Anna var tidigare en glad och energisk tjej. Utåtriktad och duktig i skolan. Nu är hon konstant trött, och orkar inte riktigt engagera sig i någonting. Hon lider av samma sjukdom som tusentals andra studerande – depression. Anna ser sömnig ut. Hon sörplar på morgonens första kopp kaffe, eftersom hon inte hann koka något hemma.

Anna var tidigare en glad och energisk tjej. Utåtriktad och duktig i skolan. Nu är hon konstant trött, och orkar inte riktigt engagera sig i någonting. Hon lider av samma sjukdom som tusentals andra studerande – depression.

Anna ser sömnig ut. Hon sörplar på morgonens första kopp kaffe, eftersom hon inte hann koka något hemma.

− Jag skulle stiga upp tidigt, men vaknade först halv elva, säger hon med en suck.

Anna lider av depression. Hon är ständigt trött, och har svårt att känna sig varken glad eller ledsen.

− Depression är jätteindividuellt, vissa känner en massa stora känslor hela tiden. Men jag har inga sådana toppar och dalar. Jag orkar mest inte bara bry mig alls. Jag orkar inte med någonting längre.

Panikångest

Depression är en förrädisk sjukdom. Anna kan inte säga exakt när hon kände att energin började ta slut. Hon har varit nere i åtminstone ett och ett halvt år, men hon kände aldrig att hon hade någon orsak att söka hjälp. Visst blev hon allt tröttare, och visst blev det svårare och svårare att umgås med människor. Men eftersom hennes föräldrar och många av hennes vänner bor kvar på hemorten trodde studiekompisarna i Helsingfors bara att hon hade åkt hem till dem då hon inte svarade i telefon under veckosluten. Och vice versa. Anna blev mer och mer isolerad.
Men så hände något.

− Strax före julen i fjol drabbades jag av panikångestattacker. Jag hyperventilerade och var kallsvettig utan orsak. Efter det ringde jag till Studenthälsan.

Ingen direkt orsak

Köerna till Studenthälsans psykologer är i allmänhet långa. Men Anna hade tur. Hon behövde bara vänta i två månader innan hon fick en tid. Innan det hann hon också ta kontakt med en av Studenthälsans läkare. Läkaren gav henne diagnosen medelsvår depression, och skrev ut en medicin åt henne.

− Det sägs alltid att Studenthälsan skriver ut mediciner alldeles för lätt. Och jag medger att jag var skeptisk till en början. Jag är en sådan som inte brukar ta en tablett så fort jag har lite huvudvärk. Men när det en gång finns mediciner som fungerar, varför skulle man inte använda dem då?

Anna går nu hos en psykolog, men hon känner att personkemin inte är den bästa.

− Jag är inte den som vill sitta i en timme och tala om min barndom. Men eftersom vi inte vet exakt varför jag är deprimerad, eftersom jag inte har något konkret trauma, säger psykologen att det är bäst om jag bara får prata.

Lugnare studietakt

Anna tror själv att hennes depression till en viss del bottnar i det duktighetssyndrom hon tidigare led av. Hon ville hinna med så mycket, men kände att hon inte räckte till. Lyckligtvis har hon nu lärt sig att tackla de här känslorna. Samma läkare som skrev ut hennes mediciner gav henne ett nyttigt tips.

− Jag har börjat skriva upp allt jag gör och inte gör under dagen. På det viset ser jag att jag åtminstone har gjort något, fastän jag kanske inte känner så.
Hon har också insett att hon inte kan hinna med allt. Därför har hon nu valt att inte stressa med studierna, utan låter dem ta den tid de kräver.

− Det är en sak att gå på en föreläsning, men att läsa till en tent är jättejobbigt för mig. Nu kanske någon tycker att det känns så för alla, men det är faktiskt skillnad på om något känns övermänskligt eller om man bara är lat.

Krånglig byråkrati

Att som studerande få tillgång till terapi är oerhört krångligt. Särskilt med tanke på hur jobbigt det kan vara för någon med mentala problem att ens ringa ett telefonsamtal. Sammanlagt får en studerande gå fem gånger gratis hos en av Studenthälsans psykologer. Anna har nu bara en gång kvar. Sedan börjar det kosta. Och om hon därefter känner att hon är i behov av mer omfattande vård kommer hon att få besöka en psykiater ett par gånger. Efter det måste hon på egen hand leta upp en psykolog på den privata marknaden.

− För att ha råd att betala den kan man ansöka om stöd från Folkpensionsanstalten. Men innan man får skicka in blanketterna måste man först vänta i tre månader. Tre månader är en lång tid. Sedan måste man vänta på FPA:s utlåtande, och alla vet ju hur ”snabba” de är.

Anna har med andra ord en lång väntan framför sig. För ingen som lider av depression blir frisk efter en månads medicinering och fem psykologbesök. Att bli helt återställd kan ta flera år.

− Jag måste bara inse att jag inte kan göra allting hela tiden. Att jag måste ta tid på mig. Men tyvärr är samhället inte alltid så medgörligt.

Om skribenten
Publicerad
september 26, 2010

Lämna ett svar