Så kom den stora dagen. Studentbladets centralredaktion skulle äntligen få en egen kamera. Vi hade planerat köpet i veckor. Spanat in sjyssta deals på nätet. Tänkt, funderat, övervägt.

Byxorna spänner. Från chefredaktör Gröhn hörs konstiga, pysande läten. Hela redaktionsutrymmet är fyllt av en sötaktig odör.

I dag står korrekturläsning på schemat. Hundratusentals tecken ska ögnas igenom på jakt efter stavfel och klumpiga formuleringar. Ögonen blir trötta, blodkärl spricker och allt flyter samman.

Färdig. Efter många om och men har årtiondets första Studentblad skickats till tryckeriet. Det är inget vi kan göra längre. All makt ligger nu hos tryckplåtarna.

Nu är tidningen tryckt. Med tindrande ögon besökte centralredaktionen (jag, Toffe, Yvonne) tryckeriet och nappade åt oss rykande färska exemplar. Det kändes stort. Vi var odödliga. Vi var så jävla bra!

Nummer 1 har varit ute i några dagar nu. Vi har fått en hel del kommentarer. Både positiva och negativa.

Åbo eller Helsingfors? Rör mig inte det minsta, men visst märkte ni alla text-tabben på sidan sex? Man blir lite ledsen i ena hörnet, men kommer igen. Den här gången ska det bli så förbenat bra. Jag ska korrekturläsa sju och en halv gånger om det så krävs.

Jag har sett Framtiden. Sett rymdfarkoster explodera i universums mest avlägsna hörn.

Vinden viner på Mannerheimvägen. En ensam mörk gestalt stretar på. Snöflingorna piskar mot det vindpinade ansiktet. De anfaller, attackerar, kryper in i alla vrår. In under halsduken. In på bara skinnet.

Julstjärnan betraktar stilla snöyran utanför. Lite som en stormlykta, tänker jag, och återgår till min kopp pannkaksnudlar inne i kajutan.