Låt mig börja med att bekräfta dina föraningar: Fifty Shades of Grey är en dålig film. Den är på många sätt en kombination av töntig och trashig. Den har egentligen ingen handling eller dramatisk kurva. Den bjuder på en kvinnlig huvudroll som får Bella Swan att verka ofantligt multidimensionell. Den kan stoltsera med ett manus

Låt mig börja med att bekräfta dina föraningar: Fifty Shades of Grey är en dålig film. Den är på många sätt en kombination av töntig och trashig. Den har egentligen ingen handling eller dramatisk kurva. Den bjuder på en kvinnlig huvudroll som får Bella Swan att verka ofantligt multidimensionell. Den kan stoltsera med ett manus som är nästan lika uselt som boken det baserats på (vilket inte är någon lätt bedrift: Fifty Shades är den enda bok jag någonsin slutat läsa i mitten på grund av att jag inte klarade av hur dåligt skriven den var). Och de djupare teman och budskap den förmedlar till publiken är minst sagt problematiska. Så varför kan jag ändå inte hata den?

Filmen handlar om hur den oskuldsfulla och alldagliga college-studenten Anastasia ”Ana” Steele (Dakota Johnson) träffar den intensiva och hemlighetsfulla miljonären Christian Grey (Jamie Dornan) då hon ska intervjua honom. Attraktion uppstår från båda sidorna och de inleder ett förhållande, som snabbt blir problematiskt då Christian delar sina BDSM-sexpreferenser med Ana och vill att hon underkastar sig som hans slav. Ana vill å andra sidan att Christian ska sluta vara så känslokall och reserverad och bete sig mer som en vanlig pojkvän.

Anastasia är kanske den mest urvattnade filmkaraktären någonsin och Dakota Johnsons karismabefriade skådespelarprestation gör inget för att upphöja henne. Det blir i stället Jamie Dornan som Christian som bär filmen på sina vältränade axlar. Den hundvalpsögda före detta Calvin Klein-modellen ger den egentligen ganska osympatiska karaktären värme och charm och det är inte svårt att se varför Ana dras till honom. Att han är så objektifierad och tilldragande och hon så tråkig och intetsägande tycker jag nästan kan ses som ett feministiskt ställningstagande: den här filmen är gjord av kvinnor (regissören, manusförfattaren, många av producenterna) för kvinnor. Och i en tid när nästan alla påkostade filmserier (Transformers, Fast & Furious, Marvels monotont manliga superhjältar) är klart riktade till unga män känns det lite fräscht med en film baserad på en bok ur kategorin ”mommy porn”. Utöver Dornan är filmens starkaste sidor det lysande soundtracket med låtar av bl.a. Beyoncé, Ellie Goulding, Annie Lennox och The Weeknd (samt instrumental musik av den alltid pålitliga Danny Elfman) och den vackra cinematografin som visar Seattle i en sobert stilig gråskala och Christians ”Red Room of Pain” i varmt rödmättat ljus.

Men att Fifty Shades är en problematisk film kan inga artistiskt klippta sexscener eller catchiga sånger ändra på. Hela Christians och Anas dynamik är klart ohälsosam och historien har välförtjänt fått mycket kritik för att glorifiera destruktiva förhållanden. Det kvinnoförnedrande underliggande budskapet om att man för att få en ”perfekt” man måste vara undergiven, oskuldsfull och självuppoffrande är förkastligt (även om Christian Grey i min mening är långt ifrån perfekt på exakt alla andra plan än det fysiska). Jag är orolig över att speciellt yngre tittare kan få en ganska felaktig bild av vad både kärlek och sex betyder av att se den här filmen.

E.L. James skrev ursprungligen Fifty Shades som Twilight-fanfiction och likheterna mellan Bella/Edward och Ana/Christian är nästan pinsamt slående. Jag skäms inte för att jag som tonåring hade en period när jag älskade den offentligt föraktade vampyrserien (som kulminerade i att jag inför den sista filmen blev intervjuad i TV i egenskap av ”Twilight-expert”). Och kanske är det just därför jag även måste försvara Fifty Shades. Filmen är romantisk, underhållande och på sina ställen riktigt sexig. Om man inte ser den som något mer är Fifty Shades två timmar av lättsmält ögongodis med ett killer soundtrack. Men att jag erkänner att jag gärna ser den igen och definitivt vill se de kommande uppföljarna betyder inte att jag håller med budskapet eller kvinnobilden den förmedlar. Att se Fifty Shades of Grey är jämförbart med att äta sunkig skräpmat: du vet att det i längden är dåligt för dig men i stunden är det underbart dekadent. Och vad kan jag säga? Jag har alltid varit svag för skräpmat.

Linn Hielm, Filmkrönikör på Studentbladet

Om skribenten
Publicerad
februari 16, 2015

Lämna ett svar