Cecilia Fewster studerar filosofi på universitetet i Edinburgh.

Drakoniska nedskärningar i universitetspersonalens pensioner har lett till Storbritanniens mest omfattande studentprotester på fem år.

Klockan är sex på en måndag kväll i mars. Kring tjugo studenter och två föreläsare på Edinburghs universitet sitter i möte utspridda på en ockuperad trappuppgång.  

Nyheterna i Storbritannien har kanske nått ankdammen: USS, den största organisationen nationellt ansvarig för universitetets pensionsavgifter, beslöt i år att föreläsare och universitetspersonal ska ta en rejäl finansiell stöt i form av up till 10 000 pund mindre pension per år, och att pensionerna nu kommer att bli bundna till investeringar i stället för de anställdas egna insatser.

Men – så som det kan gå då giriga företag och åtstramande regeringar vill skära ner – då fick akademiker över hela Storbritannien nog och gick i strejk i fyra veckor. Medan vissa studenter klagade på besväret med utebliven undervisning eller bara blev uttråkade, insåg andra åter vad det här egentligen handlade om och kom till föreläsarnas undsättning. Som det kan gå då drivna och kreativa studenter blir inblandade tog diskussionen en ny vändning. Nu fanns det plötsligt en sammanslutning som krävde att universitetet står till svars för mycket mer än bara medbrottslighet i pensionsnedskärningar.

Studenter i Edinburgh har ockuperat en universitetsbyggnad. De säger nej till kommersialiseringen av sin utbildning.

Varför ockupera?

Ockupationen i Edinburgh började som ett sätt för cirka sextio studenter att tydligt visa solidaritet med sina föreläsare. Liknande ockupationer av universitetsbyggnader har skett i varierande grad i universiteten i Aberdeen, Bristol,  Cambridge, University College London, Southampton, Sussex, Liverpool, Exeter, med mera.

Plötsligt har en känsla av gemenskap stigit upp från den kalla vintermarken, där som ingen anade att sådant kunde överleva bland deadlines, stress och egennyttiga prestationer. Detta är något som jag inte alls kunde ha tänkt mig känna i Edinburgh före strejkerna. I jämförelse med hur jag uppfattat studentlivet i Helsingfors saknas här just gemensamma utrymmen (tänk billiga unicaféer) och mera engagerande fenomen (tänk sitsar och studieresor) som kan åstadkomma detta.

Vad exakt är det man protesterar mot genom ockupationen då? Är vi inte privilegierade i att vi för det första alls studerar på universitet i ett rikt land? Svaret är såklart ja, men det betyder inte att Storbritannien inte följer ett populärt kapitalistiskt tänkande om universitet, vilket i det långa loppet kommer att resultera i ännu mera kommersialiserade universitet. Lärare kommer att tvingas ta extra jobb vid sidan om sin forskning och undervisning, vilket leder till att både forskningen och studenterna lider. Alternativt kommer det bara att vara de rika som har råd att jobba för universitet, vilket i kombination med höga studieavgifter leder till en elitistisk student- och lärarkår. Listan på orosmoment är lång; det kritiska tänkandet självt står på spel.

Universitet behöver mångfald, både bland dem som deltar och i den kunskap som alstras för kommande generationer. Ledningen måste leva upp till sitt ansvar och utnyttja sin makt för att försvara det här.

I Edinburghs ockuperade byggnad där jag befinner mig just nu borde det normalt hållas många föreläsningar per dag, men en helt annan verksamhet har i stället uppstått. Studenter har hängt upp affischer med slogans både inne och ute på byggnaden, man har lagt fram en liten bokhylla med protest- och annan radikal litteratur, toaletterna har förvandlats till unisex, det lagas mat och spelas Cards Against Humanity tillsammans och man får sova där man vill under natten. Folk turas t.o.m. om att sitta nattvakt så att säkerhetsvakter inte ska slinka in. Verksamheten är fullt horisontal och demokratisk; det finns inga ledare bland studenterna.

Jag tänker att det är så här vardagen oftare skulle se ut om vår egen generation skulle ha energi att bry sig och makt att avgöra.

På mötet där jag sitter står diverse ämnen på agendan: ockupanternas lagliga rättigheter och skyldigheter, kampanjdrivning och främst av allt taktik inför framtiden. Eftersom vi vill se förändring – och vi faktiskt har en nypa förhandlingsmakt – funderas det över vad som ska göras med lokalen. Borde man använda den som utbyte mot omedelbara, små framsteg eller stanna och kräva större, mera omfattande förändringar? ”Var realistisk, kräv det omöjliga” kanske?

