Teaterfestivalen Baltic Circle, som i år gick av stapeln 15-20 november, vill bygga relationer och minska hopplösheten, och som en festival för samtidsteater, krossa en hel del gamla strukturer. Sara Melleri och Johannes Ekholm, som båda på eget håll utmärkt sig som normkritiska teatermänniskor, har till årets festival bildat konstnärskollektivet HYPE tillsammans med en drös

Teaterfestivalen Baltic Circle, som i år gick av stapeln 15-20 november, vill bygga relationer och minska hopplösheten, och som en festival för samtidsteater, krossa en hel del gamla strukturer. Sara Melleri och Johannes Ekholm, som båda på eget håll utmärkt sig som normkritiska teatermänniskor, har till årets festival bildat konstnärskollektivet HYPE tillsammans med en drös andra kreativa personer. Tillsammans har gruppen arbetat fram en performance-föreställning som behandlar patriarkatet, pappor och kroppar.

fatherfuckers_9

Verket, Father Fucker, handlar om två tonårsflickor, som på sitt eget sätt hanterar sin pappas framsmygande död, genom att fly in i en imaginär lek där de förvandlas till supermodellerna Liv och Claudia Versace. Händelserna utspelar sig inne i pappans kropp. Mycket av rekvisitan föreställer tarmar och inälvor.

Föreställningen baserar sig på fiktiva modemagasin som Melleri gjorde som ung och har arbetats fram genom improvisationsövningar till ett spektakel som kombinerar musik, bildkonst, teater och estradpoesi. Melleri står förutom för bakgrundsmaterial också för regin. Ekholm har medverkat som dramaturg. Experimentell konst vill säga något om samtiden, så Studentbladets Fanny Malmberg har stämt träff med Sara och Johannes för att reda ut vad de vill säga.

 

FANNY: Sara, berätta om Father Fucker, den baserar sig på dina barnsdomsupplevelser?

SARA: Då vi började med det här projektet […], visste vi inte riktigt vad vi ville göra. Vi tänkte först att vi skulle göra en omskrivning av Kullervo [Kalevala]. Men vem behöver egentligen ännu en ny version av något gammalt och unket? Efter diskussioner arbetsgruppen emellan bestämde vi att istället göra en föreställning om Liv och Claudia Versace baserat på mina barndomslekar. De var fiktiva supermodeller, Gianni och Donatella Versaces döttrar, jag gjorde magasin om dem och hade modeshower. Det var en bra lek och när den tog slut var jag redan ganska gammal, jag var 16. Så det var också barndomens slut. […]
Under den tiden då jag skrev modemagasinen var min egen pappa [författaren Arto Melleri] i koma. Så jag behandlade Gianni Versaces mord samtidigt som mina känslor gällande min pappas tillstånd.

FANNY: Varifrån kommer namnet, Father Fucker?

SARA: Från [artisten] Peaches. Vi bollade mycket med Johannes; det här med pappa-temat, faderskap och patriarkatet, fadersfigurer och mytiska konstnärsmän. “Father Fucker” kändes relevant och fräscht – det är ganska trotsigt och kraftig, men är samtidigt underhållande. Jag gillar kombinationen.

JOHANNES: Vi funderade med arbetsgruppen på pappa-upplevelser och symboliskt om pappor och pappan som institution. När vi haft träningar på Teak har det kännts som att vi är inne i en stor döende pappakropp. På sätt och vis är ju jordklotet en döende kropp, som vi alla lever inuti.

FANNY: Det är lätt att tänka på Freud av namnet Father Fucker. Finns här någon oidipal referens?

JOHANNES: Jag skulle vilja se föreställningen snarare som anti-oidipal. Det handlar mer om ett samhälleligt faderskap, inte psykologiskt: institutioner och makt. “Pappan” är mer av en omständighet. Att “knulla pappan” handlar om att få övertag, kuva…

SARA: Frigöra sig från det.

FANNY: Kan ni berätta om HYPE kollektivet? Grundade ni det enkom för Batlic Circle och kommer ni att göra mera?

