Tryckfelet som nästan krossade mitt förhållande

05.02.2012

Förlåt, Mario Kart 7.

TEXT: BENJAMIN KNOPMAN

Alltså, det finns tryckfel och så finns det tryckfel. Nu har jag råkat ut för ett tryckfel.

Som ni kunde läsa i det färska och åh, så läckra numret av Studentbladet gillar jag Mario Kart 7. Ni vet, det dopamininducerande racingkalaset till Nintendos bärbara 3DS. I min recension kör jag bland annat med beskrivningar som "Om Mario Kart 7 var singel skulle spelet vara hett stoff på köttmarknaden. Det är en nästintill perfekt kombination av djup och yta. En färgsprakande påse Candy King fylld med leende ansikten, tvättbjörnssvansar, glädjetjut, brontosaurusar och destillerat myspys".

Vackert så. Men. För ja, självklart finns det ett men -  och nu är det ett riktigt stort och otäckt  och ludet sådant. Jag snackar om betyget. Betyget. Den viktigaste beståndsdelen i en spelrecension, siffran som ska sammanfatta allt jag vill säga, som blickjäveln letar sig till redan innan du har hunnit kolla in vad speljäveln handlar om.

Jag gav Mario Kart 7 en fyra. Jepp, en fyra. Inte en femma, utan bara nästhögsta betyg. Självklart handlar det om ett tryckfel. I min första version av texten (fakta: när perfektionist-Benjamin recenserar har han åtminstone tre versioner av varje text) stod där fyra, men senare ändrade jag det till fem. Som det givetvis borde vara. Som det givetvis ska vara.

Och på grund av mitt misstag hände följande:

När jag hasade mig hem från Studentbladet lanseringsfest på Motellet i fredags väntade jag mig att komma till en nedsläckt lägenhet. Men icke. Vid köksbordet, intill det ledsna skenet av ett ensamt stearinlljus, satt Mario Kart 7. Spelet jag älskar och har haft ett förhållandet med sedan releasedagen i december.

Det grät.

"Varför?" hulksnyftade Mario Kart 7. "Varför?! Vad mer begär du av mig? Är jag inte perfekt som jag är? Jag är smart, rolig och snygg. Jag får dig att skratta och myser med dig innan läggdags. Jag följer med dig överallt, jag låter dig väcka mig och tillfredsställa dina lustar med mig närhelst du behagar. Och ändå. Ändå! Så ... varför?"

Jag hade inget bra svar.

Blev tvungen att sova på soffan.

Nästa dag var tystnaden märkbar. Vi spelade tillsammans med ljudet avstängt. Inomborgs grät jag  och, vet ni vad, ibland kändes 3DS:en lite fuktig också.

Därför, efter några dagar i sällskap av skam och ågren, har jag beslutat mig för att be om ursäkt. I offentligheten. Här, så nära brottsplatsen jag komma komma.

Förlåt, Mario Kart 7. Du är ett underbart spel. Du är mitt livs ljus, du passar som en pusselbit i mitt liv, du gör mig L-Y-C-K-L-I-G.

Tillbaka