Wow för nya World of Warcraft

28.11.2008

Sällan, om ens någonsin, har det rått en sådan hysteri inför lanseringen av ett dataspel som de senaste veckorna. Vi har undersökt om det så omtalade tilläggspaketet till World of Warcraft, som har fått spelare att svimma av utmattning, är värt pengarna. Glöm verkligheten och kliv in i en inbiten spelares värld.

Wow för nya World of Warcraft

Sällan, om ens någonsin, har det rått en sådan hysteri inför lanseringen av ett dataspel som de senaste veckorna. Vi har undersökt om det så omtalade tilläggspaketet till World of Warcraft, som har fått spelare att svimma av utmattning, är värt pengarna.
Glöm verkligheten och kliv in i en inbiten spelares värld.

text sammy åbonde  illustration zacharias holmberg

Med över elva miljoner spelare är det nästan svårt att längre se World of Warcraft (WoW) som bara ett dataspel. Det massiva online-rollspelet är numera snarare en kultur eller ett internationellt sällskap som dagligen träffas för att döda saker tillsammans i de fiktiva världarna Azeroth och Outland.
Från lanseringen av originalspelet i november 2004 till utgivningen av det kritikerrosade tilläggspaketet The Burning Crusade (BC) i januari förra året, har WoW gett oräkneliga timmar underhållning åt sina fans i snart fyra år. Nu är äntligen det andra tilläggspaketet här – Wrath of the Lich King (WotLK).

Wrath of the Lich King fokuserar på historien kring WoW-världens kanske mest kända karaktär – den fallne prinsen Arthas Menethil och hans kampanj, som den nye Lich Kungen, att utplåna allt liv på Azeroth. För alla som spelade strategispelet Warcraft III: Reign of Chaos och kanske mer specifikt dess tilläggspaket, Warcraft III: The Frozen Throne, är Arthas sannerligen ingen obekant karaktär.
Hans långsamma förfall från en mänsklighetens förkämpe till ondska och vansinne är en av de mest involverande och välberättade historierna inom spelvärlden. Att nu få möta honom som en fiende, efter att ha tagit del av och styrt honom som huvudperson mot hans tragiska öde i de tidigare spelen, är sannerligen en både sorglig och vansinnigt spännande tanke.

Installationen var kanske det snyggaste jag någonsin sett hos ett spel (och jag har sett en del). Långsamt påmindes jag visuellt och textmässigt om händelserna som ledde fram till att Orc Shamanen Ner´Zhul och den mänskliga Paladinen Arthas sammanfogades till Lich Kungen. Uppgraderingen från mitt BC-konto till ett WotLK-konto sköttes via nätet under installationsprocessen. Överlag kändes hela förloppet mycket genomtänkt, snabbt och inspirerande. Nu var jag redo att möta kylan i Northrend.
Precis som med lanseringen av BC har en ny kontinent lagts till. Northrend är det frusna land dit spelare nu för första gången kan bege sig för att få uppgradera sin nivå 70-karaktärer till den nya maxnivån på 80 och blanda sig i konflikterna på Arthas´ hemmaplan.
Jag beredde mig, precis som med BC-lanseringen, på något som i tekniska termer endast kan beskrivas som ”clusterfuck”. Med andra ord väntade jag mig massor av rövhål som skulle få servern att lagga ut, stjäla mina mobs, spamma chatten med intelligenta diskussioner som ”omfg 4rth4s r0xx0rs teh big one11!” och i största allmänhet springa i vägen för mig, flaxandes sina n00b-svärd när jag försöker insupa atmosfär. Jag hade fel.

Lanseringen löpte mycket smidigt. Min Gnome Warlock Celiah begav sig till den massiva nya hamnen som lagts till i Stormwind. Med sin glittrande tier 6 utrustning och Illidans berömda trinket i ett hårt grepp i den lilla handen, kände hon sig upprymd och spänd inför vilka faror som väntade henne när hon steg på båten mot Borean Tundra – ett av de två startområdena på den nya kontinenten.
I något som bäst kan beskrivas som en liten hamnstad fann Celiah snabbt de välbekanta gula utropstecknen hos de bittra försvararna på den kyliga kusten. De förklarade för henne att eftersom hon tydligen var en härdad massmördande lismare från Outland utan bättre saker att göra, så borde hon inte ha något emot att börja rensa upp trakten från oönskade element. ”For teh purplezz!” skrek Celiah och begav sig ut för att tända eld på den lokala floran och faunan.
Trots alla personer jag delade båten med så var det inte särskilt svårt att hitta och genomföra uppdrag. Servern spann som en katt, folk var hövliga och glada och det verkade som konceptet av att ha två startområden verkligen fungerade.
Inom ett par timmar hade Celiah avverkat största delen av uppdragen i hamnstaden och begav sig iväg mot områdets utposter för fler instruktioner. Det verkade som om huvudparten av hoten på Borean Tundra utgjordes av odöda varelser (förmodligen själlösa tjänare av Lich Kungen), fiskliknande men välbekanta Nagas, samt istroll och nya trevliga djurarter som gnyende sprang och gömde sig i snön när den onda Gnomen närmade sig.
I området fanns också helt nya raser som till exempel de valrossliknande Tuskarr som ville ha hjälp mot inkräktare. Celiah tillfredsställde alla som den duktiga glädjeflicka hon var och på rekordtid tickade hon över till 71 – den första nya nivån på över ett och ett halvt år. Med Borean Tundra avslutat begav sig Celiah mot det angränsande området The Dragonblight.

