Storebror ser dig, och dina tittarvanor

24.09.2009

Storebror är stor. Det första avsnittet av årets programserie hade 617 000 tittare. Ändå är det med Big Brother som med Salatut elämät, såpoperan som har en medeltittarsiffra på 820 000 – hur många känner du som medger att den ser på programmet?

Storebror är stor

Det första avsnittet av årets programserie hade 617 000 tittare. Endast Salatut Elämät, Yles tv-nyheter, Sportrutan och friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige hade fler tittare den veckan. Ändå är det med Big Brother som med Salatut elämät, såpoperan som har en medeltittarsiffra på 820 000 – hur många känner du som medger att den ser på programmet?

text emmanuel sagne

Redan uttrycket ”att medge att man ser på såpor eller dokusåpor” avslöjar det politiskt korrekta tankesättet. I Big Brother är de mindre acceptabla programdragen tydliga. Det inneboende elementet av våld och kontroll, den påtvingade närheten och den ständiga övervakningen är förhållanden en människa inte vanligtvis förväntas acceptera. I programmet blir dock de resulterande konflikterna och emotionella kriserna underhållning. Skillnaden till såpoperan är att konflikterna och kriserna i denna ”reality-TV” är mer autentiska. I försäljningen av programmet har man varit medveten om att just detta är ett av nyckelvärdena – i reklamen för den ursprungliga finska produktionsserien var ett av slagorden ”kenen kulissi romahtaa?” (”hos vem rasar den personliga kulissen?”). Implicit är tanken att personerna i programmet på grund av pressen i tävlingen till slut skulle bli oförmögna att upprätthålla sin persona och därmed avslöja sitt verkliga jag. Ett av mervärdena skulle alltså vara att vänta på den oundvikliga stunden då de tävlande inte längre är förmögna till självkontroll, och så slutgiltigt förödmjukas. Det är knappast själva förödmjukelsen som motiverar till deltagandet i tävlingen – dels är det priset och dels att man får presentera sig själv som en mästare av de värden kulturen omhuldar.

Enligt antropologen CLAUDE LEVI-STRAUSS är det uttryckligen genom en kulturs myter man kan studera ett samhälle. Dessa är dess medel att behandla sin verklighet, med trauma, kriser och drömmar. Den västerländska kulturen, som betonar individualism och tävling, kan vi snart se vara genomträngd av bilder på olika slags hjältekulter. Människor delas in i vinnare och förlorare. I vissa tävlingsformer är bedömingen av vinnare och förlorare enkel – i en fotbollsmatch mäter man ett lags kondition och skicklighet i antal mål, i en frågesport mäter man kunskap i antal rätta svar. Den tävling som institutionaliseras i Big Brother är en slags blandform. Utmaningarna är sociala, fysiska och mentala. Dessutom ska man å ena sidan samarbeta och uppnå popularitet, å andra sidan har man nytta av att sabotera eller svartmåla andra – om man lyckas göra det obemärkt. Man kan dock jämföra Big Brother med den nu historiska TV-frågesporten. En bild av sin tid, kretsade den kring en central auktoritet som skulle tillfredsställas, en skolliknande disciplin där den som ger det rätta svaret belönas med den materiella framgång alla ska eftersträva. I Big Brother är chefens roll förändrad. Då han tidigare visste vad som var rätt och övervakade att du gjorde det, har hans uppgift nu skiftat mot att utifrån information från ”marknaden” (tittarna) låta dig stanna ”på jobbet” eller låta dig gå. ”Anställningen” de tävlande har tagit är ett slags självets striptease eller prostitution; den som lyckas stimulera och tillfredsställa marknaden bäst vinner priset.
Varför vill man då försätta sig i ett så utsatt läge? Svaret står att sökas i vår kulturella uppdelning i vinnare och förlorare – de som är ”livets förlorare” har en ökad motivation att söka sin lycka i lotteriet om att få bo i Storebror-huset i kanske den enda chans de någonsin får till ”det goda livet”. Man kan genom att studera deltagarna bekräfta hypotesen. Den typiska deltagaren är en ung låginkomsttagare utan fast anställning. Orsaken är enkel – deltagarna har endast en liten chans att vinna den relativt lilla prissumman (50 000 euro i Finland). Det står sig dåligt mot en säker lön. Istället är deltagarnas motivation den tillfredsställelse de får av att vara nationens blickfång, något som också vägleder dem i deras val mellan dignitet och uppoffrande. Ju mer man har att komma med, desto mer uppmärksamhet får man. Tittarens roll i dramat är att som del av den ekonomiska och moraliska marknad Big Brother avspeglar, spegla sig själv i programmets verklighet, och finna sig vara god. Tillfredsställelsen är dubbel. Genom sin status som observatör och implicit domare av händelserna på skärmen ställs tittaren ovan- och utanför skeendena. Eftersom de är en bild av hans eget liv som löntagare, kan han en stund uppleva en trancendens av sitt liv och dess tillkortakommanden. Ifall han dessutom lyckas fördöma de tävlandes moral eller upplever sin egen ekonomiska och sociala status som högre än de tävlandes, förstärks effekten. Det fascinerande är att programmet samtidigt tillåter en tittare att trancendera och bekräfta sitt liv. Bekräftelsen kommer genom att hans liv i jämförelse verkar tryggt och stabilt – å andra sidan är tävlingens blotta existens ett bevis på den sociala verklighetens väsen. Att tävla för brödfödan är normalt. De som upplever programformatet som en form av avancerat självbedrägeri undviker det naturligtvis.
Av tittarsiffrorna kan vi dock dra slutsatsen att de flesta snarare ser det som en harmlös, om än kanske lite skamlig, källa till njutning. Man kan till och med betrakta studien av det sociala spelet som ett sätt att utveckla sin egen sociala kompetens – något som är ”allt viktigare i vår kompetitiva värld”. Nyligen meddelades att Storbritanniens Big Brother nu är inne på sitt sista produktionsår – där pekar man på en något minskad popularitet och nedskärningar i programbudgeten. Det är dock ett enstaka undantag. Annanstans i världen är formatet och dess släktingar i andra ”reality”-koncept större än någonsin.