“När livet bjuder på citroner måste du bara äta dem”

Det rör på sig i Ryssland. Flera reformer har introducerats samtidigt: sammanslagningar av universitet, fler stipendier till utländska studerande och en akademisk frihet som blir allt mer trängd. Anja Anashkina, Georgij Abdushelishvilij och Svetlana Rajevskaja är tre ryska studerande som alla säger sig tillhöra den minoritet av ryssar som är internationellt sinnade.

Anja Anashkina är hemma från staden Inta i Komi-delrepubliken uppe i norra Ryssland. För sex år sedan flyttade hon till Sankt Petersburg för att läsa biologi. Mamma avrådde men Anja åkte ändå: hon drömde om att bli forskare och hitta ett botemedel mot cancer. Som forskare blir man dock inte rik i Ryssland: startlönen för en utexaminerad ligger på 30 000 rubel (motsvarande cirka 400 euro) och dagarna är långa. En statligt anställd forskare kan tjäna så lite som 15 000 rubel, förutsatt att man överhuvudtaget lyckas hitta ett jobb.

– På vår första föreläsning sade professorn “Tänk efter två gånger innan ni fortsätter på det här spåret, eftersom det är både svårt och olönsamt. Alla som vill tjäna mycket pengar kan gå direkt”, berättar Anja.

Av de 150 studerande som började på samma årskurs som Anja blev bara 75 utexaminerade. Hon menar att det hör till ovanligheterna:

– Vi ändrar oss oftast inte när det gäller att veta vad vi vill jobba med i framtiden och vilken utbildning vi behöver för det.

Svetlana Rajevskaja studerar konsthistoria i Sankt Petersburg. Hon började med juridik men insåg snart att konsthistoria var hennes grej och började på Smolnij-institutet istället. Institutet grundades 1999 i samarbete med Bard College i USA och är känt som ett av de mest liberala tillhållen i den ryska akademiska världen. Svetlana kommer bli färdig i november och skulle inte ha något emot att bo utomlands i framtiden:

– Arbetsmarknaden här hemma är usel och sexismen kvinnor möter varje dag skulle jag inte sakna.

Anja har också liknande erfarenheter.

– I Ryssland anser man fortfarande att en kvinna inte är framgångsrik om hon inte har en man i sitt liv – oavsett om hon har ett bra jobb eller uppnår andra målsättningar.

I större städer börjar attityderna förändras, men när Anja åker hem på besök till sin hemstad är ändå första frågan kvinnor ställer henne “Har du en pojkvän? Inte? Varför?”

Georgij Abdushelishvilij studerar också vid Smolnij-institutet med litteratur som huvudämne. Georgij vet att han vill stanna i Ryssland, men tycker otryggheten är ett stort problem:

–När jag var i Berlin kände jag mig aldrig otrygg på gatan. Här byter jag alltid sida på natten om jag möter någon. Överhuvudtaget måste man hela tiden vara på alerten.

På frågan om de känner att de kan lita på polisen svarar både Georgij och Svetlana unisont nej.

– Det är meningen att polisen ska beskydda en. Men litar jag på polisen? Det är en svår fråga. Jag har hört för många historier av mina vänner där män i uniform överskridit sina officiella rättigheter. Så det enda jag vet säkert är att det är bäst att ha så lite att göra med dem som möjligt, berättar Svetlana.

Även om Georgij vet att han vill stanna i Sankt Petersburg planerar han ett mellanår och två års magisterstudier i Frankrike. I Ryssland står matematik och fysik i hög kurs medan humaniora släpar efter enligt honom. Dessutom menar han att man som nyutexaminerad magister i litteraturvetenskap tjänar mindre på sitt första jobb än på att sopa gatan.

Om det är svårt att leva på arbete är det ingen lätt ekonomisk ekvation att studera heller. Magisterstuderande får ett stipendium på 1407 rubel i månaden. Det är lite under 20 euro räknat med dagens kurs. Alla studerande får stipendiet under det första halvåret efter att studierna inletts, men efter det tillfaller det endast framgångsrika studerande. Motsvarande summa för kandidatstuderande är 1200 rubel (dryga 15 euro). Anja säger att det räcker till att betala för internetuppkopplingen hemma.

För Georgij är det ändå det ryska folket som gör att han vill stanna. I Europa är folk så ytliga.

– Det är bara “hej, hur är det, hur är vädret, okej, vi ses, hejdå.” I Ryssland talar vi verkligen på djupet om saker.

– När jag var på utbyte i USA kom det som en chock för mig att folk låtsas hela tiden. De berättar för en att man ser bra ut också när de inte menar det. Och alla ler hela tiden, även om det är påklistrat. Det tog en tid att vänja sig men sen började jag uppskatta det: även om det är fejkat är det trevligare. I Ryssland ler ingen utan orsak och det kan vara ganska deprimerande, säger Svetlana.