I jämförelse med andra historiska studentprotester à la Paris 1968 är vi ju ganska så tama medelklasstudenter. Men det är mest symboliskt sett, i den moderna brittiska kontexten, som det landets studenter fått till stånd kan spela en roll.

 

Utrymme att föreställa sig en annan framtid

En sak vet jag, och det är att inga av dessa frågor kunde ha tagits upp om vi inte hade en fysisk plats att fråga dem. Fastigheter i allmänhet är både en fantastisk tillgång och ett stort problem i Edinburgh. Vi har en otrolig mängd vackra, viktorianska byggnader runt vårt campus, som egentligen omfattar hela den gamla staden. I staden där idéerna om Harry Potter och Dr Jekyll/Mr. Hyde föddes finns det gotiska spiror och kyrkor lika mycket som gravar med Hogwartspersonalens namn på.  

Däremot investerar universitetet i moderna högfärdighetsprojekt i överflöd. De fastigheter som förut använts av studenter förvandlas till dyrare och dyrare lägenheter, där hyresvärdar mumsar på studentplånböcker som gamar – om det alltså råkar finnas någon kvar i dem efter skyhöga studieavgifter för icke-EU-studenter. Tack och lov för FPA, mumlar jag ibland som aftonbön.

Därför börjar vår förändring med att återta plats. För att kunna tänka om behövs det utrymme, och det kommer studenter att behöva i framtiden också. En lokal skulle universitetet ha råd att ge om det bara skulle ge upp den banala logiken i att ackumulera fastigheter för fastigheters (och deras vinsters) skull.

 

Nya perspektiv på utbildning

För övrigt har det bästa initiativet under ockupationen varit såkallade ’teach outs’: frivilliga föreläsningar i salen där samma gamla lärare talar, men med förnyade röster. Här får de vara polemiskt ställningstagande, de får tala om det de själva väljer, och ämnet får även vara något som traditionellt inte ses som ’användbart utbildande’. Målet med dessa föreläsningar är inte att ersätta det som lärs ut på universitet, men att komplettera den ibland koloniala, snäva och enkelspåriga läroplanen. Bland annat är intersektionalitet hett på programmet.

Under den senaste veckan har jag även suttit med föreläsare på golvet i en föreläsningssal, där vi diskuterade framtiden av universitetet och vad det praktiskt sett är vi kan göra för att motarbeta kommersialiseringen av utbildningen och slutandet av akademiker in i sin egen bubbla. Att blanda discipliner och att använda det vi lär oss för att skapa film och skriva kreativt ges som exempel.

Ett annat problem är att relationer till lärare är väldigt formella här, vilket nästan gör det socialt tabu att närma sig föreläsare då man inte förstår någonting eller vill ha djupare handledning.  Som vanligt tror jag att Storbritannien här kan lära sig från Finland. Jag hör ofta kommentarer om våra ”alternativa” utbildningsmetoder som t.ex. mindre klasser, informella omgivningar och personliga förhållanden till lärare. Att vi kallar lärare vid första namn är otänkbart för många britter, amerikaner och spanjorer. I Edinburgh vet man knappt vad ens föreläsare heter.

Det finns en sanning i de här iakttagelserna. Den utbildningstradition som länge format Finlands ungdom är avundsvärd, trots aktuella åtstramningar även därhemma. Tänker man utanför det egna landets traditioner finns det mycket man kan inspireras av.

Slutligen är vi inte intresserade av små subtila förändringar. Det ockuperade utrymmet är bara en början på en dynamisk verksamhet mellan studenter och lärare som jag gärna ser sprida sig utanför vårt eget campus. Även om det är många som inte deltar i det här projektet, många som inte vet om det, många som inte bryr sig, har studenterna stannat kvar i den ockuperade byggnaden efter att själva strejkerna tagit slut.

Så länge det finns någon som uppmärksammar problemen blir kanske någon annan mindre van vid de tråkiga verkligheterna. Ett fönster öppnas för oss alla ur vilket vi kan se ut ur vår vardag, fantisera och tänka oss en annan verklighet där vi, studenter och lärare, själva bestämmer hur våra universitet ska se ut.

Om skribenten
Publicerad
april 3, 2018

Kommentera