SARA: Jo, det var för Baltic Circle. Klart man hoppas att man kan fortsätta då man hittat något som fungerar. Det här är inte världens enklaste sätt att jobba eller ekonomiskt vettigast. Men jag har blivit mer säker under arbetsprocessen på att jag vill etablera en grupp för att undersöka och göra olika konstnärliga experiment. Och på längre sikt utveckla ett eget språk.

FANNY: Man kan kanske se HYPE som ett slags kombinationskonst där olika konstformer möts. Det talas mycket att man ska förena färdigheter för att kunna sälja större helheter inom kreativa branscher. Kan detta motsvara andelslagstänkandet inom teater?

fatherfuckers_2
Inälvor. Textilskulpturer av Corinna Helenelund

JOHANNES: Det finns en sådan tendens just nu, att konstnärer bildar firmaliknande kollektiv som har jätte pråliga brand. Och sådan är regeringens konstpolitik; den driver folk till företagande och att sälja. Men, ”don’t believe the hype” här [i Father Fucker] är nog inte målet att sälja.

SARA: *gapskrattar*

JOHANNES: Här har alla sina självständiga sätt att jobba och har hämtat in sitt eget kunnande.

SARA: Lönsamt är det här ju inte. Lättast skulle vara om alla tänker hemskt lika, har gått samma skola, har ett visst sätt att jobba. Det här handlar om att förhandla, och vi har inte nödvändigtvis ens samma språk.

 

FANNY: Ni har i ert tidigare arbete behandlat rådande normer, i tex. arbetslivet och relationer. Hur fungerar teater som samhällskritik, är det en bra metod? Är det viktigt att få skriva om samhället?

JOHANNES: Jag har gjort politiska verk som har behandlat politiska teman. [pjäsen Wunderkinder, romanen Rakkaus niinku], men det här [Father Fucker] är politiskt på ett annat sätt, materiellt, som form och som föreställning.

FANNY: Kan du förklara det?

JOHANNES: Jag tycker det är politiskt att en kvinna står på scen och tar all den plats som vi är vana att se män ta. Eller att en homosexuell man går omkring i högklackat och gör sådant vi är vana att se kvinnor göra. Men förutom könsrollerna, finns det nåt politiskt i att göra nåt så personligt och bara utgå ifrån det som känns viktigt för en själv. Vi försöker inte lösa problem eller fjäska oss för publiken. Men föreställningen är ett kraftigt ställningstagande.

SARA: För mig är det viktigt att få använda min egen röst och göra egna verk. Det här är dessutom första gången jag både uppträder, regisserar och skriver manus. Det känns viktigt på ett personligt plan; att jag går mot ett aktörskap som lätt blir åsidosatt i de stora teatrarnas strukturer.

FANNY: I din bok, Johannes, Rakkaus niinku, behandlar du problematiken med autofiktion. Hur mycket är verkligt?

JOHANNES: Jag tänker att Rakkaus niinku är en parodi på autofiktion. Den rider på det att folk är intresserade av ifall författaren och boken på nåt vis är samma. Där kritiseras och avvecklas ett slags Knausgård-aktörskap; hur det påverkar ens närstående. Jag tänker inte att boken är autofiktion och jag vill inte att den ses så. Bokens personer finns inte på riktigt. Jag tänker den som som kollageroman. Där finns jättemånga direkta citat från tidningsartiklar eller böcker eller TV program, eller vad som helst.

SARA: Det där “kollage” är bra! Jag använder det också för den här performansen. Det är en kollageföreställning.

fatherfuckers
Sara Melleri och Johannes Ekholm dyker i performance verket in i pappakroppen, bland tarmar och kroppsdelar, som samtidigt representerar de patriarkala strukturerna i vårt samhälle och i teatervärlden. Inälvorna är Corinna Helenelunds textilskulpturer.

 

FANNY: Men är livets narrativ nuförtiden så sjukt att man inte ens behöver hitta på historier? Vi skapar ju identiteter och det egna livets narrativ på sociala medier till exempel. Är allting fiktion?

SARA: Det är ju Baltics slogan också: “Everyone’s fiction”.

