Kamerajakt

16.02.2010

Så kom den stora dagen. Studentbladets centralredaktion skulle äntligen få en egen kamera. Vi hade planerat köpet i veckor. Spanat in sjyssta deals på nätet. Tänkt, funderat, övervägt.

Kamerajakt

16.02.10

SKRIVET AV: BENJAMIN KNOPMAN

Så kom den stora dagen. Studentbladets centralredaktion skulle äntligen få en egen kamera.

Vi hade planerat köpet i veckor. Spanat in sjyssta deals på nätet. Tänkt, funderat, övervägt. Till sist bestämde vi oss för en Canon EOS 450D från elektronikkedjan Konebox. Bra pris, bra systemspecifikationer. Och viktigast av allt, den hade fått vår stenhårda grafikers godkännande.

Först tänkte vi beställa den via Konebox:s webbsajt. En snabb transaktion, en smidig leverans ända fram till redaktionen.

Trodde vi.

Det visade sig snart att vi inte kunde beställa kameran. Funkade inte så. Istället skulle vi bli tvungna att åka efter den själva. Vi, Stbls pulserande hjärta, skulle tvingas lämna vår trygga hamn och ge oss ut på outforskade vatten. Tvingas ge oss iväg till civilisationens utkanter, till rövarnästet Esbo.

Jag tittade på Toffe. Han titta på mig. Vi nickade.

Fuck it. Ibland måste man balansera på randen till avgrunden för att känna att man lever.

Efter en lång och skumpig bussresa, full av ängsligt pep-talk, stod vi sedan där. Vid en sunkig grillkiosk, framför ett gigantiskt byggnadskomplex. Någonstans därinne fanns vår kamera. Någonstans därinne fanns vår framtid.

Vi svalde. Stegade fram. Nu eller aldrig.

Men var fan var ingången?

Efter några minuter av svärande och bergsbestigning på snöhögar hittade vi de skygga skjutdörrar som vaktade vårt byte. Runt en skarp krök, upp för en rulltrappa. Och där. Där var Konebox.

Gapande gick vi omkring en stund. Suktade efter Skullcandy-hörlurar. Dräglade över Wii-spel. Förälskade oss i en rosafluffig bandspelare för små prinsessor.

Efter att ha låtit prylbögarna i oss leva ut navigerade vi mot kamerahyllan. I sin hand höll Toffe en bild på kameran. Pappret var fuktigt av svett.

Canon EOS 450D, Canon EOS 450 D, Canon ...

Vafan, den var slut. På riktigt. Här hade vi, med risk för liv och lem, färdats dit ingen man tidigare hade färdats. Och så hittade vi ingen kamera.

Fuck. Fuck. Fuck.

Vi grät lite hos försäljaren. Han såg nördig ut, men verkade snäll. Tittade på oss genom tjocka glasögon.

Slutligen smalt hans hjärta. Han gick med på att sälja utställningsexemplaret åt oss. Men utan rabatt, det kunde han inte ge oss.

Som den rika slyna jag är letade jag fram stålarna. Betalade kontant, utan att röra en min. Toffe stirrade beundrande på mig.

Äntligen. Äntligen hade vi en kamera! Äntligen kunde vi börja leva ut våra innersta drömmar! Äntligen kunde vi fotografera våra penisar i motljus!

För att fira det här käkade vi på McDonalds. Länge leve kommersialismen!
Tillbaka