Sari Lindholm är vicerektor för Helsingfors universitet. Bild: Elis Karell.

Helsingfors universitets vicerektor Sari Lindblom hoppas att magisterprogrammen satsar på hög kvalitet för att tävla om studenter efter Helsingfors universitets reform. Den största oron gäller äldre studerandes övergång från gamla program till nya.

Det här är en av tre intervjuer om Stora hjulet-reformen vid Helsingfors universitet. Läs också intervjuerna med universitetslektor i kognitionsvetenskap Otto Lappi och med ordförande för studentkårens utbildningspolitiska utskott Mathilda Timmer.

 

Varför görs reformen överhuvudtaget?

Den främsta orsaken är att slutföra Bolognaprocessen, som vi upplevde att blev lite halvfärdig efter den förra stora reformen 2005, vilket i vårt fall betyder att kandidatexamen ska vara bredare och mera allmän, och att studenten ska kunna fundera på vilket inriktning hen väljer ännu efter början av studierna.

För det andra har universitetsstudierna länge anklagats för att vara för teoretiska och att sakna arbetslivsrelevans. Är det till någon nytta att hålla fast vid vetenskapens krav om studenterna samtidigt drivs längre bort från arbetslivets krav?

Ett tredje mål med reformen är tydligare examenskrav, som tidigare har varit så kryptiskt formulerade att knappast någon ny studerande kan förstå dem. Utgångspunkten i utbildningen ska vara vilka färdigheter studenten behöver, istället för bara innehåll för innehållets skull.

Bolognaprocessen kräver inte breda utbildningsprogram eller färre ansökningsmål. Är det frågan om universitetets egen agenda?

Det stämmer att Bolognaprocessen inte uttryckligen kräver det, med vårt sätt att tillämpa kraven har varit just att sträva efter bredare program, vilket också är en internationell trend just nu.

Ett annat mål med reformen är att utbildningen bättre ska svara på arbetslivets krav. Vilka är dessa krav?

Ett svar är tvärvetenskaplighet – branscher där endast en vetenskapsgren behövs är väldigt sällsynta. Arbetslivet i dag kräver också god uttrycksförmåga, både skriftlig och muntlig, samt god samarbets- och problemlösningsförmåga.

Det är ju omöjligt att veta hur arbetslivet kommer att se ut om 20 eller 30 år, så förmågan att ständigt utveckla sig själv och sitt kunnande, samt att flexibelt kunna ta emot utmaningar, är central.

Har regeringens nedskärningar i utbildningen påverkat reformens innehåll?

Då beskeden om nedskärningarna kom hade planeringen av reformen redan kommit så långt att ledningen bestämde sig för att inte ändra på något som fastslagits dittills. Universitetets utbildningsråd gick igenom utbildningsprogrammen men inga ändringar i innehållet gjordes på grund av nedskärningarna. Den tydligaste följden har varit att personalen helt enkelt har varit under mycket hårdare press.

I de nya programmen är kandidatexamens storlek begränsad till högst 10 % över minimistorleken. Varför?

Jag tror att det skulle vara bäst för studenter att komma ut i arbetslivet så snabbt som möjligt, och ur arbetsgivarens synpunkt ser det bättre ut med skilda intyg för vidareutbildning än bara en överstor examen. Det är farligt om studenter känner att de är tvungna att ha en överstor examen för att klara sig i arbetslivet – våra magisterexamina är av så hög kvalitet att de borde räcka för arbetsgivaren.

Dessutom är universitetets finansiering beroende av mängden utexaminerade, och då är ju en examen på 180 studiepoäng lite svår att jämföra med en på 240 poäng.

Hur kan studenter försäkra att de får välja den inriktning de vill, i och med de bredare ansökningsmålen?

För antagning till magisterprogram har vi skapat gemensamma regler, som beaktar studentens studietakt, prestationer och studiernas innehåll. Jag tror att studenter som siktar på något visst magisterprogram kommer att vara tvungna att prestera bättre och snabbare redan från början av studierna. Förhoppningsvis kommer situationen att utvecklas så att de olika programmen satsar på utbildningens kvalitet för att tävla om studenter.

Vilka är de största utmaningarna nu?

För de nya studenterna finns det ju i princip ingen annan verklighet än de nya programmen de börjar i, vår största oro gäller främst övergången från de gamla till det nya systemet. Jag medger att våra gamla studenter kommer att vara tvungna att uppleva osäkerhet, åtminstone en del av dem, och alla de nya förhoppningar som uppstår kommer vi inte att kunna fylla.

Om skribenten
Redaktionssekreterare 2019
Publicerad
oktober 18, 2017

Lämna ett svar