Catariina Salo arbetade som Studentbladets redaktionssekreterare 2011. Bild: Minna Lehtinen

Catariina Salo skriver att vi måste bryta de strukturer som bränner ut oss. Salos kolumn är den första i en serie gamylkolumner av skribenter med koppling till Studentbladet.

När jag i januari 2011 började jobbet som redaktionssekreterare på Studentbladet hade jag inte en aning om vad som låg framför mej. Jag hade aldrig publicerat en artikel, aldrig planerat ett tidningsinnehåll. Aldrig jobbat på en redaktion.

Just det här året skulle Stbl också göras om. Istället för att komma ut varannan vecka, skulle tidningen nu bli ett månadsmagasin. Det var både spännande och skrämmande att få vara med om den förändringen och som tur hade Stbl då en fantastisk AD i Rasmus Kyllönen som lotsade mej och chefredaktör Fanny Lindholm rätt, rent grafiskt.

”Det var mer än ett heltidsjobb – det var ett helårsjobb”

Förutom det här fyllde Studentbladet det året hundra år, tidningen är alltså äldre än vårt land. Det skulle naturligtvis firas med ett extra specialnummer och en stor fest.

Och ja, jag måste ju säga att vi tre gröngölingar lyckades skapa en snygg tidning med bra innehåll det året, men det var mer än ett heltidsjobb. Det var ett helårsjobb.

Men i de här situationerna börjar stressen och prestationskraven som finns inbyggda i vårt samhälle. Att jobba dygnet runt med något du brinner för kan kännas underbart i ett år. Att samtidigt kanske studera och ha ett annat jobb vid sidan om, det kan redan börja kännas tungt. Att vara tvungen att sommarjobba för att få det att gå ihop och därmed aldrig ha en semester, ännu värre. Att sitta en hel helg och layouta, att jobba långt in på natten vecka efter vecka.

”De kapitalistiska och patriarkala mönstren tvingar oss att prestera mer och snabbare för att känna oss värdiga”

Till slut är det inte roligt längre. Till slut sitter en där i de kapitalistiska och patriarkala mönstren, de som tvingar oss att prestera mer och snabbare för att känna oss värdiga. Strukturerna som till slut skapar utbrändhet.

Det värsta är att när det en gång börjat rulla på på det viset, så kan det hålla i sej i år framåt. Frilansjobben avlöser varandra, projekten hopar sej och redaktionen man äntligen fått anställning på samarbetsförhandlar, vilket gör att de som har lyckan att stanna kvar får göra flera människors jobb. Som man säger på finska, det “levii käsiin”.

Hur kan vi då motarbeta det här? Jo, först och främst se till att också unga och outexaminerade människor får en skälig lön för det de gör. Sedan behövs ett bättre ledarskap – överlag. Chefer måste bli bättre på att märka sina anställdas arbetsbördor, bättre på att ta saker till tals och bättre på att lyssna.

”Var är vi om femtio år om alla som nu ska ut i arbetslivet bränner ut sej?”

Och till slut, vi behöver krossa patriarkatet. För det är det som allra mest skadar unga i arbetslivet. Unga kvinnors press att klara allt på en gång och prestera högre och högre, unga mäns press att visa sej tåliga och oberörda, jobba allt hårdare. Pressen på oss alla att passa in i kapitalistiska strukturer, att helt enkelt jobba reven av oss för att vara värdiga att vara en del av samhället, att passa in.

Var är vi om femtio år om alla som nu ska ut i arbetslivet bränner ut sej? Krasst sagt: vem ska betala våra pensioner? Vi behöver forma om våra tankesätt, och vi behöver göra det nu.

 

Skribenten var redaktionssekreterare på Stbl 2011, har jobbat med journalistik sedan dess och varit sjukskriven för utbrändhet tre gånger.

Om skribenten
Publicerad
oktober 18, 2017

Kommentera