Men var Northrend verkligen allt jag hade hoppats på efter nästan två års väntan eller fattades något? I spelet kan man ha flera karaktärer och nu fick Druiden Tengman bege sig till Menethil Harbor och ta båten till Northrends andra startområde – Howling Fjord. Kanske skulle jag här hitta rätt zomg-feelis?
Båtresan till Howling Fjord var kanske en av de bästa upplevelser jag haft när jag introducerats till ett nytt område. Till skillnad från Borean Tundra där is, snö och vidderna verkade vara temat, stoltserade Howling Fjord med stora långskepp, utsnidade drakfigurer och andra mycket typiska vikingamotiv. Kontrasten mellan fruset hav, öppna gröna skogar och stora muskulösa vikingar som försökte mörda Tengman med yxor och spjut gav honom många orsaker att stanna upp mitt i mördandet för att helt enkelt flämta i förtjusning.
Den lilla byn som Tengman landade i fungerade som en utpost; samma ställe där Arthas ursprungligen landsteg för att jaga Dreadlorden Mal´Ganis flera år tidigare. Byborna var översvärmade av vildar som gjorde självmordsattacker mot byn i en primitiv taktik att försvaga och terrorisera dem. Som tur var hade Uggel-crit-Tengman anlänt och kunde lugna ner saker och ting med våld som exklusivt medlingsverktyg. Snabbt stötte han på en av tilläggspaketets första raidhubbar – Utgarde Keep, en plats som vikingarasen Vrykul gjort till sin egen. Där tränar de sina bästa krigare att dö och sedan väckas som värdiga odöda krigare till Lich Kungen.
Tengman bildade snabbt en instansgrupp med några guildies och slog sig på någon timme fram till huvudhårdingen i Howling Fjord – ledaren Ingvar The Plunderer. Efter en tuff batalj hade Tengman ett par nya sexiga byxor och ett brett flin på läpparna – nivå 71 redan!

Tengman loggades ut och funderingarna kom igen. Det hade för länge sedan blivit ny dag och normala personer hade redan stigit upp för att gå till jobb och skolor, men upplevelserna i Howling Fjord hade övertygat mig om att WotLK hade mer att erbjuda innan sängen kallade. Jag kapitulerade till min envishet och gjorde vad jag väntat på i flera timmar redan – Death Knighten Finnhumppa var född.
Jag tänker nu inte säga ett ord om hur och vad som skedde när jag skapade en Death Knight. Jag tänker bara framhålla att jag aldrig sett en så snygg och välgenomförd skapande- och introduktionsprocess för en klass eller karaktär i ett spel någonstans, någonsin. 10/10, alla tummar upp och grädde på den moderälskande tårtan. Om ni inte anser er ha någon annan orsak att spendera 35 euro på WotLK så är det denna. Herregud så utsökt!
Så då befinner vi oss slutligen här, ofrånkomligt denna gång – reflektion. Är WotLK allt det jag hoppats på, kommer det att hålla måttet med tidigare material och fungerar allt nytt som lagts till? Efter en stunds eftertanke och en snabb inloggning för att dregla över mitt karaktärsgalleri så blir svaret slutligen ett rungande ja.
Jag vill spela WotLK! Jag vill spela därför att det finns mycket att upptäcka, för att den nya klassen är rolig, för att min Gnome behöver få ännu en hårstil och för att allting känns så immersivt. Varenda gång jag loggar in (i en ibland 15-minuter lång kö, men vad fan?) möter jag tusentals lika hänförda spelare som vill att jag ska komma och critta eliter med dem, utforska de nya zonerna, raida Ice Crown eller jämföra blåa vapen. Var hittar man en sådan global spelentusiasm om inte i WotLK?
Flytta på dig Arthas och bered plats för Finnhumppa och hennes blodtörstiga vänner – Hail to the king baby!
Tillbaka