JOHANNES: Enligt Judith Butler är väl alla identiteter performativa Det går inte att inte föreställa. Social media har kanske gjort oss skickligare att spela många olika roller parallellt. Då är det inte lika verkligt ifall något är ”sannt”, bara det är trovärdigt…
Jag har hört nån säga att det finns två slags konst. Sån som reflekterar den existerande världen, och tar kanske ett kritiskt perspektiv. Och sen finns det sån konst som är en förlängning av begäret, det vill säga viljan. Det vi kan föreställa oss, det kan vi göra verkligt. Om Sara vill att det finns en saxofon på scenen så tar vi med en saxofon, och den börjar leva sitt eget liv. Allting uppstår genom att någon vill att det händer. […] Det handlar om att skapa mening.

FANNY: Kan vi tala lite om generationer? Father Fucker vill bryta gamla patriarkala strukturer och Johannes du har kallats för Y generationens röst, fast du kanske själv inte helt går med på den titeln. Men ni har båda i ert arbete velat ifrågasätta och rasera rådande normer och tar upp sådant som är angeläget för just vår generation, tex. arbetslivets prekarisering eller relationsanarki. Håller vi påriktigt på att nå förändring eller försvinner den kritiska gnistan när man passerat 30-strecket?

SARA: I min fantasi, och jag tror att jag kan uppnå det, vill jag bli mer och mer härsken ju äldre jag blir! Jag känner redan nu att jag har varit mycket mer konservativ och underlägsen för ett par år sedan. Klart jag funderar om jag borde ta fastanställning så det inte skulle vara så osäkert ekonomiskt. Men samtidigt ser jag det nog inte alls som en möjlighet för mig.
Jag klarar mig med väldigt lite, och om jag får göra det jag älskar; att utmana strukturer och utmana mig själv, skaka om andra och provocera och leka, då är jag på rätt väg. Det här är en fantasi. Det är klart att livet ibland tvingar en att stanna upp, eller att man tvingas välja det tryggare alternativet.

JOHANNES: Den värld vi lever i är ju i ständig kris. Det har ingenting med mänskors ålder att göra. Själv upplever jag att jag har ”radikaliserats” först efter 30. Före det jobbade jag som designer, vilket ju går ut på att göra vad nån annan ber en om. Så mitt ”uppror” har börjat sent. De patriarkala strukturerna har för min del alltid funnits som en given premiss: att jag borde ha en åsikt om allt och jag borde ha ett svar till allt och jag borde försöka lösa allt. Jag vill avstå från det och vara öppen för det som händer omkring. Jag tycker den här repetitionsperioden har varit jättegivande. Jag har mest lyssnat och har försökt ta emot vad nån annan försöker uttrycka. Jag kan ge synpunkter men inte så att jag inte styr det till mig själv. […] Jag försöker stöda istället för att styra.

FANNY: Om ni skulle få skapa nya kvinno- och mansbiler, eller människobilder, hurdana skulle de vara? Eller roller? Behöver vi roller i livet?

SARA: Jag vill att det skulle finnas fler kvinnor i ledarposition, och att det inom teater skulle finnas fler kvinnliga regissörer, och kvinnor som bestämmer om saker och hörs. Och i film, där har det börja händer saker. Jag vill tro på en förändring men den är långsam. Jag önskar att var och en skulle få vara som dom är och tryggt kunna gå på gatan som de är, och att transpersoners rättigheter skulle erkännas. Och att ingen skulle behöva vara rädd på grund av sin sexualitet. Och att kvinnor skulle uppmuntras till arbete. Jag hör mycket om hur kvinnor med barn förtrycks i arbetslivet. Ännu också. Det vill jag ha bort. Och själv med eget exempel försöka bana väg liksom många kvinnor innan mig har gjort, men fortsätta med det! Det är inget att skämmas för, tvärtom, ett barn bara stöder kreativiteten. Om man vill ha barn, men man måste inte skaffa om man inte vill ha. Det är inte “varje kvinnas plikt”. Jag önskar att kvinnors kroppar inte kommenterades, eller att vi inte skulle sexualiseras i media och reklam. Och att det inte skulle vara en så himla konstig grej att man är kvinna och gör saker. Är på scen… Att det är nåt “wow”. Jag menar, 2016. I skådespelarutbildningen på TEAK talades det inte på min tid [2005-2011] om jämställdhet eller rollfördelning, och könsroller ifrågasattes inte. Idag gör man det.Rollerna problematiserades inte, i mina första roller fick jag spela våldtäktsoffer. Hurdan start på arbetslivet är det? På det sättet har många starka kvinnor tryckts ner, från första början.

