Hoppa till innehåll

En evighetsstuderandes sista gång på Pampas Nationaldag

Jag hade lovat att jag aldrig mer skulle utsätta mig själv för något vad Pampas Nationaldag heter, men där stod jag lik förbannat på torget igen. Min kompis hade lyckats övertala mig: “Kom igen, en sista gång!”

Jag vaknar på fredagen med en nackspärr från helvetet. Perfekt. Jag kokar en halv liter kaffe, slänger in en värktablett och ser genom köksfönstret några halarklädda typer som redan är på väg mot torget. Jag muttrar för mig själv att jag är för gammal för det här, men jag har bestämt mig: en sista gång.

Jag klär på mig som om jag skulle iväg på polarexpedition, för om det är något jag lärt mig genom åren så är det att man alltid fryser under Pampas. Nu vägrar jag. Urringade toppar och blottade vrister förpassas till gulisarna. Jag kör på underställ, mjukisbyxor, t-skjorta, munkjacka och yllesockor. Mössa, handskar, vinterskor – och halare. Jag hinner gå ungefär hundra meter innan svetten rinner längs ryggen. Perfekt.

Ju närmare torget jag kommer desto mer välbekanta ljud hör jag. Visselpipor, dunkande musik, Fredrika Lindholms stämma samt skrikande studerande. Torget täcks av en öldoftande dimma och jag känner mig lullig innan jag ens har korkat upp. Jag letar upp några vänner och gör som alla andra: öppnar en öl och tittar på olympiaden.

Pampasolympiaden på Vasa torg. Bild: Karolina Åsmus.

Dagen fortsätter precis som det brukar på Pampasfredagen. Mikromat, mera öl och ett antal mellanfester. Vi är bjudna till en lägenhet som ingen riktigt vet vem som bor i. Tomma burkar ligger överallt, hallgolvet är täckt av jackor och diskbänken i köket syns inte under all smutsdisk. Luften är kompakt och varm och jag ångrar nu om möjligt min polarexpeditionsoutfit ännu mer. Någon ligger och sover mitt på golvet. I nästa rum möts jag av en kille med en kraftigt blödande näsa. I samma sekund snubblar min sju år yngre släkting över mig.

Jag konstaterar igen att jag är för gammal för det här.

Helt utmattade av alla intryck går min kompanjon och jag vidare till nästa anhalt, nämligen kön till kvällsfesten. Vi går med långsamma steg och sura miner mot den hundra meter långa kön, som hela tiden märkligt nog även tycks växa på bredden. Vi undrar varför vi egentligen utsätter oss för detta dårskap, men om vi har tagit oss så här långt så kan vi inte ge upp nu.

Jag vet inte om det bara är åldern eller om vi också är för nyktra, men i kön sätts vårt tålamod på allvar på prov. Folk tränger sig förbi, knuffas, skriker och härjar. Det är kallt och kön rör sig inte framåt. De allra odrägligaste typerna visar sig komma från min hemstad.

Perfekt. Tack vare några glada svenskar lyckas vi ändå hålla humöret uppe och kommer mot alla odds in till Rewell Center. I år hade vi hoppats på att få se Samir och Viktor, men eftersom de i sista minuten ställde in fick vi nöja oss med någon Albin i stället. Och Bastupojkarna, som släppt ännu en halvdan låt veckan till ära.

Bastupojkarna värmer upp Rewell Center under kvällsfesten. Bild: Karolina Åsmus.

Dagen efter är det sillfest i Smedsby som gäller, följt av “hangover party” på Oliver’s Inn. Jag vaknar förvånansvärt pigg redan före klockan elva, äter pizza till frukost och drar på mig solglasögon i stället för att sminka mig. “Det första steget till alkoholism är när man tar en återställare”, tänker jag när jag häller upp min Kossuvichy.

Pampasveckan är lite som en masspsykos där hela stadens medel-IQ tillfälligt sänks. Lördagen på Oliver’s Inn står för dumhetens crescendo. Klockan är inte ens ett på dagen före min kompis har svept en halv flaska vin och jag har tagit den första shotten. Klockan är inte ens två när någon dansar på bordet utan skjorta. Klockan är inte ens tre när jag hör någon kaskadspy i båset bredvid mig på toaletten.

Lång kö till sillisen utanför Smedsby ungdomsförening, men det hör till Pampasfirandet. Bild: Karolina Åsmus.

Det är komiskt hur så många unga högskolestuderande och vettiga människor kan drabbas av den här sortens masshysteri. Halaren ger en liksom rätt att bete sig hur som helst. Några kollar visserligen lite snett, men de flesta har överseende: de är Pampasfirare. De har halare på sig. De växer nog upp någon gång.

Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer att tänka tillbaka på Pampasfirandet.

Jag förknippar veckan med köande, illamående, snabbmat, värkmedicin, morala baksmällor, trötthet och uppgivenhet, men också med oförglömliga fester och minnen för livet. Det är något som gör att jag utsätter mig för det år ut och år in, trots att jag är introvert och helst skulle stanna under täcket hela veckan.

Säga vad man vill om Pampas Nationaldag så är det ändå en vecka av gemenskap och svårslagen stämning. Under veckan ser jag inte ett enda slagsmål. Finlandssvenskar, finnar, svenskar och utbytesstuderande från hela världen – alla samlas för att fira och ha det roligt. Hur klyschigt det än må låta så är alla verkligen välkomna under samma tak. Eller på samma torg. Eller i samma kö.

Som jag redan konstaterat börjar det trots allt kännas som att jag nu har gjort mitt, så med detta vill jag tacka för mig och ge plats åt kommande studerande.

Tack Pampas!

Vad tycker du?