1968: Nicke, 63, möter Nicke, 23

13.11.2008

År 1968 var Nils Torvalds en 23 år en ung idealist, en av initiativtagarna bakom det som kom att bli ockupationen av Gamla studenthuset. År 2008 är han viceordförande för sfp. Vi lät Nicke, 63, resa 40 år tillbaka i tiden för att över en kopp kaffe träffa Nicke, 23.

1968: Nicke, 63, möter Nicke, 23

text nils torvalds Foto hus arkiv

Jag känner igen honom på de snabba stegen och den gängliga, magra gestalten. Det var visserligen länge sedan han sprang 10 km och det skulle ännu ta några år innan han på nytt började löpa. Just nu hade han inte tid. Men kanske han fortfarande var god för 3'20” per kilometer.
De tjocka glasögonbågarna och det långa håret får mig att le. Alla är vi ändå – lite, lite – modets slavar. Sen kommer den första samvetsfrågan: känner han igen mig?
Han blickar ut över kaféet och använder sig uppenbarligen av uteslutningsmetoden. Blicken går runt och fastnar två gånger vid mej. Sen kommer han närmare – lite slängigt och utstuderat nonchalant.
N 63: Välkommen. Eller är det jag som skall hälsas välkommen?
N 23: Jaha, det är du som är den där knätofsaren i folkdanslaget sfp.
N 63: Jo, det är så här det går. Också för dej.
N 23: Nej, aldrig...
N 63: Osvuret är bäst, men det har varit ett livligt år för dej?
N 23: Visst. På något sätt har det här året visat skenheligheten i alla borgerliga lösningar. Martin Luther King mördades. Och Bobby Kennedy. I Tjeckoslovakien försökte man skapa en fungerande socialism. Och USA kommer att förlora kriget i Vietnam. Det dånar alltså i rättens krater, för att citera en sång du också har sjungit.
N 63: Det knakar fortfarande 40 år senare, men mest på finansmarknaden. Var skall vi börja ett samtal över de här fyrtio åren?
N 23: Vi kan börja var som helst, helst där du ännu kommer ihåg någonting...

N 63: Ska vi börja med Marx?
N 23: Nog kan vi börja med Marx, men det är kanske inte så stor vits eftersom du redan har lämnat den sortens intellektuella domäner.
N 63: Nja, jag tror fortfarande att Marx tillhör vår allmänbildning. Den som inte har läst Kapitalet har gått miste om en av de viktigaste böckerna under 1800-talet. Utan att förstå bevekelsegrunderna blir en stor del av 1900-talets historia obegriplig. Men ditt problem är, eller kommer att bli, att det inte riktigt fanns någon marxistisk tradition i Finland. Så vitt jag kommer ihåg fanns det egentligen inte så mycket att läsa. Marx var ett slagord, inte en kunskap, ännu mindre en kritisk kunskap.
N 23: Du sätter dig allt på höga hästar...
N 63: Det lärde jag mej redan för ganska länge sedan. Men får jag gissa vad som har varit viktigt för dig?
N 23: Låter obehagligt, men låt gå.
N 63: När du för hundrade gången stegade upp för trapporna till biblioteket på Rickhardsgatan och kom fram till Ivar Lo-Johanssons statarnoveller och hans självbiografiska serie – kanske framförallt Analfabeten – hände någonting...
N 23: Det är sant. Ivar Lo och Väinö Linna öppnade mina ögon för orättvisorna. Och det finns på något sätt ett system av orättvisor. De förtryckta statarna och torparna, den tredje världens utsugna människor, som dessutom förlorar i den internationella handeln när man övergår från sisal och hampa till västvärldens konstfibrer. Och sen när du ännu lägger till Vietnam-kriget börjar bilden av det internationella systemet bli ganska klar.
N 63: Jo, det är en besvärlig utveckling, men det kommer att visa sig att 60- och 70-talets lösningsförslag inte håller. Du tror att lösning ligger i att man inför ett socialistiskt system...
N 23: Det förefaller i alla fall mera rättvist en det gamla kolonialistiska.
N 63: Det kanske förefaller, men alla hittills kända socialistiska lösningar skapar ett samhällssystem där politisk makt och ekonomisk makt finns i en och samma organisation. Det skapar i sin tur en okritisk massa makt.