JOHANNES: All teater är ju de facto politisk. Det handlar om vem
som får synas och höras och hurdana berättelser vi uppfattar som viktiga. Så att göra teater handlar om att lära sig genom att göra att lära sig bli en annorlunda människa. Man lär sig tillsammans att vara på ett sätt som man inte ännu ens känner till. Eller att man övar bort internaliserade uppfattningar.

FANNY: Tror ni att ni kan få till stånd verklig politisk förändring just genom teater? Du har Johannes till exempel behandlat arbetslivet ganska mycket. Politiskt vet man inte ännu hur man ska lösa det problemet.

JOHANNES: På sätt och vis är [Father Fucker] redan från fram
tiden. Det här är den världen som vi ville att skulle finnas, och nu finns den. Det är ingen total politisk förändring, men det är verkligt. Världen är annorlunda nu än den var före vi började.
Min bok, och Wunderkinder pjäsen försöker kanske båda förmedla nåt budskap. De är lite som pamfletter, jag har sett det som propaganda. Det har kännats som att media och vardagen är så full av dumma och felaktiga budskap, sexistiska och rasistiska budskap. Jag har villa ha ett eget motargument mot mediaflödet. Men jag ser det inte som konstens uppgift att hitta på politiska slogans. Konst är det som det normala livet inte är. Om konsten bara kommenterar det vanliga livet och säger att det är skit så då är konsten också ganska tråkig och bristfällig.

fatherfuckers_6

FANNY: I Rakkaus niinku har alla ångest. Och jag tycker att alla mina vänner talar om ångest. Förra söndagen hade jag grym ångest. Arbetslivet har blivit en så stor del av vem vi är och hur vi definierar oss, och varje misslyckande är personligt. Är ångesten något som bara ökar, något vi inte kommer ifrån?

JOHANNES: Vi har redan en härskande individualistisk ideologi enligt vilken ångest är en personlig angelägenhet. Att du som person är misslyckad, eller har orsak att skämmas… Men ångest är bara en naturlig reaktion på en samhällelig situation som är ohållbar. Alla har ångest därför att ångest är strukturellt. Det är så här vår samtida kapitalism känns: att inte veta vad de gör om ett halvt år.

SARA: Och jättemånga får sparken! Det har jag inte upplevt tidigare. Eller jag var så liten under förra recessionen. Det är skrämmande. Själv har jag levt så här [som frilans] ända sedan jag blev färdig. Kanske jag märkt att arbetserbjudandena har blivit färre.

JOHANNES: Nån berättade att orsaken till att folk vill ha sommarstugor är för att resutlatet av det arbete man gör där blir hos en själv. Om man hugger ved eller… Och det skiljer sig från lönearbete där resultatet går till någon annan, eller försvinner från en själv. Det här [HYPE] har varit som en sommarstuga för mig. Det vi gör här försvinner inte någonstans, ingen annan tar det.

SARA: Ljuvligt!
Fast nog skulle det vara kul att vara på en stor scen.

JOHANNES: Det är så bakvänt: antingen borde man välja bra utrymmen och materiella resurser eller så en sån här autonomi. Varför kan man inte få båda?

SARA: En föreställning måste vara en hit för att bli tagen till dom stora scenerna här. Stora teatrar vill inte ta någon risk eller experimentera.

JOHANNES: Institutioner är inte bara välvilliga. De ser outnyttjad potential. I fria grupper där var och en har mer autonomi är människor säkert mer investerade och ivriga än dom som jobbat år ut och år in på samma scen, men samtidigt är riskerna mycket större.
I Tyskland lär dom stora institutionsteatrarna säga upp fast anställd personal och ta in intressanta frilans-grupper istället, som har gjort sina föreställningar på egen risk på förhand. Båda alternativen är orättvisa.
Det skulle vara skäligt att alla har nån slags säkerhet i livet, om man tex. har familj, att man skulle veta ett år framåt om man har pengar eller inte, vilket en fastanställning tryggar. Men i nuläget är det bort från den konstnärliga autonomin. En bra och fungerande konstpolitik skulle vara en universell basinkomst, som skulle eliminera känslan av osäkerhet. Var och en kunde koncentrera sig på det de vill göra och skulle inte behöva tänka bara på pengar helatiden.

