”#Metoo var inte ett problem innan folk började prata om det.” Det kanske var ett skämt, eller så var det seriöst, för mig var det svårt att säga, men jag reagerade oavsett när jag plötsligt hörde det sägas.

Problemen med sexuella trakasserier har ju alltid funnits. Efter en liten stunds upprördhet insåg jag att det var fullkomligt sant. Före MeToo-kampanjen pratade ingen om sexuella trakasserier, eller åtminstone få. De berörda, det vill säga så gott som alla kvinnor, teg om sina erfarenheter, bet ihop och accepterade. Det som är vardag är inte ett problem.

Samma tendenser kände jag i min skola. Vasa Övningsskolas gymnasium hade välkomnat mig med öppna armar när jag började mitt i terminen på tvåan, men när jag började lära känna folk hörde jag rykten som viskades: ”Akta dig för …” och ”Har du hört om …”. Alla visste någonting, eller trodde sig veta allting, eller kände någon som hade upplevt sig osakligt bemött. Det var omöjligt att veta vad som stämmer och vad som inte stämmer. Att berörda personer dessutom inte upplevde att de togs på allvar gjorde inte tystnaden lättare att hantera.

När MeToo-kampanjen var som störst i Sverige blev jag en av initiativtagarna bakom en liknande kampanj i min egen skola. #Övistoo kämpade för att bryta den tystnadskultur som uppstått och en vanlig tisdag stod journalisterna plötsligt på kö i skolans aula. Efter ett tal om sexuella trakasserier i en modersmålskurs var det nämligen flertalet tjejer som viskade lite högre än vanligt. Jag hade lyft upp ämnet, börjat prata om det, och det var uppenbart att det fanns ett problem. Även om jag inte hade egna erfarenheter av osakligt bemötande var jag nu omringad av kvinnor som var trötta på att tiga.

Jag är så otroligt stolt över alla kvinnor i vår skola och annanstans i världen som vågat berätta. Jag har med egna ögon sett hur stor skillnad det gör och vilken effekt det kan ha. Stämningen i skolan efter att vårt upprop blev offentligt var unik. ”Förr pratade vi om vädret med främlingar, men nu pratar vi om #Övistoo”, konstaterade en annan av initiativtagarna glatt. Det stämde fullständigt, och det bästa var att det inte gällde bara oss som drivit saken. Efter att vi lyfte frågan på bordet har jag både hört småbarn påpeka till varandra hur man behandlar flickor, och jämnåriga berätta om hur deras föräldrar lovat ta tag i saken på sina egna arbetsplatser.

I skolan, liksom i samhället, finns nu en helt ny medvetenhet. ”Det är nu det händer”, sa en jämställdhetskonsult som föreläste för oss i kölvattnet av uppropet. Vår värld kanske inte är förändrad för alltid, det är bara ett pyttelitet steg vi tagit på vägen mot perfektion, men det är med pyttesmå steg man går framåt. Jag vill tro att tröskeln att anmäla osakligheter märkbart sänkts och att gränsen för vad som är accepterat förstärkts. Så känns det i alla fall i skolan.

Det kanske är så att problem inte finns om man inte talar om dem, men för min del hävdar jag att det just är problem som är lätta att handskas med. Kännetecknande för de flesta problemen är ju att de har en lösning. Jämfört med den nästan obehagliga tystnad som finns när alla vet men ingen säger något, är problemet som uppstår när alla pratar om något lätt att föredra. Tillsammans lyfte vi varandra och vågade kräva att bli rättvist bemötta. Nu har vi arbetet med att lösa problemet framför oss. Visst kanske vi förfäras över hur stort det är, men vi får inte glömma att det bara är problem som kan lösas.

Tystnad leder fortfarande ingenvart.

Ellen Sahlström är abiturient i Vasa Övningsskolas gymnasium och var en av initiativtagarna till #Övistoo.
Om skribenten
Publicerad
mars 14, 2018

Kommentera