Fanny Malmberg

Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) satte i november igång processen att slopa universitetens långa antagningsprosesser tills år 2018. Som det är nu ordnar högskolorna hundratals urvals- och lämplighetsprov varje år. Tanken är att det i framtiden ska vara möjligt att söka sig till flera utbildningar utan att “slösa” på varken de sökandes, universitetens eller samhällets resurser,

Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) satte i november igång processen att slopa universitetens långa antagningsprosesser tills år 2018. Som det är nu ordnar högskolorna hundratals urvals- och lämplighetsprov varje år. Tanken är att det i framtiden ska vara möjligt att söka sig till flera utbildningar utan att “slösa” på varken de sökandes, universitetens eller samhällets resurser, alltså genom ett enda färdighetsprov – studentexamen. Det ska gå att komplettera betyget genom till exempel öppna kurser.

Studentskrivningarna går inte alltid så bra för alla, det är stressig tid då man koncentrerar allt det man lärt sig under de senaste tre-fyra åren till några intensiva dagar och timmar då man ska leverera svar, lösningar och kunna argumentera. Jag minns tydligt hur jag själv svamlade igenom ett svar i ämnet filosofi. Frågan löd ungefär: Vad menar Sokrates då han säger att han ingenting vet? Jag tror att mitt svar var den svagaste länken i hela min studentskrivning, jag tappade helt bort mig i mina resonemang ju mer jag skrev samtidigt som klockan tickade – det fanns inte tid att börja om och till slut fanns det inte tid att tänka. Svaret motsvarade inte alls de nior och tior jag fått i filosofi tidigare. Några månader senare fick jag ändå en studieplats på Åbo Akademi i, just det, filosofi.

Många jag känner har sökt in flera gånger, bytt utbildning, skrivit om vissa ämnen i studentexamen för att höja vitsorden – allt för att komma in på den utbildningen som känns rätt. Det är alltså inte exakt lätt att hitta sin grej alla gånger.

Om tröskeln är låg till högskoleutbildningarna minskar felstegen. Det som föreslås nu är ändå inte en rättvis lösning, utan låter snarare som ett sätt att sålla bort folk. Till exempel: de som går en yrkesutbildning har inte samma tillgång till studentskrivningar som gymnasieelever. Vägen för dem med yrkesexamen till universitetet blir med andra ord betydligt krångligare. Eller: de som misslyckas med studentskrivningarna kanske inte får en tillräcklig andra chans utan inträdesprov. Och hur är det med dem som får fem laudatur? Är de automatiskt lämpliga för vilken som helst utbildning? Som psykolog, barnträdgårdslärare eller läkare?

Att övergången från andra stadiet till högskolenivå görs smidigare och att provens mängd minskas, är det knappast någon som motsätter sig. Men att godtyckligt ta bort ett element av en process är inte det som gör det smidigare.

Tarik Ahsanullah, styrelsemedlem vid Helsingfors universitets studentkår och medlem i Samlingspartiets studerandeförbund, skriver i en insändare till Helsingin Sanomat (8.11.2016) att studentexamen inte säger så mycket alls om lämpligheten till vissa branscher, då färdigheterna som behövs i till exempel i juridik eller läraryrket är svåra att mäta i studentämnena (till skillnad från till exempel naturvetenskapliga ämnen). De öppna kurserna som UKM-arbetsgruppen lite i förbifarten föreslår tycker Ahsanullah att borde få störst fokus. Urvalskurserna skulle möjliggöra att studenter kan testa sig fram innan de gör sitt slutgiltiga val.

Vänsterförbundets Li Andersson är inne på samma linje, istället för att inträdesproven slopas borde studentskrivningarna slopas. För är inte högskolorna bättre på att bedöma sökandes lämplighet till en utbildning än studentexamensnämnden som bedömer alla enligt samma kriterier?

Om skribenten
Publicerad
november 21, 2016

Lämna ett svar