Krossade drömmar, utbrändhet, rättegång – Kirill talar ut om startupidén som nästan förstörde hans liv.

Allt börjar med ett telefonsamtal.

Det är januari 2016 och startupföretaget Bytebuffet har hyrt en stuga någonstans i Finland – Kirill Shevchenko, numera 29 år gammal och en av företagets grundare, minns inte längre var.

Telefonsamtalet glömmer han aldrig.

Kirill och hans team har ”sprintat” hela dagen: en startup-term för intensiva arbetsinsatser i grupp. De har tävlat mot varandra i vem som får mest gjort och stämningen är god och hoppfull. Sammanhållningen bland killarna i stugan är stark, de är gamla vänner och Kirill har känt många av dem i över tjugo år.

Idén de har jobbat på är väldigt enkel, men unik. Restauranger kan inte alltid förutse hur mycket mat som går åt under dagen och tillverkar därför en massa i onödan som de i värsta fall måste slänga bort. Via en app kunde restaurangerna sälja denna mat för en billigare penning och därmed minska på sitt matsvinn. Restaurangerna tackar, de hungriga kunderna tackar, miljön tackar.

Framtiden ser ljus ut för deras applikation Lunchie. Den stora dagen då appen lanseras närmar sig.

Då ringer telefonen.

Det är deras rådgivare som ringer. Han undrar vad ResQ riktigt är för något. De verkar lansera en app med exakt samma idé. ”Almost a free dinner” står det på deras webbsidor – Lunchies slogan är ”Almost a free lunch” och varningsklockorna börjar ringa hos Kirill och hans vänner.

De söker upp ResQ i företagsregistret och ser ett bekant namn: mannen bakom ResQ heter Tuure Parkkinen och är Bytebuffets före detta vd.

Parkkinen hade kommit in i Bytebuffet som en extern vd, men efter bara två månader i rodret hade han fått sparken.

– Vi blev helt paff. Tiden stannade och vi tänkte att det inte kan vara sant. Allt gick omkull, säger Kirill Shevchenko.

***

Två år senare träffar jag Kirill nära hans hem i Berghäll. Ingenting gick som planerat och drömmen om en världsförbättrande startup blev i stället en två år lång mardröm. Nu har Kirill återfunnit sig själv: han utstrålar glädje och vill inte se sig själv som ett offer. Kirill hoppas på att hans berättelse kunde fungera som ett varningens ord för andra.

Jag ber honom att ta hela historien från början.

Kirill och teamet, inklusive investerare och rådgivare år 2015.

– I början var vi två grafiska designers, tre kodare och sen en operativ person. Innan vi grundade Bytebuffet hade vi ett företag som hette Stash Creative, vi sysslade med grafisk design, digitala tjänster och webbsidor, allt möjligt. Tillsammans med det här teamet föddes sen idén att vi skulle kunna grunda en sån här tjänst. Hela vårt team var med på det. Personligen var jag en service designer eller en sorts konceptutvecklare eller brand manager, det fanns inga hierarkier utan alla gjorde vad de kunde.

– Vi ville alla hellre syssla med produktutveckling än med drivandet av företaget, så vi bestämde oss för att anställa en vd. Våra investerare gav oss tre alternativ som de berättade lite om, vi tittade på dem på nätet och så bestämde vi oss för att anställa Tuure. Det var främst för att han var i samma ålder som vi, vi ville inte ha några åldershierarkier. Allt kändes bra, vi välkomnade honom till vår familj och var färdiga att börja arbeta tillsammans.

– Vid något skede började det sen kännas som att vi inte riktigt visste vad han sysslade med. Vi hoppades att han skulle kontakta restauranger och sälja idén och så, men allt vi gjorde var att vi liksom utvecklade om idén hela tiden. Till exempel var det en massa strul om förpackningarna, jag menar vi är inte ett logistikföretag, restauranger har ändå sina egna takeaway-förpackningar och vi behöver därför inte utveckla våra egna.

En viktig stödansökan gick snett och det upplevdes att Parkkinen inte förstod sig på deras idé.

– Vi diskuterade med investerarna om vår plan och Tuure snackade i en timme om paket och så, det kändes som att han inte visste vad han talade om. Han fick en misstroendeförklaring från investerarna, vi märkte att allt inte gick så bra och vi insåg att det är nu eller aldrig som vi ersätter honom. Jag tycker att man som ägare har den rättigheten, man måste kunna komma överens med någon och vara på samma linje.

Den 13 oktober 2015 fick Tuure Parkkinen sparken. Situationen var besvärlig eftersom han inte ännu hade fått sitt kontrakt. De kom överens om att ge honom en lön för ”konsulteringstjänster”, men han skrev aldrig under något sekretessavtal.

– Det kändes inte överhuvudtaget som att han skulle ha blivit sårad, säger Kirill.

Tuure Parkkinen skriver själv om uppsägningen på finska i en bloggtext från 2017. Han ifrågasätter uppsägningen och tillägger att han bad om att få fortsätta i andra uppdrag, men att de inte längre ville ha något med honom att göra.

Han fortsätter:

”Föreställ dig att du är helt engagerad i ett projekt, att du känner till dess potential och hur det borde göras, och sen bestämmer sig två (helt startup-oerfarna) investerare sig för att slå dig i ansiktet med en torsk, säga till dig att ’du inte klarar av det’ och att ’du inte har någon strategisk vision’. (Och det här vågar de inte ens säga till mig ansikte mot ansikte.)

Vad skulle du göra?”

***

Vad Tuure Parkkinen sedan gjorde blev i och med telefonsamtalet plötsligt väldigt klart: han tog Kirill och hans vänners idé, paketerade om den och var nu på god väg att få den lanserad.

