppa till innehåll

En näve döda myggor

Jag ska skriva något till Studentbladet. ”Du får skriva själv, ordet är fritt, stilen är fri” – jag hatar när ordet är fritt. Det jag räds mest i hela världen kanske är det tomma arket, den blinkande markören, det fria ordet. Jag har aldrig något att säga när ordet är fritt, det känns ändå alltid som att Någon är på jakt efter Något och om jag inte lyckas förstå vad det där Något är och levererar det till denne Någon har jag förlorat, även om ordet bara har varit fritt. Jag vill inte vara en besvikelse.

Min hjärna klarar knappt av att gå i stora varuhus, jag får svårt att fokusera och de oändliga valmöjligheterna mattar ut mig. Att välja pastasort är en världsomsegling, vad händer om jag väljer fel? Inte sällan slutar det med att jag inte väljer något alls. Jag prenumererar på alla stora streamingtjänster, noggrann med att ”hänga med”, men jag drar mig mer och mer till min gamla tv med en eller två statligt sanktionerade kanaler. Njuter av att sitta i soffan och slippa välja, gömmer fjärrkontrollen och låter mig matas med en bestämd tablå, nästan helt utan valmöjligheter. Jag förstår inte när det pratas om vårdreformen och hur vi ska få ”frihet att välja”. Valmöjligheter är inte frihet för mig, jag vill inte ha det ansvaret på mig.

Därför tror jag också att jag har alltid presterat bra i skrivövningar med tydliga ramar. Lyckats få ihop många ord på de tio minuter som getts för att skriva en scen med ett avsked till exempel. Ge mig lite anvisningar bara, lite ramar eller regler och jag briljerar, levererar, vet vad jag vill. För mig har det aldrig funnits nån tjusning i att tänka utanför den där boxen folk brukar prata om, jag tar mycket hellre avstamp inuti boxen. Vill ändå inte tro att jag är tråkig eller förutsägbar; jag har inget emot, jag snarare uppmuntrar att söka sig till boxens väggar och sen kanske spränga dem, men jag måste ha något att stångas emot i början i alla fall. Mina associationsbanor löper oftast amok i huvudet, jag har svårt att koncentrera mig eller fokusera på det sätt gränslöshet kräver att man ska.

”Jag önskade nån hade satt på mig en korsett och snört in mig till en form. Det tycktes mig som att jag hade trivts bra i åtsnärjd miljö, jag blev som bäst när jag fick tydliga ramar att trängas emot. Jag skulle haft de prydligaste flätorna och jag skulle varit den duktigaste flickan.”

Jag hävdar alltid och kommer alltid hävda att inget i min debutroman Jaga Vatten är självbiografiskt. Inget är heller det, inget av det som händer i boken har hänt på riktigt. Ingen av människorna jag skriver om finns på riktigt. Men det är klart att tankar ur mig själv sipprar igenom och blir en del av huvudpersonen Rakels tankar. Citatet ovan är en direkt tanke från mitt eget flöde, presenterat som Rakels.

Att skriva en roman är på många sätt motsatsen till en strikt skrivövning. Varje ny mening, varje nytt stycke är som att tvingas välja film på Netflix eller pastasort på matuvaruhandeln. Du kan gå i vilken riktning du vill och du kan aldrig veta förrän efteråt om det blev rätt eller inte.

När jag skrev Jaga Vatten längtade jag mer än nånsin efter en begränsande form, att nån skulle rita upp en ruta på marken och säga ”håll dig inom den här”. Jag gick kurser och fick handledning, men ingen bra handledare vill säga åt en vad man ska göra på det sättet. Ingen bra handledare ska heller säga vad du ska göra på det sättet jag längtar efter, det är inte att handleda utan att styra.

Jag hade ingen färdig berättelse, jag hade inga gränser och jag visste inte vilken form den skulle bli. Jag hade en miljö: en bild av en mörk granskog och en annan bild av späda björkar. Jag hörde en slinga av sång som letade sig genom och över de där träden, en vänlig grönskas rika dräkt, och det var allt. Resten fick jag skriva mig fram till och egentligen visste jag inte vad det blev för historia före den var färdig. Jag är inte helt säker på vad det är för historia ännu heller.

Jag önskar att jag hade haft ett budskap eller ens en klar tanke bakom varför jag ville skriva den historien som blev Jaga Vatten. Jag önskar jag kunde berätta om processen bakom. Allt jag nånsin vetat är att jag måste skriva en bok nån gång, jag ville läsa mitt eget namn på en bokpärm nån gång. Innehållet är på sätt och vis kanske sekundärt, jag skulle ljuga om jag sa att det här är en viktig historia som måste berättas. Men det är min historia.

Jag har fått frågan vad min bok handlar om så många gånger att jag vid det här laget borde ha ett färdigt standardsvar, men jag har fortfarande svårt att ringa in vad den egentligen handlar om. Det som andra läser i den färdiga Jaga vatten är bara en liten skärva av det jag upplever jag fantiserat ihop. Det är som att jag stått i en svärm med myggor och sträckt ut handen och fångat några stycken. Det jag presenterat som Jaga Vatten är sist och slutligen bara dom myggor som råkade fastna i handen på mig. Allt jag kan göra är att öppna näven, visa de döda myggorna och hoppas ni vill läsa.  

De myggor som fastnade i handen tycks mig slumpartade, men kanske de inte är det. Kanske det var de som surrade högst kring mig. Kanske är ämnen – eller myggor – som sexualitet, religion, vänskap och maktstrukturer – såna som betyder något för mig. Det var till slut det Jaga Vatten kom att handla om. Och när jag tänker efter så är det ganska precis såna ämnen som intresserar mig i stort. Kanske är jag inte alls något slags offer för omständigheterna, kanske är jag mer beräknande än vad jag vill erkänna, kanske jag vet precis vad jag gör. Inget har nånsin fått mig att ifrågasätta mig själv som att skriva en roman. Kanske är det just det som är att skriva. Kanske är jag bara pretentiös nu, kanske skrivandet bara är att sätta ord efter ord och hoppas att nån gillar det.

Hur som helst är jag ju ganska stolt när jag visar upp de här myggorna. Som en katt som släpar upp en halvdöd råtta på din trappa förväntar jag beröm. Även om jag inte kan förhindra er att ifrågasätta den litterära kvaliteten kan ingen ta ifrån mig att jag lyckades skriva en roman från början till slut. Helt utan att nån sa åt mig hur jag skulle göra. Jag kanske inte valde rätt vid alla vägskäl, men jag gjorde ett val.

Nu ska jag bara lyckas välja nästa film att se på.

Vad tycker du?