– Här hade de sagt att din skjorta är hemsk, gå och byt om, kontrar Georgij.

Om köksbordsdiskussionerna med vänner inkluderar politik är det ändå inget som syns utåt för det mesta. Tidigare i år, i mars, blev professor Dmitrij Dubrovskij, som undervisat i mänskliga rättigheter, utan fortsatt kontrakt på Smolnij-institutet. Helsingin Sanomat beskrev incidenten som en skandal i den akademiska världen och såg det som ett tecken på att den akademiska friheten håller på att strypas inför det stundande parlamentsvalet nästa år.

– Vi försökte verkligen skydda honom. Vi hade en hemsida där man kunde skriva under ett upprop som fick över 17 000 underskrifter, men det hjälpte inte. Det finns fortfarande en osynlig vägg. Många har gett upp mentalt. Jag har en röst och jag vet att det finns många där ute som tänker likadant, men även om vi alla samarbetar får vi inte till stånd någon förändring. Det är oerhört frustrerande, kommenterar Svetlana.

Anja berättar att hon heller aldrig demonstrerat eftersom det inte skulle göra någon skillnad.

–  Vår politiska lednings favorituttryck är “русский народ” (det ryska folket) men de bryr sig inte om det ryska folket för fem penni, säger Svetlana.

–  Jag hade förväntat mig att nuläget med sanktionerna åtminstone skulle ha lett till att vi skulle ha utvecklat våra egna produkter. Men istället gynnas den ryska mentaliteten av att ha tålamod och leva med det vi har, tillägger Georgij.

Alla tre identifierar statskontrollerad media som en av orsakerna till att många stöder Putin och tycker illa om västvärlden. Formatet på tv-nyheterna är alltid det samma berättar Anja:

– Ryssland är fantastiskt, Europa suger, USA suger och någonting hände i en stad ingen någonsin hört om. Och folk tror på det de ser på tv. De flesta använder Internet för att hänga på sociala medier, hålla kontakten med vänner och kolla vädret, men de läser inte utländska nyhetssajter. De kan inte tänka kritiskt – även om de inser att en nyhet inte stämmer tror de fortfarande på resten. Därför litar jag aldrig blint på nyheter oavsett var jag får informationen ifrån.

– Många reser bara till Egypten en gång i året och ligger och steker sig på en strand i tio dagar – de intresserar sig inte för vad som händer i världen och det oroar mig, säger Svetlana.

Utöver sammanslagningar av universitet (40% ska inkorporeras i större enheter före slutet av 2016 och över 80% av dess sidogrenar skall stängas) ämnar man också sätta Ryssland på kartan: målsättningen är att få Rysslands fem främsta universitet på listan över de 100 bästa i världen före 2020. Georgij och Svetlana anser att det är lätt att säga men svårt att förverkliga:

– Vi såg ju hur det gick med femårsplanerna i Sovjetunionen. “Vi håller på och bygger, ha tålamod.” Inget folk i världen har lika mycket tålamod som ryssar. Vi klarar oss under alla förhållanden, kommenterar Georgij.

– Det är djupt rotat i vår kultur. När livet bjuder på citroner måste du bara äta dem och sen kanske du kan uppleva glädje, tillägger Svetlana. Georgij är den enda som vill stanna här av vår vänkrets. Det är deprimerande men vad kan man göra? Det är bättre för mig att flytta någonstans var min röst kommer att höras och min insats värdesätts.

Ändå säger de alla samma sak. Det är någonting med Ryssland som gör att man aldrig helt kapar banden hem.

– “Man kan inte förstå Ryssland med hjärnan, man kan inte mäta Ryssland, man måste känna det”, citerar Georgij fritt den ryska diktaren Fjodor Tiuttjev.

Han får det nästan rätt, men i originalet pekar Tiuttjev ut att “hon har blivit mycket speciell – man kan bara tro på Ryssland.”

Suomen kuvalehti skrev i slutet av juli om Rysslands planer på att utöka antalet stipendier för utländska studerande till 20 000, motsvarande en summa på 72 miljoner euro.  Svetlana menar att det är typiskt Ryssland:

– Vårt land vill visa upp sig som en stormakt och det här ska förstås ses som en generös gest. Vi kan inte erkänna några svagheter, som att det går ekonomiskt dåligt för oss och att vi inte har råd med ytterligare utgifter även om syftet är bra. Jag har också svårt att se Angela Merkel slå till mot våra ömma punkter även om vi skulle våga tala öppet om dem.

På frågan om vad Ryssland vill uppnå med sina stipendier till utländska studerande svarar Anja.

– Ingen vill påverka deras tankar. Det handlar om att visa vad Ryssland är. Ingen kan förändra verkligheten. Det gäller också i övrigt, man behöver inte tro på allt man hör eller ser. Åk till Ryssland och se själva. Är ni inte nyfikna?