Enligt Kirill tog han inte bara en idé, utan deras marknadsföringsstrategi och research, deras branding, applikationens design, allt.

Kirill använder benämningen ”blue ocean strategy” för Lunchies app. Han menar att hela idéns styrka just var att den var så unik. Det fanns inga liknande applikationer på marknaden och därför skulle den första aktören ha en enorm fördel.

– Idén var helt idiotsäker, den skulle gå som en het kniv genom smör. Finland är i egenskap av en liten men modern välfärdsstat ett bra ställe att provköra appar, här finns rätt kultur. Det är jätteviktigt att slå igenom, ofta faller appar på att de inte lyckas växa tillräckligt.

När de fick nys om Parkkinens applikation var de därför mycket oroade. De gav ändå inte upp. Kirill satte på Manowars låt ”Heart of Steel” i stugan och så fortsatte de med arbetet. Den operativa ledaren åkte iväg till Helsingfors för att träffa deras advokat.

De försökte stoppa Parkkinen från att släppa ResQ, men i februari 2016 lanserades applikationen. Lunchie var inte ännu klart för lansering. Medierna rapporterade flitigt om ResQ:s innovativa och miljövänliga koncept.

– Plötsligt var vi i en tävlingsposition. Det skulle ha varit så roligt att höra från alla om hur bra idé vi utvecklat, men i stället skrevs det bara om ResQ. Varje tackmeddelande till ResQ gjorde mig så förbannad. Vi försökte tänka att det ju egentligen var oss de tackade men medierna fick det att låta som om vi bara gnällde och grät. Trots att vi jobbade hårt och sov på kontoret fick arbetsmoralen sig nog en smäll.

Den 11 mars 2016 lanserades Lunchie. För sent: tåget hade redan gått. Kunderna, restaurangerna och investerarna var främst intresserade av ResQ.

Skärmdump från appen Lunchie.

***

Småningom stämde Bytebuffet sin före detta vd. På grund av rättegången fick Kirill rådet att inte uttala sig om händelserna. Han måste bara bita ihop och fortsätta med arbetet men med tiden blev ResQ bara större och större, medan Bytebuffets app Lunchie hamnade i skymundan. Kirill tvingades slutligen lämna företaget.

– Jag fortsatte sen med Stash Creative som på grund av Lunchie hade det kämpigt. Vi hade stora momsskulder, jag tvingades i princip jobba ett helt år utan lön. Det var helt omänskligt hur hårt vi jobbade, det blev så tungt att vår Art Director slutligen hittade ett annat jobb och lämnade företaget. Jag förstår honom helt, men det var det sista strået för mig. Jag blev deprimerad och fick en diagnos på utbrändhet, och det kändes som om allt vi någonsin hade jobbat för bara gick upp i rök.

Stash Creative lades på is, kompisgänget splittrades och hela Kirills livssituation blev huller om buller. Tack vare sin flickvän och föräldrarna överlevde Kirill ändå.

– Jag skulle kanske inte ha klarat mig så bra om det inte vore för henne. Vårt förhållande led nog, hon arbetade i skift och jag jobbade dygnet runt på företaget, allt möjligt hände. Men vi klarade oss, nu har vi en gatuhund från S:t Petersburg och vi älskar varandra. Tack vare henne har jag inte fallit i bitar. Mina föräldrar har också hjälpt mig helt otroligt mycket, de har varit så bra föräldrar som det bara går att vara.

Månaderna går. Efter en lång rättegångsprocess kommer domstolsbeslutet alla väntat på: 16 februari 2018 dömer Helsingfors tingsrätt Tuure Parkkinen för brott mot företagshemlighet till 60 dagars villkorligt fängelse. Han måste också betala Bytebuffets rättegångskostnader. Domen har ännu inte vunnit laga kraft, men för Kirills del är det som om en tung sten fallit från hans axlar.

– Jag har inte klarat av att tänka på de senaste åren som skilda år, allt har bara varit en enda stor dimma för mig. Jag har varit tvungen att återuppfinna mig själv helt och hållet.

Kirill har nu återgått till sina studier. Han hoppas på att bli utexaminerad från Metropolia i år, där han studerar grafisk design.

– Kanske jag nån gång ännu återvänder till startupvärlden. Min mamma och pappa varnade mig, de sade att jag måste avsluta mina studier och sen gick det som det gick. Nu börjar jag ändå komma på mina fötter igen.

Kirill menar att företagsvärlden lider av en toxisk kultur. Han önskar att medierna starkare skulle uppmärksamma hur oetisk kulturen bland företagare kan vara.

– Jag skulle inte vilja tala illa om företagare, jag är på deras sida. Men kulturen är sådan att många företagare skryter när de lurat någon annan, det hör liksom till grejen. Många tycker att man ska bli rik på att ta genvägar och lämna andra under bussen. Jag önskar att världen fungerade så att man inte måste delta i den här leken för att kunna vara företagare. Domen visar att sådant inte alltid lönar sig, det är jättebra och jag hoppas att den väcker diskussion och att attityderna småningom förändras.

Kirill och hunden Juli

Sagan är ännu inte all när det gäller fejden mellan Bytebuffet och Tuure Parkkinen. Han ifrågasätter domen på sin webbsida och säger till MTV3 att det är mycket möjligt att han överklagar domen.

Kirill Shevchenko tänker däremot gå vidare mot nya utmaningar. Han försöker hålla huvudet högt och vill inte att folk ska tycka synd om honom.

– Livet handlar inte om att vinna. Stå för dina gärningar och lev ett gott liv.

Om skribenten
Studentbladets chefredaktör @rafael.donner
Publicerad
mars 8, 2018

Kommentera