N 23: Så du föredrar att leva med det nuvarande systemet och hoppas att det i något skede förbättrar sig självt och i ett plötslig anfall av medlidande tar hand om alla utslagna. Come on, var nu ens en aning realist.
N 63: Det är just det här som är kärnan i alla de problem som vi ser i vårt politiska system. Vi behöver demokratin, men samtidigt har demokratin en besvärande fallenhet att vika sig inför det man kallar de ekonomiska realiteterna. Och på den punkten har det blivit svårare att få demokratin att stå för sina värderingar. Vi ser det i finanskrisen...
N 23: Hej, du låter som om vi hade tid i det oändliga att långsamt experimentera oss fram till en modell där också finansministeriet kommer och knackar på de arbetslösas dörr för att erbjuda dem mera pengar. Nu försöker de bara spara och spara och spara... på de mest utsattas bekostnad.
N 63: Jo, vi lever lite under finansministeriets diktatur. Det är sant. Men jag tror inte att herrarna och kamraterna på finansministeriet bekymrar sig om så mycket annat än så kallade givna makroekonomiska ledtal. Mera problematiskt är det att få riksdagen att återta sin makt, men de vill de inte eftersom det skulle innebära ett besvärligt ansvar.
N 23: Så det finns ännu kvar lite samvete och en förhoppning om utomparlamentarisk makt och utomparlamentariska metoder.

N 63: Prövostenen för mig – efter det att jag faktiskt hade läst Marx ganska grundligt – var teorin om medborgarsamhället. Det var någonting vi inte överhuvudtaget brydde oss om för 40 år sedan. Vi trodde att politiken kunde lösa allt – bara vi kunde erövra den.
N 23: Och vad menar du med medborgarsamhället?
N 63: Det är alla organisationer – formella och informella – genom vilka människorna organiserar sitt dagliga liv. Problemet är att staten och marknaden här har övertagit medborgarnas domäner. Det finns alltså bara ett rudimentärt medborgarsamhälle kvar och det minskar människornas sfär av frihet.
N 23: Det låter en aning luddigt..?
N 63: Om du ser på historien i ett lite längre perspektiv ser du samtidigt att vi medborgare har blivit mera organiserade. Vi är inte längre undersåtar och vi är i genomsnitt bättre utbildade än någon befolkning före oss. Den här medmänskliga och medborgerliga organisationen, graden av samarbete, förmågan att förstå vidare sammanhang är medborgarsamhällets kärna. Det var den som avgjorde det demokratiska genombrotten 1905-1907 och det är den som kan rädda oss också nu. Inte en politisk elit – bolsjevistisk eller marknadsfundamentalistisk.
N 23: Men du tror att du kan tvinga marknaden eller överklassen eller kapitalisterna tillbaka bara genom att låta människorna förvalta sin vardag?
N 63: Politik är bara ett ytfenomen. Om det inte finns ett aktivt medborgarsamhälle under den politiska ytan, händer ingenting. Då blir politik bara förvaltning. Men vi trodde att politik var allting och att vi med politik kunde ingripa i vardagen.

N 23: Så, därför går du nu på senilitetens brant och skriver in dej i svenska folkpartiet och blir dessutom vald till en maktlös viceordförande. Är det nu inte lite patetiskt?
N 63: Patetiken överlåter jag åt andra att bedöma. Jag vill fortfarande göra en insats. I den meningen lite på samma sätt som när ni satt nere i Karhu-kabinettet och började planera ockupationen av Gamla studenthuset. Man måste göra någonting för att skapa och återskapa medborgarsamhället och jag var inte längre övertygad om att vänstern skulle klara det. Det kanske hänger samman med att vänstern har en statscentrerad och inte medborgarcentrerad tradition...
N 23: ... och du såg inga andra alternativ?
N 63: Det handlar om att hitta forum för att tala till människor. Oberoende av vad du tycker om mitt partival finns det ett faktum, som du måste överväga och beakta: vilken organisation ger dej åhörarna. Utan åhörare och meddebattörer är vi ingenting. Så var det för min far, så är det för mej och så är det för dej.
N 23: Men vi har ju åhörarna. Vi har en hel generation eller största delen av den med oss och ett fullt studenthus och för första gången också rubrikerna i radio, tv och tidningarna. Vi har redan erövrat offentligheten, men nu måste jag springa. Ni pensionärer kan ju sitta hur länge som helst och göra ingenting.
Den gängliga gestalten försvinner igen med snabba steg. Jag grips av ett litet vemod. Det är så mycket han har framför sig, så mycket han måste klara av utan att veta hur det slutar.

Tillbaka