Kristian Donner.

Min skollärare i finska var mycket mer än språklärare, han var bärare av ett helt bildningsideal. Jag minns hur nöjd han var, då en undersökning hade visat att finska folket näst biskopar värdesätter professorer högst av alla yrkesgrupper.

Vad har hänt, då en minister utexaminerad från samma skola tutar ut, att professor blir man av tre orsaker: juni, juli, augusti? Och statsministern stoltserar med sitt kunskapsförakt i det redan bevingade uttrycket ”all världens docenter”? Åtminstone är de med om att uppodla en ”post-truth” politisk kultur, i gott brödraskap med all världens populister. Vad värre, bara där finner man en överensstämmelse mellan deras ord och budgetära handlingar. Hörde jag någon säga ”kunskapssamhälle”?

Men ”finska folket” är en tjurskallig varelse. Den senaste vetenskapsbarometern bekräftar än en gång finländarnas förtroende för vetenskap och universitet, högst näst efter polisen och försvaret. Allra lägst är förtroendet för de politiska partier som man av någon anledning ändå röstar på.

Det är svårt att tala om vikten av vetenskap på politikerspråk utan att förlora sin själ på vägen. Politiker förstår sig på uppstartsföretag och tio-i-topp-listor, inte på deras djupare förutsättningar. Herr statsminister: den vetenskapliga kulturen lever på skogsbrukets, inte åkerbrukets tidsskala. Bryts den ned, tar det decennier att reparera skadan.

Det bästa vi som forskare kan göra är kanske att synliggöra vetenskapen i den offentlighet som ger oss stöd. Vetenskapsbarometern visar att 68 % av finländarna entusiastiskt följer med vetenskapsnyheter. Det kan gälla stort som smått. Själv brukar jag få förklara färgseendet och diskutera medvetandet, men också svara på varför vi har två näsborrar eller huruvida djur masturberar. Kunskapstörst ska aldrig föraktas.

Texten publicerades först i Yliopisto 10/2016.

Om skribenten
Publicerad
januari 20, 2017

3 kommentarer om “Universiteten och okunskapssamhället”

  1. USA:s 45 president installerades igår. Hans namn är ett starkt internationellt varumärke för den politiska produkt det gäller, och den som vill kan inte undgå att höra det och namnen på ett par finländska politiker under texten. Det är ändå onödigt att skruva upp bullernivån genom att säga ut dem: färdigskrattade vitsar i fet stil. Sånt överröstar bara mindre roliga diskussioner, t.ex. om utbildnings- och vetenskapspolitik.

Kommentera