Hon en av Svenskfinlands största författare, nyss fyllda 80 år och tog Finland med storm när hon 1975 släppte boken Män kan inte våldtas. Nu har det gått 40 år sedan boken kom ut och fortfarande är den lika aktuell. Dessutom har en av hennes bästsäljare, Århundradets kärlekssaga, kommit ut i nyutgåva i höst. Hon

Hon en av Svenskfinlands största författare, nyss fyllda 80 år och tog Finland med storm när hon 1975 släppte boken Män kan inte våldtas. Nu har det gått 40 år sedan boken kom ut och fortfarande är den lika aktuell. Dessutom har en av hennes bästsäljare, Århundradets kärlekssaga, kommit ut i nyutgåva i höst. Hon har varit, och är fortfarande, ett ansikte för finsk feminism och har gjort ett namn för sig ute i världen. Hon är Märta Tikkanen.

märta
Märta Tikkanen hemma i soffan i hennes lägenhet i Helsingfors. Bild: Vanessa Forstén.

I år fyllde Märta Tikkanen 80 år. Hon har redan en lång karriär bakom sig där hon gett ut 17 böcker, jobbat som journalist och skrivit för både Hufvudstadsbladet, Aftonbladet, norska Klassekampen och till och med jobbat som redaktionssekreterare på Studentbladet 1957. Att hon nått så hög ålder är dock inget hon identifierar sig med.

– Det är helt obegripligt. Nog inser jag att det är ganska länge sen jag var 25 men ändå. När min mormor dog var hon 71 och jag tyckte att hon var lastgammal och nu är jag nästan tio år äldre, skrattar Tikkanen.

Pension finns dock inte på kartan. Tikkanen säger att i det här yrket går man sällan i pension, även om hon i höst har trappat ner och bestämt sig för att ta det lite lugnare.

– Jag har rest som en galning under mina år. Främst i Skandinavien men också mycket i Tyskland. Nu reser jag på sin höjd till Sverige, säger hon.

Tikkanen har genom hela sitt liv kämpat för kvinnors rättigheter och blev via nordiska dagstidningar som fanns i huset tack vare hennes man Henrik Tikkanens arbete på Helsingin Sanomat bekant med feministrörelsen innan den slog rot till Finland. Hon hade fyra små barn, jobbade heltid som rektor på Arbis och skrev på nätterna, något som inte var speciellt vanligt på den tiden.

– När jag började på Arbis så var min yngsta 4 år. Det var tufft för att Arbis hade all den viktigaste verksamheten på kvällarna mellan halv sex och halv tio medan administrationen, byråkratin och verksamhetsplaneringen skulle skötas på dagen. Jag åkte in halv åtta på morgonen och så åkte jag hem och gjorde mat åt familjen, åt middag med dem och sedan tillbaka. Det var jobbiga år, berättar hon.

Även om hennes man var för jämställdhet och skrev flera böcker kring temat fungerade det inte riktigt i praktiken.

– En herre i min ställning kunde inte gå med en mjölkkanna sa min man en gång. Och det tyckte jag var det fånigaste jag någonsin hört eftersom han annars inte var någon herre. Men han var uppfostrad med 1800-talsvärderingar och då kunde det nångång låta sådär, berättar hon.

_00A6359
Bild: Vanessa Forstén

Att jobba med småbarn på 1960-1970-talet var inte det lättaste. I vissa kretsar såg man lite snett på kvinnor som inte var hemma med sina barn.

– I vårt hus på åtta familjer var det en som var sjuksköterska och en som var bankdirektör men annars var fruarna hemmamammor på den tiden. Så jag hörde till undantagen.

Att hon dessutom som ung kvinna blev rektor på Arbis var inte något som folk gillade speciellt mycket.

– Det fanns de som var hemska emot mig när jag blev rektor. Hade de varit fiffiga skulle de låtit bli att skriva in sig, men de vill ju själva se hur misslyckad jag var och att jag inte klarade av det.

Så antalet elever ökade med tusen det året, vilket var väldigt mycket. Tikkanen säger att det var korkat av dem i och med att de bestämt sig för att få bort henne därifrån. Men det lyckades de inte.

– Jag gjorde om verksamheten så den vände sig också till nya kategorier elever. Tidigare hade Arbis varit mest de finlandssvenska bildade äldre damernas hemvist, men det blev verkligen andra vindar, skrattar hon. Och också stamtrupperna mötte upp.