FANNY: Vad vill ni av framtiden? Var ser ni er om fem år?

JOHANNES: Bara det inte går mot det sämre. *skrattar*

SARA: Att ha en egen grupp som är etablerad och har resurser att arbeta på egna villkor, eller till och med inom någon institution. Jag är också intresserad av att åka utomlands. Jag skulle vilja gästa nån festival. Inte är det heller så gynnsamt, eller tryggar hyrespengar, men det är nåt annat. Jag är redan nu jättenöjd med allt jag får göra. Kanske det är ett ego-problem att alltid villa ha mer, men det mobiliserar också. Jag gillar utveckling och förändring.

JOHANNES: Jag vill inte ändra på livets innehåll, men på villkoren, så att man inte gör saker genom rädsla. Att man kunde i större grad koncentrera sig på det som känns lockande.

fatherfuckers_4
Analöppning. Sara och Johannes ser den som porten till ett slags parallelluniversum som är den imaginära tillvaro huvudpersonerna Claudia och Liv Versace flyr till.

FANNY: Handlar det om att som frilans vara tvungen att branda sig själv?

JOHANNES: Jag skulle vilja se ökad solidaritet mellan människor i stället för att alla brandar sig själv mer och mer. Vi borde skapa nya strukturer. Kollektiv kan ge en viss trygghet, men som ekonomisk modell erbjuder de ingen lösning på osäkerheten, de bara accelererar tävlingen om resurser. m det finns en massa kollektiv så tävlar alla ändå om samma pengar, samma understöd, och vi kommer inte ifrån tävlingen. Så länge det inte finns en basinkomst fungerar systemet så. Och det skapar den där ångesten.
SARA: Man måste alltid ha nån ny föreställning på gång. Det är mycket begärt. Jag har också nu gjort flera större grejer i ett kör, på grund av att stipendiesystemet fungerar så att man måste sikta på att alltid ha ett nästa projekt. Det är ju alltid helt utopistiska tidtabeller man gör upp; för det första händer inte saker i sådan takt. Och det att man borde kunna formulera allt såväl, fast man inte vet så mycket i början. Men i efterskott kan man inte söka pengar och inte heller för planering. Det ger ångest. Och det att det är samma typer som söker pengarna och de finns alltid de som blir utan. Det påverkar relationer till ens vänner inom samma bransch då man också måste tävla mot varandra.

JOHANNES: Det känns som om jag är på ett smältande isflak och hela tiden måste hoppa till nästa isflak. Och så känns det att man är trygg en stund, men så börjar det också smälta och man måste hoppa vidare. Isflaket är också hela synligheten. Om ingen vet nåt om dig så har du inte ens isflaket.

FANNY: Tack, det var allt.

 

INFO:

SARA MELLERI

Född 1986

Belönad med Jussistatyetten 2011 för rollen som Siiri i filmen Sisko tahtoisin jäädä

Har skrivit pjäserna:

Pop Slut som ifrågasätter populärkulturens kvinnobild

Plastic Bride som behandlar äktenskapet som institution

 

JOHANNES EKHOLM

Född 1984

I år nominerades Rakkaus niinku till Helsingin Sanomats litteraturpris för debutromaner

Har skrivit pjäserna:

Kaspar Hauser som handlar om Y generationens identetssökande

Wunderkinder som problematiserar prekariatet

 

HYPE-KOLLEKTIVET:

Johannes Ekholm

Sara Melleri

Markku Haussila

Linda Fredriksson

Jussi Österman

Julia Jäntti

Corinna Helenelund

Minttu Vesala

Jaakko Pallasvuo

Om skribenten
Publicerad
november 21, 2016

Lämna ett svar