Det var en stor budget som Tikkanen hade att röra sig med, men även om hon var rektor skulle verksamhetsplanen gå genom direktionen. När hon ville lyfta upp något med temat feminism måste det döpas om till samhällsproblem.

– De vänsterkillar som satt där sade att det fick inte bli bara någon hemmafrusproblematik på Arbis, säger Tikkanen.

Borgerliga värderingar satt i högsätet på Arbis på den tiden men Tikkanen öppnade dörrarna också för alternativa ideologier.

– Men jag fick nog utkämpa mina duster, kvinnorna där var minst lika skeptiska som männen, säger hon.

På 70-talet kom de två böcker som skulle förändra Tikkanens karriär totalt. 1975 släpptes Män kan inte våldtas som rörde till hela Svenskfinland och 1978 kom Århundradets kärlekssaga som handlade om hennes och Henrik Tikkanens förhållande. En bok som tog upp sådant som man egentligen inte skulle prata om utanför hemmets dörrar. Båda böckerna har översatts till många språk runt om i världen. De största upplagorna kom i Sverige och Tyskland.

– Det är sådant som man aldrig skulle kunna tro ska hända när man sitter och skriver dem, skrattar Tikkanen.

Då hon började fundera på Män kan inte våldtas, eller våldtäktsboken som hon själv kallar den, så grubblade hon på hur hon skulle skriva om jämställdhet så också männen skulle intressera sig för problematiken och ta den till sig och det var så idén till boken föddes.

När det blivit ett manus och det var dags att ta med det till det finlandssvenska förlaget Söderströms var de väldigt skeptiska. Förlagschefen frågade Tikkanen om hon var säker på att hon vill ge ut boken, den skulle kanske komma att bli ett hinder i hennes fortsatta karriär. Men hon var fast besluten, och när hennes svenska förlag blev eld och lågor gick Söderströms med på en utgivning, även om de hade lite svårt att smälta tematiken. Det var i Sverige boken slog igenom först, bemötandet i Svenskfinland var inte något att hurra över.

Det blev en smäll i mellangärdet när den kom ut berättar Tikkanen. Det var under internationella kvinnoåret vilket passade bra men kritiken var enligt henne själv förskräcklig.

– När jag gick på stan så gick folk över till andra sidan gatan när de såg mig. Och en kvinna på Arbis kom fram och slog mig för att jag skrev så otäcka böcker, berättar Tikkanen.

_00A6416
Bild: Vanessa Forstén

Tikkanen var redan då av den åsikten att det var viktigt att jobba för kvinnors jämställdhet. På den tiden fick familjen Tikkanen hem alla de stora nordiska dagstidningarna och det vidgade vyerna. Den danska dagstidningen Politiken var den första som började skriva om feminismen, sedan följde Dagens Nyheter och norska Dagbladet ochförst långt senare nådde tankarna finska media. När våldtäktsboken kom ut på 70-talet hade nyfeminismen just börjat få fotfäste i Finland, vilket var en av anledningarna till att boken fick så mycket synlighet. Jämställdhet var inte tidigare något som diskuterades speciellt mycket.

– Det fanns en annan tradition i Finland. Kvinnorna hade ju i alla tider jobbat inom jordbruket id männens sida vilket gjorde deras arbetsinsats jämställd med männens. I och med krigen tog ju kvinnorna ju över ännu mera på hemmafronten så det fanns en annan sorts tradition i Finland än ute i Norden. Men det kallades inte feminism, säger Tikkanen.

Tikkanen insåg snabbt att det Hon kunde göra för feminismen var att skriva skönlitteratur. Hon är väldigt glad över att se hur feminismen utvecklats och hur annorlunda det ser ut nu än vad det gjorde under det aningslösa 1950-talet.

– Värderingarna har ändrats i hög grad tack vare feminismen. Det finns helt andra grundvärderingar nu, både bland kvinnor och män. Jag tror det är få idag som skulle säga “en herre i min ställning…”, skrattar hon.

Även om Män kan inte våldtas har 40 år på nacken så är romanen fortfarande aktuell. När Tikkanen skrev som mest om jämställdhet frågande hennes man vad hon tänkte skriva om när jämställdheten väl är genomförd.

– Jag svarade bara att den problematiken kommer att behöva vädras länge ännu. Varje generation får lov att ta tag i den i praktiken. Fortfarande är det ju så att mannen i huset i allmänhet har högre lön än kvinnan. Redan det säger en hel del.

Om skribenten
Publicerad
november 30, 2015

Kommentera